Dag 146
Lite tankar och reflektioner om vad som hänt och händer egentligen.
För mig har det varit väldigt viktigt att inte äta antabus, att inte äta sömnpiler att inte ta återfall.
Har vägrat att inse att jag varit så påverkad av min alkoholism som jag faktiskt varit, och kankse är.
Visste som aktiv att jag va alkoholist och maktlös inför alkoholen, redan innan jag blev medlem i AA.
Min botten var att inse att jag tappat kontrollen över mitt liv.
Det insåg jag liggandes på golvet, med en klar minnesbild om hur jag kravliat mig upp och drart i mig de sista decilitrarna av Jägerflaskan, för att sedan rasa ihop och däcka igen.
Det har jag upplevt innan och det tyckte jag inte va så farligt, men just denna dag insåg jag att jag tappat kontrollen över min tillvaro.
Huset var ännu efter 10år inte ens påbörjat, det jag hade gjort va slavrigt och undermåilgt gjort, hade/har inte en s vatten, toa eller en vettig säng att sova i.
Min bil va skrot. Mc:n inte iordningjord, hade inte ens tvättat den innan den ställde undan den för vintern, min vespa stog ute och rostade min cykel låg släng i en rabatt i grannstaden.
ALLA mina vänner utom E, som hade bestämt sig för att göra slut, hde försvunnitoch slutat att höra av sig. Sonen kom i och för sig och hälsade på ibland, men han ögon var inte glada.
På jobbfronten va läget snart akut, hade börja spy även sedan jag kommit till jobbet. Hade några gånger spytt i rabatten utanför, har ett flertal gånger spytt i bilen, jag minns en gång att jag spydde på motorvägen, fast det va ok, vevade ner utan och spydde, stannade inte ens.
Med mina tankar i dessa banor var det uppenbart att jag hade nu också tappat kontrollen över mitt liv och det var bara månade, kanske vecokor kvar innan jobbet skulle börja ha fått nog.
Min läkare, fick jag veta senare, hade upptäckt typiska alkoholist skador i min kropp och skulle konfrontera mig vid nästa besök.
Mitt liv va kort sagt ett kaos.
Jag hade som jag såg det 3 möjligheter.
1. sluta dricka
2.Fortsätta dricka och dö
3. Ta livet av och slippa några års helvete som jag visste låg framför mig.
Alternativ 2 var inte att tänka på. Men att sluta dricka visste jag inte om jag klarade, så jag såg som enda utväg att ta livet av mig. Va fortfarande i ett töcken och ville inte lämna jordlivet utan att vara nykter först, hade i alla fall såpass mycket vett att jag tänkte att jag inte skulle ta ett sådant stort beslut på fyllan, tänkte att jag kunde ju ta det när jag blivit nykter, ingen brådska med det.
När min hjärna klarnat något förstod jag att jag var tvungen att sluta dricka för alltid.
Min första 26 dagar gick jag hemma med vita knogar och höll mig nykter och sov och hade ångest och mådde skit, men jag visste att om jag skulle bli full så var sannolikheten väldigt stor att jag skulle ta livet av mig, så jag vågade helt enkelt inte bli full.
För när det kom till kritan så ville jag nog hellre leva, men jag vill inte leva full och skulle ja bli full så trodde jag att jag skulle ta livet av mig, jag va i det läget kapabel att ta livet av mig, jag vet det för att jag stod och vägde kniven i handen ett flertal gånger nykter, inte för att ta livet av mig utan för att veta exakt hur jag skulle göra om jag bestämde mig, vilket jag troligen gjort om jag blivit full igen.
Jag inser nu att det var min högre kraft som höll mig nykter, dessa dagar, för att mitt liv skulle inte ända där och då, och det är jag mycket tacksam för, för jag vill och ville egentligen inte dö.
När 26 dagar hade gått började min hjärna klarna såpass och förstod att jag måste få hjälp.
Tog kontakt med AA och på min 26:e nyktra dag besökte jag mitt första AA möte.
Vad dom än hade sagt till mig och vad jag än var tvungen att göra så hade jag gjort det den dan, jag var beredd att gå hur långt som helst och göra allt som stod i min makt och använda alla till buds stående medel för att hålla mig nykter, bara en dag till, bara idag.
På min 6:e nyktra dag hade jag varit på läkarbesök, och blivit konfronterad med mina provvärden, jag hade erkänt att jag va alkoholist och sagt att jag fom nu ska sluta dricka, jag hade blivit erbjuden antabus och sömnpiller, men jag hade avböjt dessa erbjudanden. Jag ser nu i efterhand att det va otroligt viktigt för mig, min självkänsla och min nykterhet, att jag klarade att göra det utan medicinsk hjälp.
Det är nu 5mån sen och det har betytt otroligt mycket, mer än jag kanske har förstått och förstår.
Kampen mot flaskan har inte på ngt sätt blivit som jag trott, att ställa undan flaskan va det lättaste, vilket jag trodde skulle bli det svåraste. Att inse att jag är alkoholist va heller inte svårt eller konstigt. Tom att erkänna att jag är totalt maktlös inför alkoholen och att jag tappat kontrollen över mitt liv, det gick bra.
Men att inse förstå och acceptera att jag är missbrukare och att jag har en missbrukares beteende, det va svårt. Mycket svårt.
Det skulle visa sig att det va lätt att bli nykter och vara nykter, men mycket svårt att leva nykter. Det va något som jag var helt oförberedd på. Jag hade väntat mig en hård kamp, fast den kampen skulle ju vara flaskan v:o janne, men så va det inte. Den matchen fanns inte.
Men att leva nykter skulle visa sig vara ett projekt, jag inser nu att det kommer jag att få hålla på med resten av livet, eller i alla fall så länge jag vill vara nykter.
På AA har jag lärt mig att det räcker med att hålla sig nykter en enda dag, Idag. Alla kan hålla sig nyktra en enda dag. Om jag bara uppfyller dessa enkla saker.
Om jag idag, bara en enda dag, idag:
Har en önskan om att inte börja dricka och inte tar det första glaset.
Då är sannolikheten stor att jag, vid dagens slut, lägger mig nykter.
När jag lägger mig nykter så är sannolikheten stor att jag vaknar nykter.
Jag kan inte garantera med 100% säkerhet att detta löser allt, men följer jag dessa, till synes enkla punkter, så vet jag av erfarenhet, att jag med mycket stor sannolikhet inte blir full idag.