dag 205

Ska redovisa 87:an idag.
Många svåra frågor.

Min 87:a

Hur har drogerna påverkat:
  1. Mitt arbete!
Inte så mycket på ytan. Men har fungerat sämre än min riktiga nivå.

Inte hittat rätt jobb, bytt jobb/yrke ofta.


  1. Mina intressen!
Total frånvaro av något som ens påminner om intresse.

Kung Alkohol, räcker väl.

Förr gillade jag träning, simnning, vattenskidor, skidor mc bilar mm


  1. Min ekonomi!
Totalt ruinerad. Åker i skrotbil. Bor i sommarstuga utan vatten och men svalt och luftigt.

  1. Min fysiska hälsa!
Leverskador, högt blodtryck, usel kondition, fet, prostatabesvär, näsblod, på slutet luktade mitt svett rent piss.

  1. Min psykiska hälsa
Panikångest, ångest, svettningar, hörselhallisar, egoism, empatilöshet, envishet, självmordstankar, tagit korkade risker.



2 Hur har drogerna påverkat mitt rykte?
Svårt att svara på. Men brukar inte vara festens festligaste kille.


3 Har drogerna satt mitt och andras liv i fara?
Ja, flertal gånger.


4 Har drogerna påverkat min laglydighet?
Ja, negativt.


5 Vilka mål i livet har jag haft? Har jag nått dem?
Tja, som alla var väl målet familj, jobb, villa hund, trygghet.

Nej, har inte nått något av detta.


6 Hur har drogerna påverkat detta?
Att leva under Kung Alkohols obarmhärtiga piska, gör att dessa planer totalraserats, dessvärre har jag gladeligen hjälpt till så gott jag kunnat.


7 Hur har drogerna påverkat mina relationer till:
a Min make/maka?
Har något trassligt med förhållanden.

b Övriga familjemedlemmar
Valde Kung Alkohol före min son.

c Vänner?
Vaddå?  I Kung Alkohols rike behövs inga vänner.

d Arbetskamrater?
Undvikit att släppa någon in på livet. Isolerat mig.

8 Vad är det i mitt beteende som mina närmaste kritiserat mig mest för?
Gåpåig, aggressiv, kompromisslös, egoistisk, empatilös, känslokall, förändrad, ”långt borta” morallös.


9 Ex på hur jag försökt att kontrollera mitt drickande:
Kryss i almanackan, bara på helger, aldrig ensam, inte sprit, bara öl, bra vin, bara på krogen, bara hemma, tidsbestämt från nu till då, sluta imorgon, geografisk flykt, starta nytt liv, byta tjej, byta jobb, vita perioder.

Kan inte komma på något jag inte testat.

Alltid misslyckande.

Skulle hålla 6 månader, lyckades 10 dagar.


10 Vad är det som gör att just du inte kan använda alkohol?
Har för länge sedan tappat ALL kontroll över mitt drickande.

11 Är jag en drogberoende person?
Ja, jag är alkoholist.

Frågorna fortsätter och fortsätter.
Till slut summeringen.

När du läser vad du skrivit. Vilka försvar har du tidigare använt för att undvika att realistiskt se på detta?
Jag har förringat, ljugit för mig själv.
Har länge vetat sanningen, men varit oförmögen att sätta stopp för mig själv.
Erkände att jag var alkoholist, eller i alla fall väldigt illa ute redan 1986. Har vetat att jag en dag måste sluta. Processen har avrit lång och svår. Har alltid tänkt sluta imorgon.
Upplever att dagen D påbörjades för nästan 2 år sedan. Har övat på att vara nykter alkoholist. Faktiskt sant. Var på en fest, där jag presenterade mig som nykter alkoholist. Va helt ok. Att jag slutade dagen D är ingen slump. Har gjort massor med saker för att möjliggöra denna resa jag nu påbörjat. Inget är en slump.
Visste dagen D att nu eller aldrig, redan innan dagen kommit. Svårt att förklara.

Redogjorde för min 87:a idag.
Blev tveksam till dessa mängder. Men har mått rätt risigt sedan jag bröt och känner mig fortfarande svag fysiskt. Har stört mig mycket. Men lite lättare att acceptera nu. Mitt sömnbehov har varit stort hela tiden. Försöker låta kroppen återhämta sig. Förr eller senare kommer väl orken.



Dagen idag.

Dagen idag är en märklig dag, Den är Din.
Dagen igår föll ur dina händer.
Den kan inte få något annat innehåll
Än du redan gett den.

Dagen imorgon har du inte fått löfte om.
Men dagen idag, har du.
Det är det enda du kan vara säker på.
Den kan du fylla med vad du vill.
Använd dig av det.

Idag kan du glädja en människa,
Idag kan du hjälpa en annan.
Idag kan du leva så,
Att kanske en annan ikväll kan tacka dig,
För att just du finns till.

Dagen idag är en betydelsfull dag,
Den är din


dag 204

Börja bli riktigt less på att vara här nu.
Är innerligt trött på Gubben K och strutten R:s svammel. Är mest på mitt rum.
fattar inte hur dom orkar ligga framför teven och titta på program efter program...å bara skit. Å dom är nyktra. Satt framför teven och söp en del, då funkar det ju. Man fattar ju ändå ingenting, men nykter.......nä
Avslappningen blev det inget med, ingen var intresserad. Vägrar att jag vuxna människor, så jag sket i det också. Blev film, When a man loves a women. Bra och tänkvärd film.
 Minigruppen gick bättre.
Alla var med och Gubben K tjatade bara hål i ena sidan av huvet. Gav lite i alla fall.

På söndagarna kommer det en gammal patient. Vi har haft det varje söndag. Varierat vad det ger. Syftet är att doms ka berätt a lite omhur dom kunnat hålla sig nyktra.
Har varit ganska bra, men idag kom det en påse utöver det vanliga.
Fattar inte varför han är nykter....
Han kanske borde vara lite mer öppen om han ska få ut något av sin uppoffring att komma hit.
Han mumlade mest i skägget. Ville att vi skulle ställa frågor, men svarade bara enstavigt.
försökte en stund, sen gav jag upp. Till och nmed Gubben K gav upp, det hör inte till vanligheterna.
det vill inte säga lite det. Få tyst på den tjötröven.
Han verkade inte ha någon kul nykterhet. Frågade honom om det.
När han berättat om sin nykterhet frågade jag honom om varför han var nykter.
Han fattade inte frågan. Hade söpit huvet av mig om jag hade så in i helvete tråkig nykterhet som han. vaffö vara nykter då????
Nåväl, han gjorde väl så gott han kunde. ska inte begära att folk ska göra mer är sitt bästa.

det som snurrar mest just nu är att få åka hem. Vill hem och börja leva. Är lite otålig.
tror på mig själv.
Är laddad att gå till jobbet igen. Mer laddad än jag varit på några år.
A ringde och ville ha med mig i korplaget. Får se hur jag gör, men blir glad av att få frågan. Någon frågar mig, jag finns......
Glad av att höra av folk utifrån som inte vet hur det egentligen är med mig. Känner mig inte ensam.

Pratade med C,, han tycker som jag angående jobbet. Vi ska ta ett snack nästa vecka. Verkar lösa sig det mesta, bara jag släpper taget.
Min hemlängtan ja. Längtar inte bort härifrån, längtar till livet.
E ringde, hon vill med mig säger hon. Vi ska träffas på lö. Känns ok.


Vissa människor är sända i vår väg , så att vi ska få öva/pröva vår ödmjukhet.
(det har du upptäckt)
/Rådgivaren

Dag 203

Idag var chefen här. Ska inte sticka under stol med att jag var lite nervös.
Han tog mig i hand, rejält och ärligt. Verkade gilla seminareit. Vi var inte på andra delen efter gruppen, utan tog ett snack utanför.Han fick min AA bok, Stora boken, åsså nåra lästips.
Han hade lite planer för mig framledes och verkade intreserad av mina nyvunna kunskaper
Var helt uppriktig och ärlig mot honom, vilket jag kommer att vara framledes också. Endast han.
Han blev lite lång i synen några gånger när jag utan omsvep berättade hur det egentligen är för mig. Lite annat än då vi träffades på jobbet sist. Har bestämt mig för att köra med öppna kort.
Är ovant och kanske inte kan göra detta taktiskt rätt, men är ärlig och ärlilghet är inte alltid bekväm.
Känner förtroende för honom och tror på ett bra och vettigt samarbete i framtiden. Har fått lite indikationer på att han tycker att jag är en ok kille också. trots mitt dåliga skick då jag mötte hon tidigare. Positivt. Känns skönt.

Lilte smolk dock. Har en arbetsledare som är ganska törstig, kan ju bli att han reagerar avigt mot mig. Vet att det är så. Gjorde det själv mot någon opålitlig nykteristok när jag träffade på någon. Fast höll mig långt ifrån sånt opålitligt folk. Nykterister år skumma människor. Vet hur han tänker. Måste informer honom om mitt tillstånd. Men tar det med min chef först, så han har lite koll. Har jag fel angående honom så är det ju bara positivt. Måste vara ärlig mot chefen och lita 100% på honom. Svår uppgift.
Ska vara ärlig mot honom. Hade tur, då han själv tog upp arbetsledarens alkholvanor. så det har nog varit nyttigt för fler än mig att jag hamnade här.
Är full av tillförsikt. Vi kom överens om att jag börjar på måndagen efter jag komemr ut. Han är i USA då, men det ska nog funka. Vi ska ha ett möte om hur det blir med mig framledes på utskrivningsamtalet.
då är en rådgivare med, känns skönt.
Kommer antagligen att få skriva någon form av kontrakt med jobbet angående nykterhet.
Nåja, det löser sig......

Dag 202

Redovisning av min 2:a
Är en del att tänka igenom för min del.
Handlar om andlighet. Svåra frågor. Inget jag tänkt på innan. Har ju funkat ändå…….eller ja……
Min 2:a:
Vad är det du ska komma till insikt om?
Att det inte är jag som kör bussen.
Upplever att jag har 2 st högre krafter med mig.
Min skyddsängel som varit med mig hela mitt liv.
Hur skulle jag annars kunna sitta här?
Föga troligt att det är min skicklighet och intelligens som hållit mig vid liv i alla dessa år av galenskaper och eskapader.  Måste finnas någon som vakat. Jag är utvald av min ängel, förmodligen ett straff för honom. Kan ju inte vara någon hit att ha mig som adept……
Som jag ser det:
Skyddsängel = en tidigare levande persons själ som valt att skydda mig.
Tex en gång. Kom från Europa på hoj. Låg på hårt. Ville hem. Hade packväskorna fulla med alkohol. Var töstig. Kört långt över 100 mil. Nästan hemma. Ligger i 150 – 160.
Plötsligt är det som om någon säger åt mig, eller en känsla kommer eller något annat.
Jag släpper gasen helt. Rullar. Vet inte varför.
När hastigheten är ca 50-70. Då kliver en älg upp på vägen.
Har inga som helst problem att undvika krock.
Har hänt andra saker också, men denna var så påtaglig. Det är INTE jag som kör bussen, så är det bara.
Min vardagliga högre makt är AA, den väljer jag själv.
Skall också komma till insikt om att jag måste ödmjuka mig.
Få in någon form av i alla fall ett embryo av ödmjukhet i denna dåres lekamen, bli fri från min egocentriskhet.

Hur uppfattar du en kraft större än vår egen?
Är inte världens centrum.
Vore lite högmodigt att ställa mig framför spegeln och tillbedja mig själv som världsaltets största varelse.

Alla AA:s tolv steg innehåller ordet vi. Vad innebär det för dig?
Vi = Gemenskap, empati, kärlek. Människovärde.

Tycker du att du förlorat ditt förstånd? På vilket sätt?
Ja. Dagen D var jag utan förstånd.
Tyckte att självmord var ett bra sätt att lösa mitt alkoholproblem = galenskap.
Tog tid. Timmar. Dagarna efter dök tankarna upp igen.
Hade galenskapen. Hade modet och som jag såg det, hade anledning.
Min högre makt gav mig kraft att inte ta mitt liv.
Att påstå att det var jag är att ta åt sig något som inte är sant.
Hade jag styrt hade jag inte varit här idag.

Att iså fall ”återfå förståndet”. Vad innebär det för dig?
Att kunna tänka balanserat.
Dvs inte förstora eller förminska saker. Att orka/kunna vara ärlig på alla plan.

Hur ser du idag på 1:a steget?
Har fortfarande accepterat det till fullo.

Vilka sidovinster skulle nykterheten kunna ge dig?
Livet.
Massor av praktiska saker, men det viktigaste:
Gladare föräldrar och son.
En spegelbild som jag står ut med, enklare att raka mig.
En stabil arbetssituation.
Bli uppskattad för andra saker än den pajas jag nu är.
Att människor skulle vilja lära känna mig närmare för att dom blir nyfikna på mig.
Att bygga upp verkliga mellanmänskilga relationer.

Vad hoppas och drömmer du om?
Många fåniga saker.
Materiella.
Men viktigare är att få tillbaka min livsglädje, som jag vet finns. Bara väntar på att få tillbaka sin plats i mig.
Få alla svarta hål att stå tillbaka för glädje och kärlek.
Att få möjlighet att bli hela den människa jag vet finns i mig.


Svårt att svar på den här typen av frågor. Måste tänka ordentligt. Är ju inget man tänker på i vardagen precis. Är jobbigt att tänka tillbaka på dagen D. Men nödvändigt att aldrig glömma den dagen. Börjar acceptera även mina svarta tankar den dagen, hör ihop starkt med den berömda kurvan, som ju tog emot lite, men nu ligger i mig.

NMåste erkänna att ajg börjar bli mätt på det här.
Har börjat längta hem. Känner mig mer färdig här.
Har skrivit alla redovisningar nu. Ska bara rapa upp dom i gruppen. Börjar känna mig färdig.

Gruppen ja. Stackars S Jag får i alla fall lämna på Ons. fast visst ja, gubben K åker samma dag.
Borde vara tacksam för gubben K, har lärt mig vikten av sinnesrobönen. Kanske så att min högre makt har en tanke med att han är i min grupp. Långt inne i mig finns dock en viss empati för gubben. Han är riktigt sjuk, kanske jag hamnar i hans sits själv en dag, han har inte förmåga att reflektera över hur sjuk han faktiskt är. Men lite påfrestande i längden, det är han.
Är glad att jag inte är aktiv, hade hanterat honom annorlunda då, hade han troligen inte gillat.
Nu, tack vare sinnesrobönen, lämnar vi stället på onsdag i gott mod.

I morgon kommer min chef hit. Fixade till gruppindelningarna lite så jag slipper frågor om gubben K och skrället R. Känner att jag vill fokusera på annat.
Vet inte riktigt vad jag känner inför morgondagen.
 Känner mig hyfsat stabil, känns ok att möta honom nu.
Men längtar inte direkt....

Igår ringde A från jobbet. Vad svårt det var att inte berätta sanningen. sa att jag var i stan, sjukskriven för samma som innan. Viket inte är en lögn.....bara lite...
Han ville vi skulle träffas och ta en öl, After Work.
Sa att det vill jag gärna. Kommer att köra just den dagen vi ska ut, måste iväg för något då......
Men den dan den sorgen...
Har antabus om det känns svajigt, men är inte orolig.
Trist att gå på pub. Vad ska jag göra där??
Känner inte för att gå ut på sånt sätt alls. får se hur det blir.....då...
Natti

Du gjorde en mycket bra 2:a!!
Det finns mycket kraft inom dig och Du använder den på ett bra sätt.
Sinnesrobönen är bra att ta till i många lägen i livet.
/Rådgivarna



Dag 201

Gubben K redovisade sin 87:a. Tyckte den var bra. fick tillfälla att tillämpa sinnesrobönen. Lyckades väl sådär, men retade inte upp mig i alla fall.
Bra att kunna släppa saker utan att bli ettrig.
Speglade ärligt. Är nöjd.

Ska redovisa min 2:a imorgon.
Känns sådär.
Har ingen lust att bjuda på mig i gruppen längre, men det ligger väl hos mig antar jag.
Skall göra mitt bästa imorgon.

Lite kul att du gav mig WHO:s kriterier. Hann före dig. Tog dom redan igår.
Betyder, tycker i alla fall jag, att jag försöker så gott jag kan med de medel som står till buds.
Känner mig glad, trots att jag på instans.

Alkis, vad är det?

Journal of the American Medical Assosiation (Aug 1992)
Alkolism är en primär, kronisk sjukdom,
vars utveckling och symtom påverkas av genetiska,
psykosociala och miljöbetingade faktorer.
Sjukdomen är ofta progresiv och dödlig.
Den karaktäriseras av
försämrad kontroll över drickandet,
tankemässig koncentration på drogen alkohol,
bruk av alkohol trots skadliga konsekvenser och
störd tankeförmåga, främst förnekande.
Vart och ett av dessa symtom kan vara kontiunerligt eller periodiskt.

Svenska akademin:
Person, som har till, sjuklig vana att i öfvermått begagna starka drycker; person, som lider af kronisk alkoholism; drinkare.

Minnesotamodellen antaganden  (12 stegsprogrammet)
Alkoholism/kemiskt beroende är:
-Obotligt Kroniskt
-Progressivt
-Primärt
-Dödligt
-Behandlingsbart
-Ingens fel

WHO:s  6 kriterier för alkoholism / skadligt bruk (minst 3 av 6 ska uppfyllas)
-Toleransökning
-Abstiens
-Tankefixering
-Kontrollförlust
-Sociala skador
-Fysisk/Psykisk sjukdom
Toleransökning-Abstiens-Tankefixering-Kontrollförlust-Sociala skador-Fysisk/Psykisk sjukdom
Alkoholism/kemiskt beroende är:-Obotligt Kroniskt-Progressivt-Primärt-Dödligt-Behandlingsbart-Ingens felToleransökning-Abstiens-Tankefixering-Kontrollförlust-Sociala skador-Fysisk/Psykisk sjukdom

Dag 200

Idag åkte J, M pojken och L hem. Dom är klara nu.
Många spekulerar ihur länge M kommer att hålla sig. dom flesta tippar timmar.
Känns tomt efter dom. Egentligen gör det varken till eller från. Blir väl lite tristare speglingar. får inte direkt gåshud av inlevelseförmågan hos vissa i gruppen. Försöket att lyssna och ta till mig av det som är bra ändå. Låter mig inte gå med, då andra gör i mina ögon, konstiga saker. Känns skönt.
ska jobba ännu hårdare på det.
Är förvånad at det faktiskt funkar, det här med behandlingshem. Gäller bara att lyssna: det finns mer än jag tror hela tiden. Har tagit till mig bra och kommer att försöka få in det i vardagen, senare, i livet.
Ska inte låta detta övegå i högmod, men känner mig bättre rustad nu än innan.

Så va det det där med alkiskurvan igen då då.
Har svårt att släppa taget. Att acceptera. Har under dagen försökt ändra mina svar, men det funkar inte så bra.
Det är nog dessvärre så att dagen D såg mitt missbruk precis så. Är förvånad att det rasade så fort på slutet. Naturligtvis har jag grundat under lång tid, men nästan alla 3:e stadiet konsekvenser kom det sista halövåret. Förunderligt att bara falla handlöst ner i ett stort svart jävla hål. Men har balanserat på kanten länge. Allt känns så overkligt nu i efterhand. Skall aldrig glömma. Skall påminna mig resten av mitt liv.

Pratade med E. Hon var ledsen och längtade efter mig. HAde läst sitt brev till mig om igen. Blivit gripen av vad hon skrivit. Berättade att även jag blivit griåpen och gråtit då jag läst hennes brev.
Hon har inte haft det lätt hon heller.
Hon har varit ett stöd hela tiden för mig. Hon sa att hon saknade mig. Hade en vass kommentar på tungan, men lät den stanna där. Måste förstå henne. Hon har det jobbigt.
Å vem är jag att döma?
Hoppas att hon inte berättar om han, den andra alls. Kanske är det så att dom bara varit ute lite.
Vad vet jag?
Hur som helst vill jag inte göra någona ffär av det, sen får vi se om vi vill hitta tillbaka till varann. Är inte säker på att jag vill/orkar/kan det. Har fullt sjå med att försöka bli nykter. Orkar definitivt inte reda ut massa,, lägg på bordet och sånt.  För mig är det inte viktigt hur hon och snubbens förhållande är/varit. Det viktiga i så fall är att vi ser en vettig framtid ihop. Men som sagt, är tveksam.

Åkte inte med på AA möte idag. Somnade vid 5-tiden. Är helt förkyld nu. Hoppas att det ger med sig.

Pratade länge med min rumskompis. Han är vettig. Fick mig att förstå att på det sätt jag nyktrade till, så ska min inte göra. Inser nu varför jag varit så tom i bollen hela tiden. Har ju lagt all energi, pskyk o fys, på att kunna bli nykter. Å den jävla abstinensen sög musten ur mig totalt. Hade varit bra mycket skonsammare om jag lagt in mig på sjukhus. Men fattade inte det så. Har fått betala för det.
tror att det var grunden till att jag inte fixade jobbet.
OM jag överlever nästa gång och får för mig att nyktra till igen. Då lovar jag att jag skall lägga in mig.
Är ju rena galenskapen med något annat. fattar inte mig själv. Det funkade förr, när jag va ung och stark. Måste inse att jag är en mycket sjuk människa då jag dricker. Fast gud förbjude att jag gör det igen. Skall göra allt som står i min makt för att slippa.
tror att detta med att lägga in mig inte hade funkat då jag skulle nyktra till. Det som drev mig var ju min självkänsla, utan den hade det varit omöjligt. Resonerade som så att, visst har ställt till ett helvete, men jag reser mig själv i alla fall. Känslan, tron, att kunna "reda upp" själv gav mig kraft och ett uns av självrespekt. Gjorde det värt att härda ut dagen. alternativet då var att ge upp eller leva. Marginalerna var små och detta tog mig kanske till nästa dag. Vad vet jag. Ska inte spekulera för mycket. Är ju här nu.

Vi har pratat om det du skriver.
Nu har du ju tänkt färdigt på NCA kurvan,
men titta på WHO:s kriterier, så kanske det klarnar ännu mer.
/Rådgivarna

Dag 198

Fick min alkiskurva idag.
Har svårt att ta till mig den. Vill inte ha så mycket på tredje stadiet.
Blir ledsen och nedstämd.
Fast kanske lite som B sa, att jag ser lite friskare på saker och ting.

Det som stör mig är att om någon tittar på så ser man inte på mig att jag skulle ha dessa grova symtom. Tycker själv att det är konstigt när jag ser mig i spegeln, så jävla illa kan det väl inte vara. Känns som om det är lite i överkant, har ju mått förvånansvärt bra egentligen, förutom den sista tiden i missbruket. 
Har väl inte varit en nyponros varje dag, men så här jävla illa.
Nä.
Visst har bakrusen varit många och ibland lite hemska, men att det skulle vara så långt gånget, det är svårt att acceptera.

Tittar lite på mina olycksbröder och ser i mina ögon slitnare människor.
Hur otroliga mängder har då dom druckit?

När jag kom till AA trodde jag att jag kanske inte var berättigad att vara där.
Att jag liksom bara kände efter lite för mycket och inte hade druckit så där som dom där riktiga alkoholisterna som var där.

M sa annat. C säger annat. Å nu den här jävla lappen mitt i synen, som säger annat.

Oavsett vad alla säger har jag svårt att ta till mig detta.
Varför skulle jag då vara så frisk i slutet av sjukdomen?

Känner mig inte sjuk.
Har aldrig känt mig så sjuk som den här jävla lappen säger att jag är.

Den kanske inte stämmer.

Eller är jag så sjuk att jag inte fattar hur sjuk jag är?

Kanske är tvärgalen, ett lallande fån.
Bara jag som inte vet det.

Men tittar ärligt på mina stapplande nyktra dagar.
Det väl inte precis varit lätt, utan ganska jobbigt. Det har det.

26 dagar hemma. Ensam, skakningar, sömnbrist, ångest, blöta lakan osv.
Fast vore konstigt att kunna vara så sjuk och INGEN reagerar. Låter osannolikt.

Folk på jobbet skulle väl märka det???

Eller upplever jag det bara så?

Ibland är allt overkligt.

Svarade ärligt på frågorna, så kommer detta. Kanske svarade jag galet på frågorna. Missuppfattade kanske.
B kanske kryssade i fel?

Men det är inte så.

Ska försöka ta till mig detta.

Konstigt, men det skrämmer mig mindre nu. Det var ju ganska ok att a mig hit. Å resten av resan kanske inte är värre, så farligt var det ju inte……

Menar nu inte de sista månadernas bokstavliga helvete utan resan dit, slödrickandet.

Den sista tiden, året, halvåret vill jag inte uppleva igen. Där tvekar jag absolut inte

Hmmmm……

Har just svarat på mina egna frågor. Det var så här jävla illa på slutet och det räknas det också. Det kan jag köpa.

Såklart att det var så. Hade en lång tid då jag byggde upp denna genuina genomklappning. Mänga av svaren var ju från de senaste månaderna, veckorna. Innan hade jag mer ”koll” på läget. I alla fall inga genuina genomklappningar som den sista.

Förlåt, senaste.

Minns bara mina bättre perioder, inte de mindre bra.

Tittar jag ärligt på sista ½ året 10 månaderna, så gick det fort utför.

Det gjorde det. Där håller jag med.

Det jag ser på denna helvetes lapp är dagen D och inget annat. Tror att jag var en normal alkis med normal kurva till ca ett år innan dagen D. Dit ska jag INTE igen.

Tog en stund att reda ut detta. Gillar inte bilden bättre, men kan kanske acceptera lite grann i alla fall……..med tiden

Du har nog rätt B. Mina referenser är förskjutna.

Vilken normaldrinkare kör mc genom Gdansk Gdynia, plakatpackad med tunnelseende, kräks på terminalvakten och sumpar biljetterna. Å sköljer ner dagsdammet med en kall öl???

Eller sjukskriver sig för att supa en vecka?

Eller……

 

Toleransminskningen, spydde hela tiden sista åren, klart irriterande, men drack gjorde jag ändå.

Faaan, jag ser. Ska försöka få ner detta i hjärtat.

Men jag är ledsen nu. Riktigt ledsen.

Varför drev jag mig så långt?

Varför sökte jag inte hjälp?

Det är mer också, har drivit mig så hårt så hänsynslöst. Tvingat mig till saker som jag nu inser är rena galenskaper. Träna stenhårt en period, helt plötsligt. Utan pardon. Utan tanke på min kropp. Ingen tanke alls. Med blodtrycket galopperande hänsynslöst genomdrivit sake rmed min kropp, trots att jag innerst inne vetat att detta är farligt. Börja spela innebandy då man är 40 och bara har högt blodtryck kan vara lurigt, med bakrus en dödsfälla……

Irriterar mig på att jag är seg. Men vad väntar jag mig?

Nu håller jag på och bygger, har massor som står och väntar på mig då jag kommer hem.

Läser vad jag skrivit. Är ju helt loss….

Men det har hållit mig nykter att greja hemma i sommar. Den enda som fattat är mamma.

Hon sa till mig i somras.

”jag förstår dig. När du är färdig kan du ta en tändsticka och elda upp skiten och bara gå, eller hur?”

ja, precis så är det. Det håller mig nykter att hålla på.

Ibland saknar jag mamma, att kunna kika upp på en fika. Men det var 22 år sedan nu. Har bott långt bort länge.

Här ligger jag å tycker synd om mig själv, jävla självömkan. Kommer hela tiden.Det är inte ett enda jävla dugg synd om mig. Har lite att ta i, men inget är speciellt stort eller svårt. Var för sig. En sak i taget, så löser det sig. Ta Det Lugnt.

Komma hem till huset är inget jag längtar efter. Men ändå har längtan härifrån tilltagit. Börjar bli mätt. Blir trött på min omgivning. Är inte van att ah så mycket folk runt mig. Alla pratar bara om missbruk hela tiden, det kommer ju nya 2 dagar i veckan och så var det för mig också. Men lite tjatigt blir det.

Min rumskompis är bra. Vi har en hel del gemensamt, endast pillren som skiljer oss åt.

Han blev medvetslös i flera dagar då dom avgiftade honom. Vi drack lite lika. Vårt drickmönster är nästan identiskt. Så mycke fyllesnack blir det.

 


Dag 194

Idag blev jag gruppäldste. Lite trevligt.
Får lite mer att göra. Kommer i kontakt med fler. Trevligt.
Mindre trevligt att P redan tagit sig återfall.
Höll inte ens hem.
Fattar inte varför. Men egentligen gör jag det. Hon är alkoholist. Alkoholister dricker.
Det är det vanliga. Det är ovanligt att vi INTE dricker.
Får inte glömma det.
Synd för henne bara, att inte kunna hitta nykterheten efter 2 behandlingar.

Börjar känna mig färdig här.
Vill ut och ta tag i saker.
Saknar dom som åkt. Har svårt att finna nya kompisar. Vill kanske inte finna några heller.
Tycker att sakerna som gjorde att jobbet inte funkade är identifierade och åtgärdade.
Längtar inte direkt, men känns lite klart.
Är tacksam att jag är här, men börjar bli mätt.
Snackade med pajsaren som höll i morgonmötet.
Han är helt av banan.
Tokskalle. Vi är inte längre på kollisionskurs, men kan inte påstå att jag gillar honom.

Bif NCA testet.
Det gick fort utför för dig på slutet
/Rådgivarna
(NCA testet är en massa frågor man får svara på och utifrån det kan man se hur illa ställt det är med en. Får tre olika kurvor. Första, mellan och sena stadiet.
 Svarade på dessa frågor för några dagar sedan.
 Tyckte att jag nog inte va så sjuk, påverkad men hyfsat klar i kolan)

Dag 192

Känner mig seg. Har fått en släng av influensan som går här. Grinig, trött.
I morgon åker det hem ett gång. Kommer at sakna fler av dom.
På Ons åker resten av dom jag umgås med här.Det är trist att det inte kommit några nya som kan fylla deras platser. Endast finnen blir kvar, vi kom samma dag och åker samma dag. Han har blivit rappare på pingis. Vi spelar varje dag, ibland flera gånger. Pratar mycket. Han har nästan gett upp hoppet på en nykter möjlighet. Känner igen mig i hans hopplösa situation, men vi skiljer oss åt lite. Han orkar inte kämpa riktigt. Är inte säker att den gossen klarar detta. Säger själv att han inte orkar en gång till. Hans ögon är ibland mörka när vi pratar. Gillar honom.

Har kommit några pundare. Två av dom är ordentligt irriterande. En tjej och en kille.
Hon skulle promt fota alla som var här. Minnen sa hon.
Ville inte vara med på bild. Blev riktigt irriterad då hon skulle ta foto på mig ändå.
Hade stoppat ner kameran i halsen på henne om hon tagit en bild på mig.
Det ska hon ge fan i bara.
Hon fattade till slut att jag menade alvar och tog ingen bild.
Den andra fåntratten skulle hålla morgonsamlingen. Har liksom vant mig vid en viss rutin och vi är ålagda att läsa ur vissa böcker. Puckot skulle ändra på det. Sa att han visste bättre än oss andra, och skulle dela med sig av sin visdom, genom några budda böcker eller vad fan det var.
Spelar ingen roll vilka böcker eller vad det stod i dom.
Hans överlägsna sätt fick mig att tända till.
Varför tror han att han är här.
Som våran ledsagare i mörkret?
Nä tokfan är här för att han är lika jävla av banan som någon annan av oss. Han och för delen alla här har inget att lära ut, vi är alla här för att lära oss fatta att vi är körda.
Nåväl, han skulle inte göra som vi gjort innan och jag tände till.
Var beredd att klappa till honom.
Men han gav med sig och läste det han skulle efter att han läst sin skit.
Jävla dumma människa. Sabba min morgon med dumheter.
Å jag är som vanligt torsk också.
Låter i vanlig ordning andra bestämma hur jag ska må………suck.
Har inte lärt mig något…..

Tycker att det ska bli lite tristare utan dom som åker. Känner att innehållet tunnas ut i gruppen. Lite väl mycke stofiler som gaggar just nu. Men det kanske kan ge mig något annat. Harr svårt att identifiera mig med gubben K och flera med honom.
Självärderingarna kommer at bli massa lycka till och det gjorde du bra.
Vad jag nu ska med det till…..

Tänkte på när du sa: ”jag kunde inte fortsätta dricka och jag kunde inte låta bli”
Det kände jag igen.
Bevara den känslan i ditt hjärta.
Bif steg2 Lösningen
/Rådgivarna


Dag 190

Idag var mamma, pappa och sonen här.
På förekommen anledning valde E att göra annat.
Trodde att det skulle vara jobbigt med mamma, men det var det inte. Det kändes bra.
Tack B för ett bra seminarie.
Du har underlättat mer än du någonsin kan föreställa dig.
Pratade med henne på tel på kvällen. Hon sa att hon var imponerad av mig och att längst inne i mina ögon hade det tänts ett litet ljus igen. Sist hon såg mig var mina ögon  bara smärta och lidande sa hon.
En mamma kan man kanske lura med ord på telefonen, men aldrig någonsin om hon får se ögonen. En mamma kan läsa ögon.
Pappa tyckte också att det var bra. Tror att jag framledes slipper kommentarer som ”ryck upp dig och skärp dig”.
Är så tacksam att ha fått chansen att komma hit. Det blir så enkelt med lite hjälp.
Sonen kramade mig, sådär gott, som bara ens barn kan göra.
Känns så skönt att kunna känna.

Visst blir jag glad över at höra lovord over mig, men vet att utan AA hade jag inte varit här. Dom borde egentligen lovorda AA, men tror att jag avstår den diskussionen med friska människor.
Hur ska en frisk någonsin kunna förstå detta?

Fick idel positiva omdömen på självvärderingen. Läser och har svårt att förstå att det är om mig. Ödmjuk…..jag…..verkar föga troligt i mina ögon.
Ska passa mig noga för min fiende högmodet.
Lätt att glömma vem och varför jag är här.
Inte beror det då på att  jag varit så ödmjuk, det har jag svårt att ro.

Något som däremot märkts de senaste dagarna är att klumpen i magen är borta och att jag kan sitta långa stunder och bara vara tyst. Ovanligt.
Har börjat titta lite försiktigt framåt. Bara 1½ vecka kvar här nu.
Känner mig inte så orolig att komma tillbaka till jobbet. Kan kanske till och med vara lite rak i ryggen, men det återstår att se.
Känner mig lugn och tacksam för dagen. Min dag.
Mina närmaste är glada att jag finns. Är glad och tacksam över att dom finns.
Sov gott.


Dag 189

Håller med dig till 100%

Idag på lektionen med R, pratades det om Gud, tro, åsikter och synsätt. Tyckte at det var en bra lektion som gav mig mycket att tänka på. Några pusselbitar som föll på plats. Det är ett stort pussel, men några bitar passar och är lagda.

Efteråt blev det en ganska vass diskussion om gud och AA.
Klev in i den ordentligt. Blev vass mot M, barnrumpan. Gick på honom ganska hårt.
Ville testa mig själv lite.
Brukar låta bli dessa diskussioner annars, men kände mig sugen på att testa mig lite.
Kände att jag håller. Det jag tror på håller att ifrågasättas. Det finns en inre styrka i mig som gör att jag lyssnar, men går inte på massa nonsen om ägget eller hönan även i vassare diskussion. Kändes skönt att vara stark i min ståndpunkt, som gäller för mig.
När jag kände att det bär, då la jag ner diskussionen. 
Skiter i hur dom ser på det hela. Mitt enda intresse här, är att få verktyg för mig som jag kan använda i mitt liv utan alkohol.

Förresten vore ju befängt att om jag håller på att drunkna och är ute på ett öppet hav och det mot alla odds kommer en båt till min hjälp.
Att neka hjälp för att båten har fel färg vore inte förståndigt. Det är precis vad många gör, så som jag ser det. Tjafsar om massa skit och tyckande och tänkande.
Vi är alla här ett gäng fyllskallar som inte ska tänka själva. Ju mindre vi tänker själva ju bättre går det för oss. Det har vi tydligt bevisat genom att hamna här.
Mina begåvade tankar och handlingar har fört mig hit. 
Ge upp och lyssna på andra och kom härifrån. Det är min strategi för att lyckas. Ids inte ge mig in i massa galna tyckanden och hålla på någon stolthet som sedan länge är bortsupen och inte längre finns. 
För mig finns bara kyla, förnedring och död om jag tänker själv.
Är tacksam att jag lyckas tänka så. Vore jobbigt att ha sådana tankar.

Idag finns tacksamhet och glädje över att leva och vara lugn, utan att Kung Alkohol finns i min själ.

Var på badhuset. Solade. Sprang på……faaan glömt namnet, ingen större nytta av den här skallen.
Fast kan ju ha mössa på den, så den får väl sitta där.
Trist att min hjärna inte funkar.
Iaf så blev det svårt att förklara vad gjorde i den här stan. Kom inget bra svar, mumlade något bara. Vill inte ljuga mer. Behöver inte heller vara ärlig intill dumhet. Har upptäckt här på hemmet att jag ljuger mycket, har flera gånger fått rätta mig. Genant. Det värsta är att det småskit.
Friserar till sanningen lite, drar bort eller lägger till lite som det passar mig.
Sällan eller aldrig så berättar jag precis, exakt som det var/är. Har bestämt mig för att rätta till varje gång det uppkommer, oavsett tillfälle.
Ska det friseras så ska det vara av någon anledning, inte slentrianmässig dumhet.
Är ju imbecilla som håller på så.
Ska vara på min vakt. Ärlighet mot mig själv och andra är viktigt. Mycket viktigt. Omutlig ärlighet.
Total naken ärlighet mot mig själv och vald ärlighet till min omgivning.
Skall även tona ner mig en del, så livet blir lite enklare.
Känns som ett förhållningssätt börjar tona fram.

Mina tankar är en del hos mamma. Hon kommer nog att tycka synd om mig imorgon. Tråkigt att hon känner så. Hon borde vara glad för min skull.
Men hennes värsta dag, vet var den dagen jag slutade at dricka.
En logik som är svår att förstå, men så är det. Hon säger det ofta.
Kan inte göra mycket mer än att vara nykter och svara på de frågor hon har. Men det hela bottnar väl i oro. Hon hade nog inte insett vidden av mittmissbruk innan dagen D. Kanske var det dumt att berätta för henne, men hon vet bara begränsade bitar. Men hon känner mig, det räckte med en blick så förstod hon ganska väl hur illa det var med mig. Hon har flera gånger påtalat mina ögon. Mina ögon hade sett helvetet och hon såg min smärta, säger hon.
Dolde så gott jag kunde trodde jag. Sen, då dom hälsade på mig och jag hade den där helvetiska torrfyllan och stammade och bar mig åt. Det gjorde inte saken bättre.
Är nervös och spänd inför deras besök i morgon. 
Vill inte att dom ska tycka synd om eller oroa sig för mig. Inte mycket jag kan göra åt det.
I hennes ögon är jag väl hennes lilla gosse, samma som sonen är i mina.
Vet iaf att detta är jobbigt för henne.
Med farsan är det lättare, han går inte med på samma sätt.
Han varken vill eller kan, och det är ju lite lättare.
Fast vad vet jag vad som rör sig inne i hans skalle.

Dag 188

Idag ska jag redovisa 1:2:an
Konstiga och skumma frågor som ställs.
Har inte tänkt på det sättet innan
       1 När drack jag alkohol och varför?
Sicken fråga egentligen.
Kommer ihåg kärringen på alkpol, som jag skulle gå hos (6år sedan).
Satte mig ner och hon frågar på alvar:
-Varför tror du att du dricker så mycket.
-Tror du att du kan dra ner på drickandet?
Sicken pantad jävla kärring. Om jag kunde dra ner satt jag väl för faan inte här hos dig.
Varför??...varför flyger fåglarna fast det regnar?
Hon berättade stolt att det gick gubbar där som kom en dag i veckan och hade gjort det i åratal.
Fast dom va inte nyktra.
Urbota fånigt ställe….. Jag gick dit 2 gånger.
Men nu känns frågan lite mer motiverad. Har suttit i grupp ett antal gånger och lyssnat, tagit till mig.
Mina svar blir:
Jag behövde ingen speciell anledning för att dricka. Kanske belöningssystem, kanske tristess, men jag drack i medgång, motgång, glädje, sorg, solsken, mulet, dimma, medvind, motvind, när postbilen kom eller inte kom, i alla fall mot slutet av mitt drickande.
Varför:
Tja, varför inte. Gillar att dricka. Kanske inte ruset så mycket, men gillar att börja dricka.
Bordet/kylen fullpackad.
Har massor, bara att ta för sig. Det gillar jag. Känna mig bladig.
Trodde varje gång att det skulle bli bättre, men så var det aldrig, bara sämre.
Tog ofta beslut om att sluta imorgon, efter att detta druckits ur.
Detta är min sista fylla, bara idag, imorgon löser jag allt.

Hur gjorde jag då jag inte kunde dricka?

Blev irriterad, inget tålamod, snarstucken. Men var sällan eller aldrig utan.
Ett 6-pack går alltid att fixa.

När var det särskilt svårt att avstå från alkohol?
Vet inte riktigt. Har sällan eller aldrig avstått.

Hur känns det att vara en drogberoende person?
Under slutet av min aktiva tid så var det ungefär som att sitta i fängelse i en ostkupa.
Alla såg mig, men ingen kunde höra mig eller ta i mig. Såg alla, men kunde inte höra eller känna någon. Endast kung alkohols piska existerade.
Nu när det gått några dagar känns det bra att arbeta med mig själv.
Utmanande att vara i krig på liv och död, där alla medel är tillåtna.
Är nyfiken på ett liv i nykterhet.
Ingen skam längre.

Finns det oförätter, kränkningar och misslyckande i mitt liv som jag har svårt att släppa?
Utifrån, nej.
Har insett min roll i en del konflikter jag har med andra och skall släppa.
Kränkningar   -  Vem skulle tillnärmelsevis kunna kränka mig mer än jag själv?
Misslyckanden- Jag ÄR ett misslyckande.
Svårt att släppa – Hårdheten mot mig själv, men börjar kunna titta i spegeln. Straffar mig mindre.
Men ska inte glömma att hårdheten och straffen har tagit mig hit.

Vad brukade göra mig arg, irriterad? Hurdan blev jag då?
På slutet småsaker kunde reta mig, om någon hunsade mig.
Ältade om diskussioner i oändlighet i drypande självömkan.

Vad oroade jag mig för?
Att mitt liv föll isär på alla plan och jag var oförmögen att göra något. Kunde bara se allt falla.

När kände jag dåligt självförtroende?
På jobbet när jag va bakis. Speciellt i diskussioner när min hjärna vägrade fatta. Hjärnan bara låste sig och all logik och vett bara försvann. Tänkte ofta att jag inte jobbade på samma vilkor som andra. Tyckte att dom hade det så jävla lätt. Dom slapp ju trycka i sig en flaska sprit efter jobbet varje kväll och slapp vakna som ett as. Förbannade ofta mig själv då jag var tvungen att ge efter pga oförmåga, trots bättre vetande. Vilket blev kass självkänsla.

Varför har jag inte sökt hjälp tidigare?
Kan du supa din jävel så kan du ta mig fan tåla ett bakrus. Inget å pjoska över. Den taktiken höll tillräckligt länge så att mitt förnuft grusades. Sedan visste jag inte hur jag skulle göra för att få hjälp. Trodde mer och mer att det inte fanns hjälp, men visste samtidigt att jag inte skulle klara det på egen hand.
Inser nu att jag har tur som fick leva….

Ska jag tillämpa AA framledes?
Ja

På vilket sätt?
På det sätt som krävs för att kunna förbli nykter.

Massa frågor som sätter min redan ansträngd hjärna i trångmål.
Konstigt att vara så ärlig inför massa fyllon.
Vet inte hur andra har det, men för mig känns det som om den som farit mest illa är jag själv. Känns inte så tungt tack vare det.
Känner i min själ att beslutet står fast, mer än någonsin.

Ju mer jag arbetar med detta, ju mer inser jag hur nära det var och hur gärna jag vill vara kvar på denna sida. Inser nu fullt ut att om någon livskvalité skall kunna uppnås, då är jag tvungen att avstå helt från alkohol.
Idag har det inte varit någon uppoffring.
Det har inte varit någon uppoffring sedan ångesten och skakningarna släppte.
Visst, får känna på det ibland, men inte som i början.
Men har fattat att det inte finns någon dag som är tillnärmelsevis, inte en skugga så jävlig som min bästa mornar då jag söp.
Tänker jag på dessa mornar, då är det enkelt att vara nykter en dag till.
Kikade lite på nästa uppgift. Vet inte riktigt vad det är som drivit mig att dricka. Ska fundera igenom detta noga.
Är idag tacksam att jag fått möjligheten att vara här.
Hade det jobbigt när ingen på jobbet visste och jag skulle lösa allt själv.
Det är tack vare AA som jag orkade att ta mig hit.
Trodde att jag hade god insikt innan jag kom hit, men det är mycket jag insett här.
Antar att jag inte insett allt än.
Kommer de följande veckorna att vara lika givande, då kommer nykterheten i större utsträckning ligga hos mig själv. Kommer att kunna hantera svåra situationer lättare, med verktyg härifrån. Det och min envishet har tagit mig ända hit och detta skall ta mig in på säkrare nykterhetsmark.  Helt säker är nog svårt att uppnå, men en säkerhetsnivå som möjliggör ett vettigt liv, det borde funka.

Vill verkligen ha ett vettigt liv med livsglädje och vänner.
Känner mig beredd att göra vad som helst för att slippa dricka igen.

Vi åker på NA. Vi åker en kväll i veckan på AA eller NA. Har aldrig varit på ett NA möte innan. Lite mer livat här. Tunga delningar. Fick bricka för mina 6 månader. Kände mig stolt och tårarna var inte långt borta.
Har inte snutit dessa dagar ur näsan direkt.
Tänk att jag min gamla fylltratt har uppnått så många dagar. 
6 månaders nykterhet.
Å dessa dagar kan ingen jävel ta ifrån mig.
Inte ens Kung Alkohol.
Dessa dagar har jag, hur det än går i morgon.
Å går allt åt helvete så skall dessa underbara dagar finnas i mitt hjärta. To The Bitter End.
Underbara dagar, vissa har väl haft lite solk på sig, men jämförelsevis med då jag söp, så har ALLA dagar varit underbara.
Häftig känsla, 6 månader som inte ens Kung Alkohol kan ta ifrån mig.

Törs absolut inte räkna med att få kraft att göra detta igen. När jag senast låg utslagen på mitt köksgolv och förbarmades kraft och möjlighet att ändra på mitt liv, hjälp från min högre makt.
Tror inte för en enda sekund att kraften kom från mig själv, utan jag gavs en möjlighet att ändra mitt liv.
EN chans.
Tror att det vore lite väl mycket begärt av min högre makt att han skulle ge mig kraft en gång till. Så som jag ser det är det EN chans, se till att ta den. 
Vill verkligen dö nykter, vore trist att dö och inte ens komma ihåg att jag levt eller vad jag dog av.
Så vill jag inte sluta.

Träffade läkaren idag. Han berättade att min typ av alkoholist är den nya sorten, känns ju kul att i alla fall vara modern. Detta med after work, pubkkultur osv Alkoholen har tagit mark hos alla människor. Den nya typen dricker mer regelbundet och alkoholismen kommer smygande. Dom kroppsliga skadorna blir mer utbredda och större efter långvarigt lågdrickande utan vita perioder. Han säger att i hans väntrum sitter nu folk lugnt och städat och väntar på sin tur. Välklädda och rena.
Instämmer i det han säger och inser vidden av alkoholproblemet i samhället.

Kanske kan jag, om jag tillfrisknar, vara behjälplig i någon form. Betala av på ”skulden” till AA, på något sätt, men har en bit kvar dit…….
Mår just nu bra, tycker att detta utvecklar mig.

Spelar pingis med finnen varje dag. Vinner enkelt över honom. Han skakar rejält fortfarande, är riktigt risig. Så gäller att vinna över honom nu, får nog stryk av honom när han piggat på sig lite.
Han har bollkänsla, det syns. Fast koordination, den har han inte just nu.
Gillar honom. Gillar nog varandra. Pratar mycket. I den mån nu en finne pratar alls. Men en riktigt trevlig kille är det. Vi kom samma dag. Han var inte i så bra skick då, men repar sig.
Har träffat några andra här också.

L en trevlig beslutsam kille som har lite nykterhet innan. Satte sin bil i ett träd och verkligheten flinade honom i ansiktet. Vaknade på sjukhus och insåg att det nog finns en poäng med att ändra sitt liv. Tror på honom.
J en ung grabb som inte riktigt vet vad han gör eller vill.
Polisen som är hyfsat beslutsam, luttrad och nog en riktig buffel och har erfarenhet av livets baksida.
M, pojkaktig, barnslig, tycker detta med brännvin är rätt häftigt.
P en tjej som är här för andra gången, lyckades inte hitta nykterheten förra gången.
Gubben K som supit bort hela hjärnan, tror att han är företagsledare och endast oturen tagit honom hit. Gubben sprider irritation och drar på sig en hel del ilska.
Vi har bildat en liten grupp. Umgås en del och pratar.
Men konstigt nog finns det inte tid över på något sätt. Vi gör inte så mycket på dagarna, men sitter å hänger gör vi inte heller.
Känner mig lugn och beslutsam. Tålamod är något som jag börjat få. Har aldrig haft det innan jag hamnade här. Har inte bråttom på samma sätt, men såsar inte heller. 
Har  inte har tid med massa trams.
Har inte råd.
Min nykterhet skall bli genuin, eller i alla fall så genuin den nu kan. Har inte tid eller lust med funderingar kring hönan eller ägget, utan arbetar vidare utan att ifrågasätta saker som inte måste ifrågasättas.
Har ju funkat hittills.

Saknar sonen. Har inte ringt till honom än. Skickade ett sms.
Han finns inte så mycket i mina tankar,  ingen finns i mina tankar. Arbetar med mig själv.
Men saknar min lilla gosse.
Till helgen kommer det mycket besök till mig. Mamma och pappa sonen och E, kanske även min sponsor. Ser fram emot det med blandade känslor. Tror att det är viktigt för mamma och sonen att se mig. Pappa kommer också, lite överaskande, men kanske han lyckats få upp strutshuvet ur sanden. Tror inte det, men kanske. Tror ju numer att förändring är möjligt för alla………

Du resonerar sunt och verkar ha förmågan att vara här och nu.
En känsla jag får då jag läser vad du skrivit är att du nått din personliga botten, att det är färdigdrucket, att du är beredd att göra det som krävs.
/Rådgivarna


Dag 183

Ska reda lite i mina relationer. Har ju kommit upp lite om det.
Har inte på något vis någon avsikt att inleda ett eller fortsätta någon relation med livskamratinställning. Ser endast till att ha sexuella relationer. Är ju inte bara E jag träffat. Har bara blivit så, hon vet ju förvisso om att jag inte är så pålitlig. Har inte smugit med hur mitt tidigare liv sett ut. Men märker att E nu vill ha en mer ”riktig” relation, dvs mer än sex. Å då står jag inför ett val. Låta E flyta iväg och istället träffa lösnummer. Tror att hon väntar på mig till jag kommit ur den här jävla soppan. Men vet inte om jag klarar en relation. Vet ju inte vad det kommer för kille ur den här skiten, Vet ju inte ens om jag e nykter imorgon. Det slår mig ofta att jag inte känner mig själv. Vet ju inte så mycket om mig, egentligen. Ibland reagerar jag och säger saker som jag inte visste att jag tyckte, eller reagerar konstigt på saker och fattar inte varför. Tror att det beror på att jag inte känner mig själv.
Men ju mer jag funsderar så är jag tvungen att låta E vara ifred. Lämna henne. Blir inte bra om jag inte är trogen och så. En stor nackdel med detta är att jag blir otroligt ensam. Har ju bara E. E är min enda vän när jag ärligt ser på det. Dom kvinnor jag skulle träffa är ju med mig bara för sex, dom har ju sitt liv. Nåja, jag är inte beredd att gå in i förhållande och jag kan inte tänka mig att leva utan sex. Lösningen kanske är bra.
Min historia med kvinnor är minst lika trasslig som med spriten, dock något mindre konsekvenser…
Men antar att om jag anammar AA så kommer detta att lösa, i alla fall på sikt.
Vet inte riktigt hur mycket av mina kvinnoaffärer jag kommer att vara tvungen att reda ut. Men har, även som aktiv, varit ganska rak med vad jag har velat. Har aldrig utgett mig för att vilja stadga mig med familj osv.
Har haft massor med kvinnoaffärer, men har inte, som jag vet, en enda bitter som skriker om att hon blivit lurad av mig. Som inte visste att jag inte ”va att lita på”. Känns lite skönt att inte akut behöva reda i sån skit också.
Fast visst har jag tagit för mig av kvinnor, det har jag…
Vill inte släppa detta i gruppen, inte av rädsla eller feghet. Men skulle inte gilla det, men gör det om det påverkar mitt tillfrisknande.

Pratade med min chef på tel idag. Kände att jag blev nervös och pladdrade. Måste lära mig att ta det lite lugnare. Inte vara så gåpåig utan låta andra föra samtal och skeenden. Viktigt för mig.
L kommer i alla fall sista helgen och är med på seminariet. Bad honom samla ihop frågor till mig som han vill ha svar på till dess. Känns angeläget för mig att det inte finns massa outtalat då jag kommer tillbaka till jobbet.

Det du skriver om låter mer som något tar i 4-5 steget (OM det stör sinnesron!) Här är det mer fokus på direkta konsekvenser av drickandet och sådant som ”triggar” drickandet.

Bifogar steg 1:2
Tankar känslor och situationer som ledde till första glaset.

/Rådgivarna

Tankar känslor som ledde till att jag söp??
Hmmm......behövde väl inte tänka så mycket för att supa.....men ska fundera lite över dessa frågor



Dag 182

Så har helgen gått. Det har varit en lärorik helg. Tycker at det är bra med familjedagen, men det tar på krafterna. På självväreringen fick jag idel positivt från min grupp, det va kul.
Hade bestämt mig för att sätta åt K ordentligt. Har retat mig en hel del på honom. Pratade med en kamrat och kom till insikt att jag återigen låter andra styra mitt humör.
Jag kritiserade K utifrån hur jag känner det när han klampar på.
Det blev jättebra. Fick sagt det jag ville, utan att såra honom.
Han fick balanserad kritik och en tankeställare..........hoppas jag iaf, men det spelar ingen roll längre.
Jag bär inte längre på något utan kan fokusera på det jag är här för.
När jag läser orden på fråga två, så har jag svårt att inse att det är jag som fått det omdömet.
Ett bra omdöme, idel positivt från var och en. Roligt. Stärkande.
(vi gör en utvärdering om varandra varje söndag, där man säger hur man tycker var och en utveckklas)

Tänker en del på mitt förhållande med E.
Å en a sidan vill jag vara seriös och ha ett förhållande med henne, typ vill inte mista. Vet vad jag har. Vet att hon tycker mycket om mig, men jag har nog inte varit den trogna typen mot henne.
Ska jag vara på väg att tillfriskan så bör jag nog släppa iväg henne och hålla mig till mina lösnummer. För ska sanningen fram så är jag nog mest ute efter kött, inget annat.

Tycker att jag har haft tur med rumskompis, det är en trevlig kille som jag kommer väl överrens med.
Det som ger mig lite ångest är nästa helg, då kommer E och sonen hit + mamma å pappa + arbetsgivare + C. Känns som om det kommer att bli lite häktiskt.
Men det kommer att gå bra.
C får det dock lite svettigt, han ska träffa mina föräldrar, å kanske åxå ha kontakt med jobbet framledes.

Jag fick info att jag ska gå på eftervårt på fredagar, det kan jag inte. Jag kan inte On el Fre. Har förklaringar om det behövs.

Ser fram emot veckan, tycker att det ska bli lite tomt efter J

En i gruppen ställer frågan läkaren:
-När kan man börja dricka socialt igen?
Läkaren svarar dröjande:
-          Du kan prova efter 23 ½ år.
-          Va? Så länge? Å varför just 23 ½ år?
-          En annan patiernt väntade i 23 år, och det funkade inte.
Stämmingen lättade gott. 
Gillar hans utstrålning. Många letar fel på honom, och tycker sig hitta det åxå.
Det kanske finns fel på honom som det gör på dom flesta jag träffat. Men jag känner nog att jag har egna fel och brister att ta i som räcker precis för mig, behöver inte reta mig på andra åxå, det skulle bli för jobbigt. Så jag gillar honom okritiskt.



Du funderar väldigt mycket. Bra! Utnyttja den tiden här föratt få en rätsida på så mycket som möjligt. Jag håller med dig ang. Relatione. Enkrukväxt skulle nog vara en bra början (du såg 28 dgr!!!) Man måste skaffa sig en bra relation till sig själv, först å främst, innan man är mogenatt tänka på en livskamrat. Ge dig själv den tid du behöver.
/Rådgivarna




Dag 181

Så va då denna dag till ända. Det va ju lite speciellt att berätta så öppet inför så många.
Kände mig naken.
Blev kränkt av att gubbarna inte kunde fatta att dom skulle hålla käften, men inte mer än att jag kunde hantera det. Tycker återigen att jag borde fokusera på mig själv inte på gubbar.
Men har en förmåga att låta andra styra. Men inte länge till ska arbeta bort den sortens tankar……….*klokt*

Tycker att min life story gick bra idag. Men det jag hade tänkt blev det ju inget av såklart, kom annat istället.
Hade heller ingen aning om att det var så känsligt för mig, fast hade jag ärligt tänkt efter, innan, så hade jag vetat det.
Kände mig naken och utlämnad. Grät en del. Svårt att få struktur. rörde ihop det. Men sa det jag hade tänkt och stretade på. till slut va tiden ute. Va helt slut efteråt. till och med gubbarna såg lite tagna ut.
Mamma har alltid varit viktig för mig, kanske inte så mycket för vad hon sagt och gjort, men det har varit skönt att höra hennes röst i telefonen genom åren. Har nog inte alltid varit glatt för henne.
Nyttigt att titta tillbaka på mitt liv, mycket som poppar upp.
Känner mig, trots allt, ganska nöjd med dagen.

Det va en riktig rivstart idag.
Tack för din berättelse. Ärligt och omtumlande.
Tänk vad mycket det fanns där som du inte visste om.

Stark berättelse
Inte konstigt att du reagerar, det var ju första gången du
Berättade hela historien.
Att du reagerar är friskt
/Rådgivarna

Har för avsikt att bli frisk
/Jag
Det går verkligen framåt. Trevlig helg
/Rådgivarna

Dag 180

Vi har grupp.
 Sitter i en ring i varsin fåtölj. Känns skumt att sitta så här. Terapigrupp....bara ordet....brrr
Men är ganska ok. Vi pratar om våra känslor. Lyssnar och tar till mig.

Skriver på min life story. Förundras över att det hela tiden tillkommer saker. Har en ganska lång historia. Är svårt att få ihop något vettigt, blir lätt bara elände eller bara glamour. Skall försöka skriva helt ärligt så som jag minns det.
Är aldeles slut och somnar som en stock.


Lycka till imorgon
/Rådgivarna

Dag 179

Idag känns det lättare. Enklare att påbörja det jag kommit för att göra. Lära mig hantera min nykterhet.
Vi ser på film.
Är raslös efter filmen om Karl-Erik.
Filmen berör mig. Känner igen mig.
Till och med gråter under filmen, ovanligt för mig. Ovan att bli berörd.

Blir irriterad på mig själv då jag inte kan låta bli att irritera mig på andra i gruppen.
Måste fokusera på mig själv.
Pratar med E på telefon, känner mig längt långt ifrån henne idag.
Sover oroligt, har tankarna på min story.
Så många år. Så mycket som hänt. Så mycket jag glömt.
Både kul och mindre kul saker. Nästan som att läsa en bok om igen. Har mycket sällan sett bakåt i livet. Känner att det även funnits positiva saker. Men mest tragik och konstigt agerande från min sida.
 
Dethänder en del med dig, det syns. Skönt
/Rådgivarna

Dag 178

Vaknar tidigt, riktigt tidigt. Nattmaran har ridit hårt i natt.
Är inte lugn. Trött och nere. Irriterande att vara så instabil. Har varit det sedan jag nyktrade till. Håglös.
Går mest på vilja. Vill inte umgås med de andra, men vill inte heller vara ensam på rummet.
Längtar efter E:s varma famn och kropp. 
På eftermiddagen/kvällen känns det bättre.


Dag 177

Börjar känna mig väl till mods. Sonen och E hälsar på. Känns skönt att sonen sår se hur jag har det. Att jag inte sitter på kåken eller hispan i alla fall. Mina misstankar omatt han går och oroar sig för mig bekräftades. Vi pratade en hel del. Sonen lyssnade och tog till sig av dagen.
Vill vara ifred från det ”civila”, har viktigare saker att tänka på just nu. Min nykterhet.
Idag släppte jag lite om mig själv, liten övning inför life storyn. Känner att jag berätta sanningen. Fick rådet att l tömma min ryggsäck.
Har inga spektakulära saker, inga stora hemligheter, men har aldrig någonsin berättat sanningen för någon. Har alltid friserat till det så att det passar mig. Är glad att jag faktiskt inte har några riktigt mörka hemligheter. Dock är det jag bär på tillräckligt för mig. Behöver inget mer.
Att se mig själv med nyktra ögon, det är ju det jag gör nu. Se min egoism, mitt högmod dominera min personlighet. Se hur jag satt mig själv i första rummet.
Nu har denna föga trevliga begåvning tagit mig till ända till behandlingshem.
Men känner mig stark i min övertygelse att det faktiskt går att ändra mitt beteende och skapa en tillvaro som jag vara tillfreds med.
Har faktiskt stora möjligheter till det. Men bara om jag lyssnar på dom som gått före. Har gjort det hittills.
När jag nu på kvällen tänker på min kommande life story känner jag ingen klump i magen längre. Känner mig ganska lugn.
Går igenom den gångna veckan innan jag kom hit. När det uppdagades på jobbet. Det var det jobbigaste jag någonsin varit med om i mitt liv. Led alla helvetes kval och satt på masssa jobbiga möten med massa olika människor. Nu. Efteråt känner jag att det var rätt.
Skönt att kunna förlikas med det jobbiga.


Dag 176

Får svar i min dagbok:
Välkommen
Du bestämmer själv var ribban skall ligga.
Ha en bra helg
/Rådgivarna

Känner mig lugnare till mods, men blev otålig av att åka och bada.
Har svårt att känna något av delningarna, tänker mest utifrån mig själv.
I morgon kommer sonen. Vet inte riktigt hur jag känner inför det. Men är nog positivt antar jag.

Tror att detta kommer att bli bra, men är trött. Känner mig sliten. Är nog en reaktion på anspänningen sista dagarna. Har ju minst sagt varit lite turbulent. Skönt att vara ensam på rummet, lättare att samla tankarna. Har hittat motivationen igen. Snart kommer nog orken också, känner mig mer positiv.

Vad/Vem är alkoholist? från sonen

Vad är en alkoholist / Varför blir man alkoholist?
En alkoholist är en person som upprepade gånger hamnar i plågsamma livssituationer genom sitt drickande men ändå fortsätter att dricka.
Om vi bortser från de så kallade ”A- Lagarna” som bara utgör några få procent (5%) av de totala missbrukarna så ser alkoholisten inte ut på något speciellt sätt.
De allra flesta alkoholister har familj, barn, arbete, och ett socialt liv som alla andra.
Vad som skiljer en alkoholist från andra som inte har alkoholproblem är att de beter sig annorlunda när dom har druckit alkohol. Alkoholisten förlorar sin förmåga att kontrollera hur mycket han/hon dricker när personen väl börjat dricka. Att varje gång personen börjar dricka är han/hon tvungen att fortsätta till höggradig berusning. Dvs att personen tappar kontrollen över alkoholen (alkoholen är starkare än personen).
Alkoholisten har inte kontroll över dessa processer som man betraktar som en sjukdom. Sjukdomen kan möjligtvis hejdas men inte botas. Dvs ”en gång alkoholist alltid alkoholist”, en alkoholist som slutat dricka kan aldrig börja dricka igen som en vanlig person.
Alkoholister har väldigt stort ego, de är självupptagna och är ganska omogna. Alkoholister tror sig kunna klara allt på egen hand, ”de har inga problem, ingen ska komma och tala om för dom va dom ska göra, de vet alltid bäst själva, de kan sluta dricka när dom vill, de är inga alkoholister”. Dvs självförnekelse.
Svenska akademin beskriver ordet alkoholism såhär: Person, som har till, sjuklig vana att i övermått begagna starka drycker; person, som lider av kronisk alkoholism; drinkare.

Alkoholist kan alla människor bli för att alkohol i sig är beroendeframkallande. Långvarig och hög konsumtion kan leda till alkoholism, oberoende av kön, ekonomi, familj osv. Det finns säkert lika många orsaker till att man blir alkoholist som det finns alkoholister. Det finns ett antal särskilda saker som kan vara ganska vanligt för en person som får alkoholproblem senare i livet tex. att personen är rädd, ensam, trött, ledsen, stressad, arg eller har arvsanlag för det mm. Personen behöver inte ha problem med något av ovanstående, kanske helt enkelt bara festar för mycket.

sonen

Lite historik i korta drag

Hur kunde det bli såhär?
Det va ju inte det här jag drömde om som ung, eller va det just detta jag drömde om?
Växte upp i ett helt normalt hem, utan vare sig missbruk eller andra missgynnande förhållanden. 
Skulle jag vilja hitta något att skylla på så kan jag kanske skylla på att vi flyttade två gånger under min skoltid, eller kanske att jag och min pappa och jag aldrig funnit varandra.
Men vid en ärlig rannsakan, så kan jag inte se att det skulle finnas något som skulle göra mig mer benägen att trösta mig i spriten.
Sprit har inte varit en tröst för mig, för mig har det varit ljuset, det som gjort livet värt att leva.
Den osläckbara törsten vaknade en dag då jag va 15år.
Minns i detalj hur jag reagerade på att dricka. Hade köpt en halvflaska Explorer av en äldre kompis och jag drack upp den själv, rent. Spriten var köpt till en fest, men jag kunde inte motstå frestelsen att smaka lite, det blev hela flaskan. Var torsk.
Detta var ett beteende som skulle kvarstå resten av mitt missbruk. 
Alkoholistiskt drickande från dag 1.
Dagen efter kände jag mig såklart ångerfull, hade varit ganska stökig och bråkat, särskilt med min pappa. Men jag minns fortfarande min tankar när jag satt vid köksbordet och gjorde avbön, en avbön som jag visste var lögn. Min första lögn i samband med alkohol. Utvecklade med tiden en utomordentligt skicklig teknik i denna ruttna konst med åren.
Den ljuva spriten hade presenterat sig för mig.
Tonåren förflöt och jag drack regelbundet, fast inte så mycket mer än övriga kompisar, mina kompisar.
Flyttade hemifrån och hamnade i Göteborg. Fyllde 20 år och äntligen kunde jag handla det jag ville ha själv. Min dåvarande flickvän tyckte att jag drack för mycket, men det var inget att bry sig om. Höll med henne och såg lite ledsen ut så slutade hon att gnälla om drickat.
Mitt första riktiga bakrus kom efter en vecka på kanarieöarna. Låg hemma i min säng i tre dagar och skakade. Satte inte detta i samband med mitt kopiösa supande utan övertalade mig om att jag sovit för lite.
Min andra baksmälla kom -92, då jag efter 31 dagars drickande tvärt avbröt och skulle bli nykter. Inser nu att jag dessa dagar lekte med mitt liv. Vet nu att det är livsfarligt att bryta så. Men så har jag alltid brutit. Kan säga att man inte mår speciellt bra dessa dagar. Min 3:e baksmälla kom -97. Skulle då lägga av med spriten.
Uppbådade ALLA krafter jag hade.
Det höll i 10 dagar.
Därefter har jag inte brytt mig om att försöka sluta.
Min kropp hade nu börjat ta stryk. Blackouterna tilltog i styrka och längd.
Mitt blodtryck ökade dramatiskt, har 2 gånger legat hemma ensam och varit övertygad om att jag skulle dö. Visste inte då att det var blodtrycket som spökade. Trodde att det var något annat.
Kategoriskt har jag vägrat söka eller ta emot hjälp i någon form.
Har alltid tvingat mig att jobba, under mottot orkar jag supa orkar jag jobba.
De sista åren vaknade jag alltid bakfull.
Viljestyrkan att resa sig ur sängen, stoppa tandborsdten i munnen med vetskap att jag spyr, ta mig till jobbet, kräver en vilja och ansträngning över det vanliga.
Skulle idag inte ens komma på tanken att gå till jobbet om jag mådde hälften så dåligt som då.
Aldrig att jag ens skulle försöka.
Men då, då var det vardag.
Livet var ett fängelse utan något slut.
Alkoholen hade tagit allt från mig. familj, vänner, hälsa, ekonomi, boende, livsvilja, glädje, ja allt.
Att vara slav i Kung Alkohols rike kostar på.
Kung Alkohol kräver total uppoffring och nöjer sig inte förrän jag tagit mitt sista andetag.
Dagen D kom. 
Då var valmöjligheterna lite mer begränsade.
Sluta dricka eller dö.
Ville inte dö tillräckligt mycket och därför kan du nu läsa lite om hur jag har haft det.
Att dessa små alster finns här beror på att jag inte riktigt vet vad eller var jag skall lägga mina funderingar. Men varje gång jag trycker på enter, så lättar min ryggsäck.
Jag mår bättre av att skriva.
Hoppas att denna sida kan ge dig, din kompis, vän, älskade eller annan någonting positivt att ta med sig.
Kram
Din Vän


26 dagar från E

Jag är så lycklig över hans beslut att bli nykter.
Nykter alkoholist.
Hoppfull och naiv som jag är tror jag att det nu är över med alla brutna löften, löften om gemensamma middagar, umgänge och allt annat. Allt vi inte gjort ska vi göra så snart han är, som han säger, stabilt nykter.
Det är dag 2 och det är hans första dag som nykter. Vi åker och handlar tillsammans. Han bunkrar upp med drickor, kakor, godis och frukt……i mängder…..*L*.
Han ger intryck av att veta vad han ger sig in i och han utstrålar en beslutsamhet som är imponerande. Och jag tror på honom.
Tror på honom till 100 procent. Detta ska han klara. Han upprepar nästan monotont att han ska klara av att hålla sig nykter. Punkt slut.
Så försvinner han……..Dag efter dag passerar. Han hör inte av sig. När jag ringer svarar han korthugget och fåordigt. Jag försöker få honom att ta till hjälp i form av exemplevis AA. Men nej han ska klara detta själv. Detta är min strid E, bara min.

Våra telefonsamtal blir allt kortare och allt färre. Jag känner hur avståndet mellan oss ökar. Han utkämpar sin strid på sitt håll och jag min på mitt håll.
Så plötsligt, efter 26 dagar, ringer han.
Han låter lycklig, ja nästan euforisk.
Han berättar att han haft kontakt med en nykter alkoholist. Inspirerad av denne man ska han ta kontakt med AA.

En annan tid tar vid…..:*L*….han läser all AA-litteratur han kommer över. Vi diskuterar, resonerar, gråter tillsammans, skrattar, grälar och argumenterar. Det är en härlig tid. Avståndet mellan oss har bytts mot en nästan brutal naken närhet.
Hans beslutsamhet är nu ännu starkare än då han tog sina första stapplande steg mot ett nyktert liv. Samtidigt upplever jag honom så bräcklig, så skör…..eller kanske är det vår relation som är det. Jag vet inte.

När jag skriver dessa rader har han varit nykter i några dagar. Han har haft det oerhört tufft många gånger, men rett ut det….själv….som vanligt.
Väldigt ofta stänger han mig ute, vilket i sin tur lett till att vi inte har den närhet vi haft i omgångar. Men det är inte vår relation som är det viktiga. Utan det viktiga är att han klarar av att skaffa sig en stabil nykterhet.
Ett nyktert LIV.


Dag 175

Ska åka på behandlingshem idag. Sylar ihop hemma. Packar lite. Är nervös men beslutsam. Tar en rejäl omväg.
Åker grusvägar, sakta och eftertänksamt. Stannar å köper lite godis och korsordstidingar. Det slår mig att det inte syns på mig var jag é på väg. Ingen ser det på mig, tycker på något sätt att i alla fall någon kunde komma och dunka mig i ryggen och förstå något, men tjejen i kassan tar bara betalt och säger tack.
Känner mig butter. Parkerar bilen. Tittar ut över området. Inget vidare detta.
Vet inte riktigt var jag ska ta vägen, inte direkt någon mottagningskommite, men hittar en plats i matsalen och tar en äcklig kopp kaffe.
Ska jag vara här i 28 långa dagar. Slår mig ner i matsalen och väntar.
Det kommer en snubbe fram och presenterar sig. Han verkar inge vidare. Gammal alkis. Svarar enstavigt utan glädje på hans frågor.
Han är ganska trevlig. Verkar rutinerad. Men jag säger inte så mycket, känner mig osäker.
Gruppäldste kommer å visar mig till mitt rum.
Ett enkelt rum. Är tyst. Bor ensam på mitt rum, bra det i alla fall.
Går in i uppehållsrummet, där sitter det en ansenligt gäng . Några spelar kort andra sitter bara å sitter. 
Nickar lite. Känner mig tvär och nästan ilsk. Känner att jag blänger, men skiter i det. Tiger. Någon försöker prata lite med mig. Svarar bara enstavigt.
Känner mig stingslig, nästan rädd. Känner inte igen mig riktigt, men skiter i det.
Första gruppsittningen och presentation. Vi har två rådgivare, en kvinna å en man. Är inne i mitt skal.
Noterar. Min presentation blir mycket kort. Säger det jag måste och inte ett ord till.
Verkar vara ett jävla skitställe. Gäller å härda ut. Håller mig för mig själv.
Har nästan fientlig inställning till hela skiten just nu.
Jävla skit.
Man ska skriva dagbok här, men jag tänker nog inte göra det. Man ska lämna in den varje dag för att dom ska se hur det går.
Vaffö skulle jag skriva dagbok åt dom?
Skiter i att skriva en stavelse.
Går in på mitt rum.
Jaha, så vá man här då.
Ligger på min säng och skriver, trots mitt motstånd. Har haft första sittningen, å fick mig en livestory till livs. Bävar lite. Undrar var min motivation tog vägen, känns som om den blev kvar hemma. Jag har varit ganska tillknäppt idag, hade ingen som helst lust att vara här. Har bara svarat kort när jag blivit tilltalad. Tydligen ska alla, också jag göra en livestory. Förstår inte hur jag skall kunna lämna ut mig så.
Göra mig så naken inför andra, men har bestämt mig för att jag ska göra det ändå.
Somnar tidigt.



Dag 174

Åker in å blåser.
Sista dagen jag blåser.
Har skött mig. Blåst så som jag förväntades.
Imorgon är det dags att åka.
Packar. Vet inte vad jag skall packa utan plockar ner det som jag tror. Det blir 2 väskor fulla. Försöker vara sansad då jag packar, men virrar mest runt.
När jag är klar vet jag ändå inte om jag har fått med något som går att använda.
Skiter i det till slut.
Det får bli som det blir.
Är nervös, men har accepterat att åka på behandlingshem.
Behandlingshem…….brrrrr
Är nervös.
Känner att jag går in i mig själv. Inte ens jag kommer in nu.
Bara att göra det dom säger åt mig. Försöka få dessas dagar att gå.
Är ju bara 28 dagar. Går fort.


Dag 170

Vaknar tidigt. Är ganska lugn.
Åker in å blåser.
Känns inte riktigt lika kymigt idag. Börjar väl att förlika mig med tanken på att åka på behandlingshem.
Hon jag blåser hos tycker att jag verkar motiverad och tycker att jag varit duktig som varit nykter så länge. Hon försäkrar mig om att det är bra på hemmet.
Faan trot. Vad hon tjatar.
Blåser, det blir inget utslag,
Kommer därifrån.
Ska blåsa varje dag utan att gny.


Dag 169

Jag vaknar tidigt. Är förvirrad men ganska lugn. Kikar på tv.
Helt meningslöst.
Får dålig ordning på tankarna.
Åker in å blåser, faan vad folk det är som har problem med droger.
Blåser, det blir inget utslag, men det hade ju varit lite speciellt om det blivit det…..
Lite sådär och blåsa, men ok…dokumenterat ska det vara.
Träffar sonen på ett fik i stan.
Han vill komma och hälsa på mig på hemmet.  Det känns skönt att han vill det. Han gillar detta tror jag.
Det är viktigt för mig att han kommer…han vill komma två eller tre gånger. Han é söt.
Det hela känns bra i alla fall.
Pratar med E, hon säger att jag gick in i väggen för 6 veckor sedan.
Märkte inte det, men hon tycker att det var detsamma som när jag slutade dricka..


Dag 168

Är nervös. Hittar inte till mottagningen.
Går till centrummottagningen.
Inser det inte förrän för sent. Fattar inte hur det kunde bli fel, men det blev det.

A och L står utanför och väntar på mig då jag kommer. Känner mig som världen fåne. ser på dom att dom inte heller är så vana vid detta. Men fan vad jag känner mig värdelös.
På bedömningssamtalet stannar hjärnan igen.
Svarar på frågorna så gott jag kan. Tycker att det verkar gå bra för mig. Men.........

Det slår mig att hon inte verkar ha någon som helst tvekan om att jag behöver en behandling.
Hon tycker att jag utan prut är alkoholist. Illa ute och behöver hjälp. 
Tårarna kommer då jag inser att jag är körd. Kan inte hålla skenet uppe längre. Är naken.
Fångad. Förintad. Krossad.
Dom skickar mig på behandlinshem.
Känns konstigt, men vet egentligen hur det är med mig. Men trodde att jag skulle framstå som frisk och kry. Är lite förvånad. Trodde inte att hon skulle tycka att jag va så mycket alkoholist. Lite trodde jag.
L bjuder på lunch efteråt, vill säga nej tack men går med. Håller på att spy av maten men tar i och försöker äta. Inte lätt att äta när magen är full av klump.
Skall tillbaka till mottagniongen för att ta prover och blåsa osv.
Är glad att han inte är med då.
Tar mina pisseprov å blåser å så.
Ska på behandlingshem nästa torsdag. Ska blåsa varje dag till dess. Tror att jag tycker det är ok, men vet inte. Vågar inte lyssna på mig mer nu. Har gett upp. 
Men fyller ju år idag......jippi vad kul det är.
Sonen ringer, mumlar lite om min födelsedag.  Vi bestämmer att träffas imorron.
Syrran ringer och är glad i luren..............hon e ju helt loss. va e re för kul alls......
Mamma ringer.
Åker på möte.
Ringer M.
Nattmaran missade mig idag, sover.
 


Dag 167

Tar mig ur dvalan och ringer A.
Hör mig själv säga att det är ok med behandlingshem och att jag ska göra allt som står i min makt för att det ska bli bra.
Undrar var det kom ifrån?
Så hade jag inte riktigt tänkt säga. Hade planerat att vara ganska tyst.
Hålla käften.
Men jag pratade på bara.
Vad har jag för alternativ nu. Nu blev det ändå en massa folk som tar över.

A har fixat så att vi ska ha ett möte imorgon. Bedömningssamtal med behandlingshemmet.
Jävla tempo. Hinner inte med.
Vore ju bra att någon utomstående får bedöma mig lite.
Antagligen kommer jag då och framstå som insiktsfull och klarsynt. Tror inte att dom skickar mig på behandling. Är för frisk för det. Har ju varit nykter i nästan 6 månader.

Mamma ringer. Vi pratar om att jag nog är för frisk, är ju bara lite stressad över att ha hållit detta hemligt så länge. Det är därför det inte får så bra på jobbet.
Så sjuk att jag behöver behandling det är jag inte.
Är ju bara sådana där riktiga hopplösa alkoholister som hamnar där.
På torken.
Så är det ju inte för mig.
Åker på möte.
M skrattar åt mig. Säger att han väntat på detta. M tror att dom kör iväg mig på behandling dierkt.
Jävla typ.
Skrattar lagom just nu.
Nattmaran rider mig stenhårt. Rullar i blöta lakan och ångest. Den där jävla paniken, måste springa upp och andas, hyperventilera flera gånger på natten svårt att få vettig sömn när jag måste öra runt i rummet så. Kommer ju att vara helt slut imorgon. Mår skit.


Dag 166

Tar mig ur min dvala. Klär på mig.
Ska på läkarbesök med A.
Allt går fort nu. Har svårt att hänga med. Det bara händer saker. Har tappat styrningen totalt.
Är nervös och har en stor klump i magen.
Träffar läkaren. Tycker att han är lite väl stor i korken. Sjukskriver mig i efterhand. Litar inte på mig säger han. Tycker nog att han överdriver med sin tuffhet lite.
Har ju varit nykter i 5½ månad. Kanske inte behöver gå på så hårt då. Men jag skiter i det. Han får göra som han vill. Har gett upp.
Mötet går ok.
Men jag hänger inte med.
Nu har det helt plötsligt blivit snack om behandlingshem.
Min hjärna är låst å jag mår illa.
Försöker springa men det går inte bara. Inget funkar. Sitter i min hög av förfall och blänger in i datorn.
Åker på möte med S.
Mitt i mötet kommer det. Det känns ok.
Nattmaran kommer punktligt.


Dag 165

Ångesten sprutar omkring mig.
Idag ska jag möta A.
Missar tiden. Är riktigt nervös.
Har beslutat att det räcker nu. Ingen mer ska bli inblandad.
Ska stoppa detta nu.
Har hela helgen och förmiddagen försökt komma på någon lösning där jag slipper säga mer nu, men har inte kraft att göra någonting.
Har inte en enda genomförbar ide.
Kan inte byta jobb och kan inte rymma.
Men nu räcker det. Kanske kan sjukskriva mig och under den tiden kan jag få kraft att ta mig från jobbet.
När jag pratar med A säger min mun något annat.
Hör mig till min stora fasa säga att jag ger upp nu. Går med på ett möte med L.
Vad hon sagt mer på mötet minns jag inte.
Tillbaka bakom datorn.
Ingen säger något, inte jag heller.
Sitter mest å fånstirrar in i en svart dator.
A ringer å säger att det blir möte med L 12:30.
Känner paniken spridas i mig.
Förstår att det händer men fattar inte hur det hände.
Går upp på toaletten och baddar mig med kallt vatten.
Har jag gjort många dagar de senaste månaderna, men idag kvittar det lika.
Sitter tyst.
Dom andra går ut och äter, ingen frågar om jag vill gå med. Blir otroligt ledsen för det. Känns bittert.
Har aldrig känt mig så värdelös som just nu. Blev inte ens tillfrågad om jag vill äta.
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Sitter ensam kvar i lokalen.
Biter ihop och skriver ut de ritningar jag har gjort.
S tilltalar mig, men jag svarar korthugget å enstavigt.
Det är bra nu. Nu ska jag inte vara kvar här mer.
Har bestämt mig. Ta bort mig bara.

Timmen är slagen.
Går in i avrättningsrummet. A är redan där.
A är trevlig och vi pratar lite, L sitter fast i ett annat möte. Men jag tycker inte att det gör något.
För min del får han gärna missa alltihop. Då kanske allt bara försvinner.
När L kommer känner jag en våg av total smärta i min kropp.
Alla sinnen blockeras.
Är krossad. Tillintetgjord.
Den totala genomklappningen.
Men tvingar mig att tala klart och i alla fall en gång titta L i ögonen.
Känns fruktansvärt att erkänna.
Men jag gör det.
Tårarna bränner bakomögonlocken, lyckas inte hålla dom tillbaka. Förnedringen är total.
L berättar att U har påtalat för honom att jag inte fungerar.
Minns inte mycket mer av vad som sades.

Efter mötet hämtar jag min jacka.
Ingen ser mig, eller vill se mig.
Väntar till G kommer. Ber om ett möte.
Tar med min jacka och min väska. Säger inget till någon där nere. Känns skönt att inte göra det.
Någon form av stolthet i mig.
Tar ett snack med G och tackar honom, men vill bara iväg.
Vill iväg till framtiden, för denna gång när jag lämnar jobbet har jag framtiden framför mig. Tvingar mig att tänka så.
Säger inget till någon, bara går.
Känns otroligt skönt att slippa säga något till U.
Nu vet jag ju att han gnällt för L, men jag har inte en enda gång blivit tillsagd eller åthutad eller ifrågasatt på dessa 5½ mån.
165 dagar. Det är en ganska ansenlig tid.
Kan man ju fundera lite på.
Är helt slut just nu. Huvet bankar och jag mår illa.
Vad händer nu?

Dag 164

Är orolig och rastlös. Nervös.
Försöker febrilt fundera ut en lösning. Men kan inte. Min hjärna blir mer och mer såsig av sömnbrist och överansträngning. Lämnar inte hemmet. Vankar.
Nattmran rider mig rejält.



Dag 163

Har inte sovit. Tankarna snurrar. Har tappat styrningen. Vet inte vad som kommer att hända.
Är osäker. Rädd. Naken.
Har ångest över vad jag berättat.
Men inser att jag får hantera detta som om jag på något sätt har något vett kvar.
Lika bra att få skiten överstökat. Ringer upp A.
Hon är förvarnad.
Hon blir lite förvånad över att jag ringer henne, vi bestämmer tid om möte.
Kan bara inte vara kvar på jobbet nu.
Måste hem.
Skakar och är förvirrad.



Dag 162

Är trött. Min hjärna är stum av sömnbrist.
Har bestämt mig för att berätta för G hur det är.
Inte allt, men i alla fall berätta lite, så jag på något sätt kan ”bevisa” för honom att jag inte är helt dum i huvet å totalt pantad.
Har bestämt mig för att berätta, men sätta munkavel på honom. Så får det gå som det vill sen, skiter i det.
Sitter vid min dator.
Klumpen i magen molvärker.
Går ofta på toaletten och baddar pannan.
Är skakig. Nervös. Slagen. Men har bestämt mig. Ska berätta.
Nu, nästa gång jag ser honom.
Innan lunch kommer G ner till oss.
Säger till G att jag vill prata med honom.
Han är vänlig.
-Javisst, själklart. Vi kan sitta däruppe, så får vi vara ifred.
Uppfattar det som om han förstår att det är allvarligt.
Vi sätter oss.
Är nervös och pratar forcerat. Vet inte riktigt vad jag säger.
Det va enklare i tankarna.
Han lyssnar. Ser inte ut som om han reagerar så mycket.
När jag berättat klart undrar han hur han ska agera.
Just nu kan han ju bara säga jasså. Gå till mig chef och säga att jag inte fungerar.
Vilket i förlängningen kommer att leda till at jag blir entledigad.
Förklarar att jag är införstådd med detta och beredd att ta dessa konsekvenser.
Han föreslår att jag kan prata med A.
Han förstår inte vad det kommer att gynna mig att på sikt bli utan jobb. Men säger att han inte på något vis kommer att bryta sitt löfte om tystnad, men han förstår inte vitsen med att bli utan jobb på sikt. För det är ju det som kommer att hända, i alla fall på sikt om jag inte säger något.
G gör sig redo att bryta upp. Samtalet avslutat.
Känner att jag tappar kontrollen. Vad händer nu? Vänta. Stopp nu. Va?
Hjärnan går för högtryck.
Har svårt att säga emot honom. Har inga vettiga argument kvar. Är naken. Faan.
Känner mig satt i en fälla.
Håller samtalet igång, men tänker febrilt på en lösning.
G sätter sig igen.
Avvaktar. Väntar ut mig.
Berättade ju för honom för att bevisa att jag inte är en idiot.
Behåller jag munkavlen på honom är jag ju bevisligen en idiot.
Helvete.
Inser att jag klampat rätt i helvetet. Fy fan vad dum i huvudet jag är. Fångad.
Släpper jag munkaveln kommer det ju att blandas i mer folk. Han kommer att prata med A.
Skulle hållit käften.
G sitter lugnt kvar och väntar.
Han ser timid ut. Tålmodig och lugn.
Nästan som en munk.
Frågar honom vad han tycker att jag ska göra.
Han vill att jag berättar för A.
Erbjuder sig att göra det och även vara med framledes om jag vill.
Just nu är han besvärlig. Känner mig pressad, fast han pressar inget.
Beslutar mig i alla fall för att han får tala med A.
Annat beslut från min sida hade bara gjort bort mig ännu mer. Syftet med mötet var ju att jag skall bevisa min kompetens. Hur fan kunde det bli såhär.
Hade klart för mig hur jag skulle säga och agera, men inget blir som man tror.
Känner mig fångad.
Det va ju inte så här jag hade tänkt.
Jag hade tänkt ……….vete fan vad jag hade tänkt.
Har svårt att hitta någon vettig logik i det just nu. Vet plötsligt inte hur jag hade tänkt mig det hela.
G är en mycket bra människa.
Äter ingen lunch. Går hem.
Hjärnan stängs av, överhettad.
Sitter hemma och har svårt att inse vad jag nu ställt till. Försöker räkna ut vad som kommer att hända. Kalkylerar med olika alternativ.
Försöker febrilt komma på något som gör att jag själv blir kapten över skeendet igen.
Men hittar ingen väg. Inte nu.
Ångesten sprutar ur öronen.
Åter en sömnlös natt.


Dag 161

Är helt apatisk på jobbet.
Kämpar så mycket jag kan för att överhuvudtaget göra någonting, men allt jag gör blir bakvänt och galet.
Mitt självförtroende är i botten.
Vad jag ska göra? Hitar ingen lösning.
Något måste göras nu.
U agerar spydigt mot mig.  
Dom andra i gruppen har liksom inte så mycket att säga mig nu.
Känner att jag inte kan vara i detta rum mer.
Det går inte. Det går bara inte mer.
Något måste göras.
G kommenterar mina ritningar. Ser på honom att han inte är nöjd.
G är en sansad person, men ser på honom vad han tänker.  
Känner mig som en skolpojk.
Inte kul.
Sitter å stirrar in i hålet i datorn. Kan inte få mig att göra någonting. Är som förstenad.
Klarar endast att se ut som om jag läser något viktigt.
Måste göra något. Men vad???
Min ångest är monumental och har försatt mig i stand by.
Kanske jag kan berätta lite för G. Kanske det skulle hjälpa lite.
Han kanske inte skulle se på mig som en totalt komplett idiot i alla fall.
Vill inte att han ska tycka att jag är en idiot. Gillar G.
Han är en bra människa.
Vad U anser om mig skiter jag i. Det spelar ingen roll vad han eller dom andra tror och tycker.
Men vill inte att G ska tro något som inte är sant. Vill förklara mig för honom. Mår inte bra av detta nu.
Måste agera på något sätt.
NU.
På kvällen kan jag inte somna.
Vill berätta för G. Inser att det kommer att ta en ändelse med förskräckelse, men vill i alla fall att G ska veta att det finns en orsak.
Fattar att jag är körd på jobbet.
Har gjort mitt allra bästa på jobbet, men det räcker. Förmår inte. Kan inte.
Kommer troligen att få gå hem.
Men det är viktigt för mig att G vet hur det egentligen är med mig.
Varför det inte fungerar på jobbet. Men hittar inget bra sätt att berätta och komma undan på samma gång.
Vrider och rullar runt i ångest.
Åter en sömnlös natt.




Dag 151

Har insett att det är viktigt med möten. Livsviktigt. Börjar förstå att det finns dom som inte sköter sina möten, utan faller ifrån. Gör andra saker, viktigarem saker. Prioriterar fel helt enkelt. Sakta glider dkin i sitt gamla beteende igen. Börjar själv känna att jag skulle klara mig, utan att gå på alla möten.
Vet nu att det är en falsk trygghet.
Lyssnar och lär av de som gått före mig. Ska inte behöva göra samma sak som andra missat med, för att veta att jag är torsk. Men det känns på något vis så självklart att vara nykter nu.
Falsk trygghet
Listig falsk och stark, det är vad min motståndare är.
 

Va ute och käkade med min kusin. Tvekade inte en sekund om att beställa cola. Kände inte ens en lite antydan till att vilja beställa öl.
Känner mig säker.
Men vet att det är det många före mig som också känt sig säkra, så ska inte ropa hej.
Försöker att vara ödmjuk. Det är inte lätt. Ska fortsätta med mina möten.... Högmodet knackar på.
 

Det va inte utan att jag är lite avundsjuk på min kusin, han va smal och fin i kroppen han.
Ska börja idag lite försiktigt, får se om jag kan gå ner 10 kg. Skall försöka att springa/jogga/gå lite varje dag nu.
Ska inrikta mig på att springa GT varvet nästa år. Vore en bra start på det nya livet.
Då har det gått drygt ett år sedan jag slutade supa. Ett år sedan min senaste fylla, ska det vara. Tror att min kropp då har fattat att det inte blir mer sprit i denna kropp och att kroppen vant sig och accepterat och tycker att der nya livet med motion är ganska bra.
Gäller att börja nu.
Har bara blivit 2 ggr i sommar å det är för dåligt.
Äter bättre sedan jag slutade att dricka, å det e bra.

Jobbet funkar om möjligt ännu sämre nu. Är som i en dvala. Vet inte hur det ska bli. Hittar ingen lösning. Är livrädd för att säga något på jobbet. Men snart går det bara inte längre.
Vrider mig i ångest för detta.
Måste till en förändring.
Men hur? Och vad?


Välkommen till min blogg

Trevligt att just du tittade in.

Hoppas att någon kan ta med sig något av det som jag upplevt. 
Kan bara en enda människa få nytta av en enda rad av det jag skrivit så anser jag att denna sida har lyckats över förväntan.

Mina små alster som jag publicerar här är inte dagsfärska. dessa dagboksanteckningar har några dagar legat och väntat på att jag ska hitta ett vettigt forum att släppa ut dom i/på.
blogg är ett bra ställe för mig och det jag vill skriva om.

I min dagbok blir det mest om ångest och kamp för att kunna hålla mig nykter en dag i taget, det var några dager sedan.
Idag ser mitt liv helt annorlunda ut.
Är fortfarande nykter en dag i taget, men det går ibland dagar utan att jag alls tänker på alkohol eller mitt tidigare missbruk.

Kram
Ett Gammal Fyllo




Dag 146

Försöker reda ut begreppen de senaste månaderna.
Lite tankar och reflektioner om vad som hänt och händer egentligen.
För mig har det varit väldigt viktigt att inte äta antabus, att inte äta sömnpiler att inte ta återfall.
Har vägrat att inse att jag varit så påverkad av min alkoholism som jag faktiskt varit, och kankse är.
Visste som aktiv att jag va alkoholist och maktlös inför alkoholen, redan innan jag blev medlem i AA.
Min botten var att inse att jag tappat kontrollen över mitt liv.
Det insåg jag liggandes på golvet, med en klar minnesbild om hur jag kravliat mig upp och drart i mig de sista decilitrarna av Jägerflaskan, för att sedan rasa ihop och däcka igen.
Det har jag upplevt innan och det tyckte jag inte va så farligt, men just denna dag insåg jag att jag tappat kontrollen över min tillvaro.
Huset var ännu efter 10år inte ens påbörjat, det jag hade gjort va slavrigt och undermåilgt gjort, hade/har inte en s vatten, toa eller en vettig säng att sova i.
Min bil va skrot. Mc:n inte iordningjord, hade inte ens tvättat den innan den ställde undan den för vintern, min vespa stog ute och rostade min cykel låg släng i en rabatt i grannstaden. 
ALLA mina vänner utom E, som hade bestämt sig för att göra slut, hde försvunnitoch slutat att höra av sig. Sonen  kom i och för sig och hälsade på ibland, men han ögon var inte glada.
På jobbfronten va läget snart akut, hade börja spy även sedan jag kommit till jobbet. Hade några gånger spytt i rabatten utanför, har ett flertal gånger spytt i bilen, jag minns en gång att jag spydde på motorvägen, fast det va ok,  vevade ner utan och spydde,  stannade inte ens.
Med mina tankar i dessa banor var det uppenbart att jag hade nu också tappat kontrollen över mitt liv och det var bara månade, kanske vecokor kvar innan jobbet skulle börja ha fått nog.
Min läkare, fick jag veta senare, hade upptäckt typiska alkoholist skador i min kropp och skulle konfrontera mig vid nästa besök.
Mitt liv va kort sagt ett kaos.

Jag hade som jag såg det 3 möjligheter.
1. sluta dricka
2.Fortsätta dricka och dö
3. Ta livet av och slippa några års helvete som jag visste låg framför mig.


Alternativ 2 var inte att tänka på. Men att sluta dricka visste jag inte om jag klarade, så jag såg som enda utväg att ta livet av mig. Va fortfarande i ett töcken och ville inte lämna jordlivet utan att vara nykter först,  hade i alla fall såpass mycket vett att jag tänkte att jag inte skulle ta ett sådant stort beslut på fyllan, tänkte att jag kunde ju ta det när jag blivit nykter, ingen brådska med det.
När min hjärna klarnat något förstod jag att jag var tvungen att sluta dricka för alltid.
Min första 26 dagar gick jag hemma med vita knogar och höll mig nykter och sov och hade ångest och mådde skit, men jag visste att om jag skulle bli full så var sannolikheten väldigt stor att jag skulle ta livet av mig, så jag vågade helt enkelt inte bli full.
För när det kom till kritan så ville jag nog hellre leva, men jag vill inte leva full och skulle ja bli full så trodde jag att jag skulle ta livet av mig, jag va i det läget kapabel att ta livet av mig, jag vet det för att jag stod och vägde kniven i handen ett flertal gånger nykter, inte för att ta livet av mig utan för att veta exakt hur jag skulle göra om jag bestämde mig, vilket jag troligen gjort om jag blivit full igen.
Jag inser nu att det var min högre kraft som höll mig nykter, dessa dagar, för att mitt liv skulle inte ända där och då, och det är jag mycket tacksam för, för jag vill och ville egentligen inte dö.
När 26 dagar hade gått började min hjärna klarna såpass och förstod att jag måste få hjälp. 
Tog kontakt med AA och på min 26:e nyktra dag besökte jag mitt första AA möte.
Vad dom än hade sagt till mig och vad jag än var tvungen att göra så hade jag gjort det den dan, jag var beredd att gå hur långt som helst och göra allt som stod i min makt och använda alla till buds stående medel för att hålla mig nykter, bara en dag till, bara idag.
På min 6:e nyktra dag hade jag varit på läkarbesök, och blivit konfronterad med mina provvärden, jag hade erkänt att jag va alkoholist och sagt att jag fom nu ska sluta dricka, jag hade blivit erbjuden antabus och sömnpiller, men jag hade avböjt dessa erbjudanden. Jag ser nu i efterhand att det va otroligt viktigt för mig, min självkänsla och min nykterhet, att jag klarade att göra det utan medicinsk hjälp.
Det är nu 5mån sen och det har betytt otroligt mycket, mer än jag kanske har förstått och förstår.
Kampen mot flaskan har inte på ngt sätt blivit som jag trott, att ställa undan flaskan va det lättaste, vilket jag trodde skulle bli det svåraste. Att inse att jag är alkoholist va heller inte svårt eller konstigt. Tom att erkänna att jag är totalt maktlös inför alkoholen och att jag tappat kontrollen över mitt liv, det gick bra.
Men att inse förstå och acceptera att jag är missbrukare och att jag har en missbrukares beteende, det va svårt. Mycket svårt.
Det skulle visa sig att det va lätt att bli nykter och vara nykter, men mycket svårt att leva nykter. Det va något som jag var helt oförberedd på. Jag hade väntat mig en hård kamp, fast den kampen skulle ju vara flaskan v:o janne, men så va det inte. Den matchen fanns inte.
Men att leva nykter skulle visa sig vara ett projekt, jag inser nu att det kommer jag att få hålla på med resten av livet, eller i alla fall så länge jag vill vara nykter.
På AA har jag lärt mig att det räcker med att hålla sig nykter en enda dag, Idag. Alla kan hålla sig nyktra en enda dag. Om jag bara uppfyller dessa enkla saker.
Om jag idag, bara en enda dag, idag:
Har en önskan om att inte börja dricka och inte tar det första glaset.
Då är sannolikheten stor att jag, vid dagens slut, lägger mig nykter.
När jag lägger mig nykter så är sannolikheten stor att jag vaknar nykter.
Jag kan inte garantera med 100% säkerhet att detta löser allt, men följer jag dessa, till synes enkla punkter, så vet jag av erfarenhet, att jag med mycket stor sannolikhet inte blir full idag.

 


Dag 138

Är trött.
Tar en dusch och rakar mig.
Känns inte riktigt lika uselt att jobba denna vecka.
Men långt ifrån bra.
Är jobbigt på jobbet. Hör liksom inte hemma här längre. Inget att prata om med någon.
Känner mig ensam och utanför. Har svårt att spela normal.
Vet inte hur länge till detta håller. Sitter ju bara här och ser dum ut. Producerar långt ifrån vad som kan förväntas av mig. Gör inte det jag ska.
Lider mest på dagarna.
Går ofta på toan och baddar ansiktet. Sitter i mörkret på toastolen och tittar i mörkret på flimret i mina ögon. Vissa dagar är det hyfsat, men ibland ser jag bara stjärnor. Har blivit lite bättre med synen, flimrar inte riktigt lika mycket nu. Att se något i burken är som förgjort. Ser fanta mig inte att cadda.
Går bara inte.
Med en dåres envishet skall jag hålla på tills det funkar.
För det kommer att funka, bara att inte ge upp.


Dag 137

Vaknar hos E
Åker hem å käkar. Har inte ork att ta tag i bygget.
Har bestämt med M att han ska komma å hjälpa mig. Känner att jag reder inte ut att lägga taket själv. Han kommer vi 1-tiden och vi spikar på taket så långt det finns virke. 
Går ganska bra men känner mig orkeslös. 
Konstigt att det ska vara så segt att komma i form, tycker att jag gjort det mesta ganska bra. Tydligen tar det lång tid att räta till sig. Är tacksam över att vara nykter, ingen baksmälla att bota.
Det är inte utan att jag börjar bli ganska stolt över min nykterhet.
Trampar stadigt på mot 5 månader och som det känns idag kommer det att bli 6 månader.

Har fått fason på mig nu.
Eller rättare sagt det börjar plana ut. Inser bättre vidden av mitt missbruk med lite andra ögon just nu.
Ser hur otroligt ensam jag har gjort mig.
Försöker att titta på mitt liv utan att självömka mig.
Tycker inte synd om mig,  för det är inte synd om mig.
Mamma och E, tycker att det jag gör är så otroligt duktigt.
Kan inte hålla med helt i detta, det jag har gjort är bra, men min match är kommande.
Nu gäller det att nyktra till. Det riktiga har inte börjat än.
Att leva nykter. 
Just nu är det lite brandkårsutryckning på det mesta i mitt liv. Håller på att skapa mig en dräglig boendestatus, vilket det är en bra bit kvar till.
Har beslutat att jag i 2 år skall prioritera hem och låta min ekonomi tillfriskna.
Men det är svårt att ta det lugnt. Mycket svårt.
Vill redan vara klar.
Är otålig för att ekonomin fortfarande är skral. Men det är ju inte så konstigt att det tar tid. Har ju dragit på mig skulder och nu är det paytime.
Det är surt att hela lönen hela tiden går till gammalt elände, men har gjort 25% av dessa 2 år, vilket betyder att det bara är 75% kvar.
Tiden går och den talar för mig.
Gäller bara att hålla fokus och inte glömma vad och varför det ser ut som det gör. Men har redan börjat att "fuska",  har börjat spara pengar, men borde betala av på skulder istället.
Har fantasier om ny bil och ny motorcykel.
Men kanske gynnar det mig att ha något mål som jag verkligen ser fram emot. Kan bli tungt att bara betala skulder hela tiden.
Ska ta av dessa pengar för att gå på speedway med sonen till helgen, vilket kommer att kosta en del, men tror att det är värt det i långa loppet.
Tror att jag måste unna mig saker för att min nykterhet skall vara och förbli framgångsrik.
Glöm inte att snart har det gått 25% av den tuffa tiden.
Åker motvilligt på möte på kvällen.
Anser mig för trött.
Men tänker som så, att när jag drack, då va det inget snack om att vara för trött för att ta ett glas.
Så biter ihop och åker på möte.
Sover hos E.
Gillar E kanske det kan bli så till slut att vi får till en riktig relation, vet inte just nu men hon e bra.
Somnar ganska direkt när jag kommer till henne.

Men jag har ju lärt mig på AA att Ta Det Lugnt. TDL.
Men det är svårt att Ta Det Lugnt. Men jag måste Ta Det Lugnt. 
Måste ha tålamod.
Ta Det Lugnt och ha tålamod och arbeta på, så kommer det att lösa sig till det bästa.
Idag är det bra i alla fall och ikväll är det möte.
Får vara nöjd med att vara nykter idag och ha det bra idag.
Är positiv och beslutet står fast, bergfast.


Dag 134

Idag sov jag lite för länge. Orkar inte mer. Jobbigt att motivera sig ur sängen.
Verkligheten flåsar mig i nacken. Har inte förmåga att kunna engagera mig i jobbet.
På något vis ointressant och oviktigt. Samtidigt som arbetet är det enda jag har.
Det enda jag vill är att vara hemma och ta det lugnt, men känner att det inte riktigt är vad som förväntas av mig. Ska ta och bita ihop och kämpa på men det är svårt med motivationen.
Svårt att vara laddad och tycka att det jag ska göra är viktigt.
Känner inte att det är viktigt.
Jobbigt att inte vilja vara här.
Vill verkligen inte vara här just nu.
Undrar mycket om det beror på att jag är lat eller om det beror på sviter efter det som varit, svårt att säga.
Tunga dagar och ingen att prata med.
Ensamheten ekar omkring mig…..


Dag 133

Steg möte.
Där jag sa at den jag hade skadat mest var nog mig själv och att jag får ta och gottgöra mig själv i första hand och se till att jag själv mår bra.
Känner nu att detta kommer att ta tid.
På mötet idag delade jag inte så mycket.  Pratade om att det är tungt, mycket tungt att gå till jobbet. Har svårt med arbetet. Det fungerar inte som det ska.
Det skapar oro och ångest inom mig att inte fungera på arbetet.
Arbetet är viktigt för mig. Känner mig som en parasit när jag inte gör rätt för mig.
Men jag förmår inte. Kan inte. Klarar inte att göra det bättre än jag gör.
Lägger min själ i mina försök, men det går bara inte. Min hjärna fungerar inte som den ska. Kan ju knappt läsa numer, än mindre tänka.
Tungt. Jobbigt. Förnedrande.
Vet inte hur länge detta ska hålla. Kommer att ta en ändelse med förskräckelse. Har inte tillit till arbetet, vågar helt enkelt inte prata med någon hur det egentligen är ställt med mig. Är rädd för konsekvenserna. G är ok, men klarar inte att prata.

Dag 102

Känner mig ganska lugn. Har de senaste dagarna gjort saker med ett lugn som jag inte haft innan. Visst är jag fortfarande orolig och virrar omkring och får väl inte sådär jättemycket gjort. Men tittar jag tillbaka på helgen så har det allt hänt en del. Jag har fått igång vattnet, skaffat slang så jag kan tvätta bilen, tagit upp cementsuggorna, öst en del sand, skurat ur bastun, fixat till takräcket, skaffat lyse i förrådet, satt n jordfelsbrytare, tvättat för första gången och en del annat småjox. Klart mycket bättre resultat än i mitt tidigare liv, fast den största skillnaden är nog att det jag har gjort nu, är riktigt gjort. Det känns skönt. Jag har tvättat bilen idag orkade väl inte riktigt, men jag har gjort det.

Tänker inte mycket på alkohol å det känns skönt, har kunnat ta ner garden lite. Sovit gott och har haft en fin helg. Har till och med funderingar på om jag kanske skall ta en promenad.

Det som inte funkar ännu är matvanorna, jag har svårt att motivera mig till att laga mat till mig själv, tycker det är en pina att äta själv. Så jag står numer och äter, men skall jobba med detta tills jag lyckas. Skall åxå säga att jag inte lyckats med morgonrutinen i helgen alls.

Men jag mår i stort bra nu, mina mediciner börjar minska, så beslutet står ,stadigare än igår, fast.

Jag skall leva nyktert.


Dag 100

Trodde att denna dag skulle vara något stort. Men denna dag är inte mer speciell än någon annan. Skumt. Som jag har sett fram mot denna dag.
Dag 100. då skulle allt vara löst.
Tänk själv, vara nykter en hel evigehet…..100 dagar. Ett hundra dagar….

Jag mitt gamla fyllesvin, som inte ens har klarat 100 timmar innan.
Borde ju vara allmän flaggdag, fyrverkerier pompa och ståt.

Åsså är det som en vanlig dag…en bra dag.
Tack för att jag får uppleva idag.........


Dag 84


 

Vaknar åsså va den dan förstörd…………
 


Dag 83

Vaknar av att farsan kör röjsågen.
Ler inom mig. Ibland är han som ett barn. Men jag känner mycket ömhet för min pappa, på ett sätt jag aldrig gjort innan. Han gör så gott han kan och det räcker för mig.
Känns svårt att begära mer.
Vi färdigställer plintarna och jag får lite förhållningsregler om hur och vad jag ska snickra så det blir bra.
Lyssnar på det han säger å en del är inte så dumt. Känner mig tillfreds trots stamningen.
När alla åker så känns det skönt.
Att få vila lite. Slappna av.
Men har klarat att ha alla här och tror att alla har varit nöjda med att vara hos mig. Bara syrran saknades.

Förbereder mig att gå på möte. Är tillfreds.


Dag 82

Har sovit djupt och hårt hela natten.
E gnäller för att jag har snarkat och levt om.
Men jag är utvilad och känner mig piggare. På dagen grejar vi hemma, det är skönt och jag trivs.
Tyvärr stammar jag även idag, men ingen kommenterar det så det stör bara mig…..tror jag.
Men känner att mamma iaktar mig, som en orolig hönsmamma. Kan förstå henne.
Känner mig trots detta…. lite lycklig. Har nästan alla människor jag älskar omkring mig.
Det är härligt att leva. Fast sonen blir lite dålig och jag kör hem honom. Vi pratar inte så mycket men jag ser på honom att han gillar att jag är nykter.
På kvällen fikar vi på krogen. Dricker kaffe. Det känns ok. En härlig kväll, med lagom värme.
Känner att det är fint att vara nykter. Trots att pappa har varit lite iglig på mig idag så har jag hanterat det bra, jag har inte gått igång eller ngt. Vet att det är inte lätt för honom att förstå att mitt gamla beteende inte finns kvar, även han måste ju få tid på sig att vänja sig.
Somnar trött men lycklig.


Dag 81

Vaknar bakfull som ett as.
Va hos en kompis igår, det va fest å jag drack. Ligger på mage, utslagen.
Huvudet molvärker och jag mår genuint illa.
Kommer sakta till sans. Det är ljust ute.
Den välbekanta smaken av självdöd råtta i min mun.
Men är ju hemma.
Hur faan kom jag hem igår?
Vet att jag ställde en kasse öl i kylen igår. Tror att det va 8 flaskor starköl. Är törstig på mer.
Tar mig ur sängen. Öppnar kylen. Det finns ingen påse här.
Vad fan nu? Är säker på att jag ställde in en påse.
Bilen står på uppfarten. Faan, har jag kört hem? Men D, där festen va, bor ju 10 mil härifrån.
Kommer inte ihåg att jag åkt någonstans igår.
Sakta går det upp för mig. Har drömt.
Baksmällan smakar skit i min mun. Hur är detta möjligt.
Detta är otäckt.
Har Jag drömt, och vaknar bakfull??  Omöjligt.
Tittar mig i spegeln. Är fyllesvullen, rödsprängdaögon och jag skakar.
Har huvudvärk som vid baksmälla. Tvekar om det har varit en dröm.
Men vet ju att jag har inte druckit.
Har ångest. 
Snart kommer morsan å farsan hit.
Mår skit. Tvekar om jag kan ringa till någon.
Tittar i mina böcker. Letar efter svar, men jag är så jävla trött på detta nu.
Det här jävla helvetet står mig upp i halsen.
Kastar dessa förbannade böcker i väggen.
Känner tårarna rinna.
Orkar inte detta. Inte idag. Inte nu.
Mamma å pappa är ju snart här. Helvete.
Jag ringer till M. Han skrattar.
Fräser åt honom. Är väl faan inget kul det här. Idiot.
-Ta det lugnt, sätt dig ner. Det är lugnt. Ingen fara, säger han
Så jävla lätt för han å säga. Det är inte han som ska ha sina föräldrar här idag.
Han vet vad det är med mig. Torrfylla.
Han säger åt mig att sätta mig ner. Tänka på att jag inte drack igår och då ska det släppa.
Vi avslutar.
Gör så gott jag kan men det är inte lätt. Men ta mig fan, det släpper.

När mina föräldrar kommer är jag helt kass. Helt slut.
Stammar. Orkar inte hålla skenet uppe, utan får brytningar av ångest.
Mamma o pappa är ställda.
Dom ser hur jag har det bakom kulisserna. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig idag. Mamma tycker att det är bra att dom får se hur det egentligen är med mig. Hon har misstänkt att jag mår sämre än vad jag sagt.
Jag finner inget egenvärde i att må så här rätt i ansiktet på dom.
Ångesten stamningarna känns inte ok, inte nu.
E kommer och vi grillar.
Uthärdar dagen. Jag å E åker till hennes lägenhet.
Ytterligare en dag i nykterhets ljus har förflutit.
Stensomnar helt å totalt slut.

Dag 80

Vaknar tidigt. Sätter mig på nätet lite. Går och lägger mig igen. Vaknar vid 12-tiden.
Vad skönt det är.
Har sovit utan ångest. Kan inte minnas när jag gjorde det senast. Är nästan utvilad. Känns ovant.
Försöker greja lite i köket. Går trögt.
Känner mig betydligt lugnare idag.
Mamma ringer. Dom kommer och hälsar på mig imorgon.
Ska bli roligt att visa upp mig nu.
Mamma kommer nog att bli lite lugnare nu när hon ser hur bra jag blivit.
Pappa är ju som han är, oroar sig på sitt sätt. Tror att han kommer att uppskatta att se mig nu.
Vad livet är skönt utan en massiv klump i magen.
Känner ett sting av tacksamhet att jag får uppleva denna dagen. En dag utan ångest ingen klump i magen.
Somnar nöjd och tillfreds när jag lägger huvet på kudden.


Dag 79

Vaknar i ångest.
Kan inte äta frukost. Knappar på datorn. Skriver lite life story.
Ringer M.
Den där life storyn rör upp mig, fast M tycker att det är en jobbansökan.
Ringer Mamma som berättar att även hon anser att jag va chanslös mot spriten från första början.
C ringer, det känns skönt när han ringer, vi pratar en stund. Berättar om mitt steg med M å att jag vill ta det med honom parallellt. 
Åker till M med en klump i magen. Berättar så gott jag kan om mitt liv.
Ser att det jag skrivit är inte i tidsordning.
Vet inte i vilken ordning saker har hänt, känner mig otroligt naken.
Ensam och naken, helt naken.
Är rädd. Klumpen i magen är större än en fotboll.
Gråter hos M. Fy faan vad naken jag är.
Detta är jobbigt.

Tar mig därifrån. Kommer hem och är förvirrad. Försöker äta men det växer bara i min mun är orolig och ledsen. Gråter lite.
Känns bättre, men kan detta verkligen bli bra???
Ringer till C, men han svarar inte.
Hoppas att han inte ringer upp, jag vill plötsligt inte prata med honom.
Vill vara ifred.
Ska åka på möte ikväll. Ska på 2 möten.
Klumpen växer i min mage.
Kan detta verkligen bli bra????
Biter ihop och tar mig i kragen, åker på möte.
Är på 2 möten, det första ger mig inte så mycket, men på det andra får jag mig lite beska sanningar och ångesten släpper. Det verkar vara över för denna gången.

Det är troligen Självömkan som visar sitt fula nylle.


Dag 78

Åker till M.
Har skrivit min life story.
Tyckte att det här vá djupt å fint.
Det tyckte inte M.
Ifrågasätter vad detta är. Tycker att det är en jobbansökan jag skrivit.
En jobbansökan???
Vaddå?? Fattar ingenting. Det är ju jättebra skrivet. Tycker M är dum i huvet.
Åker surt därifån.
Åker på möte.
Ringer till C, men han svarar inte.
Känner mig ensam och är orolig.
Gillar inte att M tyckte det va kass det jag skrivit.
Fick bakläxa, hur fan kan man få bakläxa på sitt eget liv??
Borde vara omöjligt. Jävla typ den där.
Har ångest på kvällen.
Det är jobbigt med life story.
Kan inte sova allt bara snurrar för mig.
Mår inte bra. Jävla skitliv jag har levt.
Men fast besluten att tvätta min byk.


Dag 77

Tar E:s hoj på möte i stan.
Tycker inte att det é så svårt att hålla mig nykter idag.
E och jag äter gott och har det ganska mysigt trots allt.
En behaglig dag att leva.
Är ju ganska enkelt det här.
 


Dag 75

Denna evenerliga ångest.
När tar det slut???
Nattmaran rider mig hårt, hårdare än min prövade själ tål.
På AA säger dom att ingen får mer än man tål......faaan trot.....
Vaknar tidigt. Trött som ett utsketet plommon. Ringer A men hon svarar inte idag heller.
Känner att jag verkligen behövde bli sjukskriven
Åker till M.
Vi snackar lite om steg 4 . Han vill att jag skriver min life story.
Min hjärna är som snömos och håller med om allt han säger.
Orkar inte.


Dag 74

Vaknar ganska tidigt.
Ringer A, men hon svarar inte.
Känner att jag verkligen vill bli sjukskriven idag. Tror att det är bra för mig. Är så in i helvete trött. tröttheten är så minumental att hela min uppenbarelse är som bedövad.

Är sjukskriven. 
Orolig och detta känns ganska bra trots allt.

Är inte ett enda dugg klok. 


Dag 73

Känner en omättlig trötthet på jobbet.
Ringer till I på läkarmottagningen. Vill bli sjukskriven fram till semestern. Vore skönt. Vore dessvärre en nödvändighet. Ska dit imorron.
Pratade med C, han trodde att det nog kunde vara bra att sjukskriva sig lite.

Är så in i helvete trött!!!!! 


Dag 71

Har i helgen som gått lärt mig en del.
Ta Det Lugnt.
Denna devis återkommer hela tiden i mitt huvud.
Ta Det Lugnt.
Har så svårt för det, vet om det, men det spelar liksom inte någon roll, stressar på ändå. I helgen har jag åkt omkring hela tiden, har inte tagit det lugnt, har inte haft sinnesro.
Igår tänkte jag stressa iväg på ett möte. Det är aldrig fel att gå på möte, men ibland räcker det med att just Ta Det Lugnt. Sansade mig och idag är jag mer utvilad, för att jag tog det lugnt.
Det är svårt att göra det när det kryper i hela kroppen och stressen, ångesten spirar, fast ångesten har avtagit. Den har faktiskt det, såklart finns den kvar, men det har övergått i ständig oro i kroppen, har svårt att varva ner.
Jag gör det jag kan, eller gör jag verkligen det.
Vid en ordentlig genomtänkning så framkommer det att det finns massor jag kan göra.
1. Ta en promenad. Jag har inte lyckats komma ut på en enda promenad.
2. Gör något kreativt. Plocka av bordet. Planera eldragning. Gör en ritning på trädgården. Tänk på hur garaget kan bli. Har jag mer ork. Gå igenom lite ekonomi. Städa ur en låda. Tvätta bilen. Gör i ordning mc grejerna. Gå ut på nätet och titta på ngt uppbyggligt, chatta inte.
3. Ring C och prata lite.
4. Hälsa på M om han svarar
 
Dessa saker är helt omöjliga att få till när de behövs. Är på väg att snöa in. Stressar runt som en yr höna och blir otroligt trött av det. När tillfällle är att återhämta mig, kommer stressen, oron och hjärnan går i baklås.
Lätt att se just nu, men inte så lätt när det händer. Detta måste förändras. Har satt gränsen vid 100 dagar, om det inte skett en förändring så kommer jag att lägga mer fokus på denna sak.
Se till att planera för vila och planera för aktivitet.
Någon liten aktivitet varje dag, eller varannan eller annat som passar. Får akta mig framledes för att låta det bara gå.
Vad är egentligen Ta Det Lugnt?
Jag tror att det är ganska enkelt. Det betyder inte att jag ska ligga passiv hemma på sofflocket. Det betyder nog att planera mina dagar på ett vettigt sätt, så att jag  får rimligt med saker utförda och tid för eftertanke. 
Så måste det vara.
Att planera min tid så det inte bara händer saker hela tiden. Det är också en sak som jag vet av erfarenhet att jag är dålig på. Skall försöka planera helgen på ett vettigt sätt..
Se till att jag får en bra och lugn start på dagen.
OK, vad är det som gör att jag misslyckas vare dag? Och med vad misslyckas jag?
Jag misslyckas med:
Att tvätta mig och bli fräsch, inte varje dag, men ofta nog för att det ska vara ett misslyckande.
Att i lugn och ro förbereda mig för dagen.
Borstar tänderna i stress för att hinna få in första snusen.  
Rakar mig inte.
Äter inte frukost.
Vet inte vilka kläder jag ska använda, tar oftast de jag använde igår.
Vet inte hur jag ska packa min matlåda, denna vecka har det bra, men oftast improviserar jag.
Vet inte vilken mat jag ska med.
Bäddar inte
Hittar inte saker som tex plånbok nycklar etc
På det hela taget kommer varje morgon som en överraskning, en happening.
Vad är det som gör att jag misslyckas?
Är stressad och orolig på morgonen.
Tycker att jag är för trött på kvällen för att lägga energi på att göra i ordning inför morgondagen.
Här ser jag redan lite vad jag kan förbättra, men det har jag vetat sen innan, och det har inte funkat.
Har kanske för höga krav på morgonen?........fråga C
Men antar att jag skulle må mycket bättre om jag kunde Ta Det Lugnt på morgonen, där kom det igen.
Ta Det Lugnt.
Det som stressar mig på morgonen är att jag vill iväg till jobbet tidigt, så att min dag inte blir så sen, så att jag hinner hem i tid. Hinner hem i tid.
Till vad? 
Har inget som jag måste passa hemma, men ändå är det som när jag drack, måste hem, måste hem. Till varje pris måste jag hem snabbt. Då för att dricka nu för att det är en ovana. Det ä detta som är roten, har fortfarande mitt missbrukarbeteende. Stressen att komma hem snabbt. Låter enkelt att ta bort den, men den sitter djupt i min sorgliga själ. Det är nog nyckeln till att få till en vettig morgonritual.
Hur ska jag angripa detta?..............Ring C och fråga hur han tänker om detta.
Det kanske är en början om jag några mornar tar och tvättar mig omsorgsfullt och gör en rejäl tandrengöring, om jag måste snusa så gör jag det innan. 
Om jag tar och inför en kvällsritual först. Jag gör ett antal moment innan jag går och lägger mig.
1 Lägg iordning kläder för morgondagen.
2.Förbered morgondagens mat.
3. Ta en kvällspromenad, minst till postlådan, dock ombytt.
4.Tvätta mig och borsta tänderna.
Faan det låter ju som om man är 4år.
Vid en eftertanke så är jag faktiskt bara 67 dagar gammal. Glöm inte det .

Idag har jag en lite annan syn på det här med att leva nykter.
Hade förutfattade meningar om hur ett nyktert liv skulle gestalta sig. Hade farhågor om att det skulle vara ett ytterst innehållslöst och tråkigt liv.
Innehållslöst och tråkigt. Om jag stannar upp där lite och tänker igenom det.
Innehållslöst liv.
Jo mitt liv som nykter kommer inte att innehålla spyor i rabatten utanför jobbet, spyor på tomten. Kommer vidare inte att ligga som ett s runt toastolar och spy, för att sedan lugnt skölja ner med öl.
Jag kommer inte att vakna på köksgolvet, skakande med frossa och direkt kasta mig över en flaska sprit,  kommer inte heller ha minnesluckor på ibland hela kvällar flera dagar i veckan, och jag kommer inte att vakna så gott som varje morgon med en smak i munnen som om varenda fågel skitit i min mun, mitt huvud kommer inte att dunka och banka, kommer inte att kvälja av tandborsten, kommer inte få kväljningar bara vid tanken på frukost, kommer inte att vara tvungen att medicinera så hårt mot mitt blodtryck, kommer inte lukta gammal soptipp, kommer inte att gå i gamla kalsonger till jobbet, kommer inte heller använda samma unkna kläder alldeles för länge, kommer inte att endast rulla på ny deo under armarna, kommer inte låta skäggstubben bli centimeterlång innan jag rakar mig, kommer inte att låta det gå över en vecka innan jag tvättar mig, kommer inte att åka i en bil som aldrig blir omskött och till sist kommer jag inte att komma hem till en stinkande bostad där det ligger ölflaskor och vinflaskor överallt och kamperar ihop med dammråttorna.
 
Tråkigt liv??  ............Jag kan inte komma på ett enda tillfälle de senaste åren , där mitt sätt att dricka på något sätt har förhöjt eller förbättrat upplevelsen av någon enda tilldragelse, hur gärna jag än skulle vilja.
För mig är det ingen uppoffring att vara nykter, för mig är det en vinst, en gåva.
Hur är det då möjligt att jag har gjort denna kovändning på bara några få dagar, 70 dagar.
Det är kraften hos AA som har gett mig detta. Jag har inte gjort någonting själv, jo nu underskattar jag mig själv, har öppnat mitt sinne och lyssnat. Har lyssnat tagit till mig och lyssnat igen.
Jag som alltid har pratat mest själv, har lyckats att lyssna på någon annan än mig själv, det har inte varit lätt alla gånger, men jag har tvingat mig att lyssna och ta till mig.
Alla svar jag söker finns hos AA, bara jag lär mig att lyssna, lär mig att hålla mitt sinne öppet, lär mig att inte tänka kritiska tankar. Det är lätt att kritisera andra som pratar om saker som inte passar mig, men om jag lyssnar och sorterar bort det som inte passar mig idag och tar med mig det som passar mig idag, då har jag fått något av någon som jag inte trodde jag kunde få något av.
Å det får jag utan att behöva göra mer än att lyssna.
Men jag har i hela mitt liv aldrig lyssnat på någon annan än mig själv, därför kan det ibland vara svårt att vidhålla detta nya, men jag tränar och för varje dag blir jag lite bättre på att ta till mig saker. Å även här har jag AA att tacka. Min tacksamhet till AA är stor och den växer för varje dag. Jag ska göra allt som står i min makt att inte glömma att jag har AA att tacka för mitt liv.
Utan AA hade jag med säkerhet inte varit nykter idag, så tack AA för ytterligare en dag i nykterhet, och jag hoppas att jag en gång, när jag tillfrisknat ytterligare, kommer att få tillfälle att ge tillbaka

En liten reflektion över min arbetssitution. Jag gick ju hem i förra veckan, jag berättade ganska öppet om varför jag gick hem. Men ingen har frågat hur jag mår.
Lite underligt men det är nog det här jag menar  när jag tänker på att kanske byta yrke. Menar absolut inte att verksamheten skall stanna upp och att hela företaget skall uppskatta och oroa sig för mig, men om inte annat så för projektets bemanning, men kanske är löjlig.
Om jag vore ansvarig, så skulle det ligga i mitt intresse om folk kommer till jobbet eller ej. Konstigt, men det kanske är så det är.
Tidigare tyckte jag ju att det va ganska bra att ingen frågade om ngt någon gång, det underlättade ju betydligt när jag kom hit å va bakis, men ser man det nu i ett mer nyktert perspektiv så tycker jag nog att det hela är undermåligt.
Kanske att det hela är självömkan, men det vore nog till fördel för alla parter om vi brydde oss om varandra lite mer.




Dag 70

Försökte med den nya taktiken att skriva upp vad som ska göras för att klara av morgonrutinerna.
Tog det i alla fall lugnt, jag kom inte ur sängen.
Övriga rutiner gick på samma sätt.
Ska försöka ikväll att göra i alla fall ngt av det jag ska, men det är inte lätt. Får ingen ro i kroppen att ta tiden.
Ta tiden, det är det jag ska göra, men yrar iväg och sitter framför datorn, eller tv:n. Vet inte riktigt hur jag ska få till det här. Väljer ju bort att följa det jag egentligen vill. Nåja, ska ta tag i morgon bitti igen, ska inrikta mig på morgonen, det är det som är viktigast.

På  jobbet är det öken just nu. Fungerar inte riktigt bra. Blir inte mycket gjort. Blir uppskattad efter det jag presterar, vilket i sig är riktigt, men just nu är det tungt att bli bedömd på samma villkor som andra friska människor omkring mig. Det är bara så det är, bara att bita ihop, det är svårt, när jag har fullt sjå med att tillfriskna och se ut som om jag finns på denna planeten.

Har i alla fall blivit varse om att min kropp har tagit mycket stryk genom de lidande åren, det märks nu när jag har förutsättning att känna efter. Det är inte så kul att inse att jag inte är vid full vigör. Det var väl i och för sig  ingen överraskning, men nu när jag får känna av konsekvenserna är det ju lite annat.
Förr gick jag på vilja.
Vilja och kicken av alkoholen dagen innan.
Då kändes ingen trötthet. Kände ingen begränsning. Kände mig kanske lite sliten, men direkt påverkad av mitt dekadenta liv, det va jag inte.
Nu ser det lite annorlunda ut.
Orkar inte så mycket, ungefär hälften av vad jag tror, efter att ha dragit av lite övermod.
Det är svårt att acceptera att jag inte orkar, eller acceptera kan jag göra, men inse och handla efter de nya förutsättningarna är svårt. 
Då va jag innestängd i min egoism och mitt missbruk. Nu är jag innestängd av mina begränsningar i tillfrisknandet, men detta tillstånd är i alla fall positivt övergående, det gamla tillståndet var också övergående, fast då i en helt annan riktning. Ser positivt på mitt tillstånd nu, men antar att jag kommer att minnas denna tid som en ganska kaotisk tid, så som jag minns tidigare nyktra dagar.
Har dålig insikt i att jag är nynykter, det har ju gått över 2 månader nu, men jag lyssnar på dom som varit nyktra i år, så får jag lite insikt i att det är kaotiskt första året, jag har bara 10 månader kvar, så har första året gått, sen blir det lättare enl utsago.
Men känner att det är fullt tillräckigt att klara denna dag. Börjar förstå det här med att ta en dag i taget, har lätt för att dra iväg och tro att allt ska vara löst redan igår, men även där är detta ett känt faktum hos många andra som genomgått samma som jag.
Så det är väl bara att försöka att Ta Det Lugnt och låta tiden göra sitt, och sköts mitt under den tiden så ska det nog bli en ljus framtid för mig också.
Det är svårt att Ta Det Lugnt, men jag försöker, varje dag försöker jag, det bästa jag förmår,  för det mesta lyckas jag inte, men ibland, då den minuten kvarten känns allt bra, sedan yrar jag till det igen.
Detta är inget, som någon sa, man snyter ur näsan. Detta kräver tålamod och envishet. Ska ha tillbaka mitt liv och jag är beredd att ta till alla till buds stående medel för att uppnå det, däribland finns ju tålamod.
Tålamod är en dygd.
Med den galnes envishet ska jag ha mer tålamod än envåldshärskaren Kung Alkohol och konstant använda det enda vapen jag har, att inte ta det första glaset idag, kanske någon annan dag, men inte i dag. Det är det enda sättet jag kan ta tillbaka mitt liv på, att inte ta det första glaset.
Kan låta som om jag är obeväpnad, å det är jag, jag står här naken och livrädd med kungens skugga kallt hängande över mig, känner ibland hans kalla andedräkt, så i den bemärkelsen är jag så gott som obeväpnad, men tar jag inte det första glaset, som alltid finns bara en armlängd bort, så kommer han inte åt mig, då men bara då, slipper jag åter se ner i det svarta hål som jag vet finns i botten av flaskan. Så jag brukar mitt enda vapen i naken fruktan, i förtvivlan, av intelligens, av självbevarelsedrift av alla anledningar jag känner till brukar jag detta enda vapen jag har.
Att slåss mot envåldshärskaren Kung Alkohol är inte lätt, men priset jag får betala om jag låter mig besegras är för högt, alldeles för högt. Har redan betalat ett högt pris, men har klarat mig billigt undan om jag jämför med många av mina olycksbröder och ber om att aldrig mer behöva ta ett glas.
Ta ett glas, det kan väl inte jag dö av.
Nä troligen dör jag inte av det glaset, utan utav något av dom tusentals efterföljande glasen.
Så beslutet står fast, trots att jag vet att jag inte dör av ett glas, det första glaset får stå orört.
Förresten när har jag någonsin tidigare varit sugen på ETT glas???  Kan inte påminna mig en enda gång, där jag varit nöjd med ett enda glas, inte en enda gång på alla år. Vad får mig att tro att jag skulle nöja mig med ett glas idag. Så alla diskussioner om ett glas är befängda och fulla av lögn.
Försöker numer leva ärligt och då är snacket om ett glas ännu mer osannolikt, det gör att om jag lyfter det första glaset, då har jag åxå valt de efterföljande glasen,
Visst valet är mitt och jag begår inget brott om jag lyfter glaset, men sviker mig själv.
Lurar mig själv i fällan.
Kastar bort alla nätter av ångest, alla dagar av oro, alla möten och jag förkastar allt jag lärt mig.
Hamnar på ruta noll igen, har inte en enda dags nykterhet i bagaget. Det vore en väldigt jobbig situation.
Kanske aldrig mer blir nykter och jag vill inte dö full. Kraften att ta ett nytt beslut kanske inte kommer till mig. Min gud kanske bara ger mig en chans. Min gud är ju lite oberäknelig, eller rättare sagt, jag har svårt att tolka vad han vill med mig. Han har gett mig kraft att ta beslutet att sluta vara aktiv alkoholist, det ska jag vara tacksam för, inte räkna med att han ger mig kraft en gång till, det vore att utmana mer än jag vågar.
Han har gett mig kraften att ta beslutet en gång, det beslutet ska stå fast, annars var beslutet att bara nyktra till och återhämta mig, men det tror jag inte att han menade. Det känns i alla fall inte så.
Fast vad vet jag??
Hur som helst så står beslutet fast idag. Idag blir det inget glas och får jag råda så blir det inte något glas någon annan dag heller, men jag råder inte över morgondagen eller gårdagen endast rådande dag kan jag råda över, så idag blir det inget glas.


Dag 69

Idag är det 15 dagar till lön och inte en spänn kvar. 
Har levt över mina tillgångar. 
Måste ta det lugnt med just pengar. Det är inte nyttigt för min nykterhet om  jag inte lyckats med denna biten.
Imorgon skall jag försöka ta det helt lugnt, en lugn morgon med frukost.
Ge mig själv en bra start på dagen, problemet med detta är att jag stressar  iväg för att jag vet att jag vill hem på eftermiddagen, men har inget att stressa för.
Men behöver komma hem. Det är viktigt för mig att komma hem. Jag längtar hem.
Det är i och för sig bra. Men  måste hitta ett sätt att på ett bättre sätt hantera min vardag. 
Skall försöka att komma i balans denna vecka.
Ska prova med att sitta på altanen och läsa lite när jag kommer hem. Ta ngt att äta, och sedan så blir det tv. Lugnt och stilla. 
Känner att sista veckan har varit för stressig för att det ska vara bra för mig. Springer på och det blir rörigt. Idag skall jag inte ha mer måsten än att jag tar mig hem, åter på altanen och läser lite. Det får räcka för idag. Jag kan hämta kopplingarna någon annan dag, det är inget som brådskar.
På AA säger dom:
Ta Det Lungt
En sak i taget
Det viktigaste först.

Att det kan vara så svårt med något så enkelt.
Ta det lugnt genom att varva ner på altanen som jag inrett för ändamålet.
En sak i taget Varva ner räcker för idag.
Det viktigaste först. Att inte försätta mig i situationer så jag väljer att dricka. Har större möjligheter att slippa dricka när jag är lugn och har sinnesro, så är det inte nu. Det viktigaste är alltså att skapa förutsättningar så att jag blir lugn.
Det är lätt att läsa och förstå vad jag ska göra, klart mycket svårare att genomföra, men tränar varje dag och varje dag blir jag lite bättre på att leva nykter. Tycker fortfarande att mitt beslut är det bästa jag tagit, trots att jag agerar som en yr höna, men att jag gör det beror på att jag inte har förmåga att ta till mig det som står i böckerna. Vet intelligentmässigt att alla mina egna tankar är sjuka tankar, men tillåter mig att tänka själv i för stor grad.
Mina tankar är sjuka och skall behandlas med friska tankar, tankar som väcks genom att studera mina böcker. Jag har kommit en bra bit på väg, men att omvandla till handling har jag svårt för.
 
På jobbet känner jag mig utanför, jag vet att det förmodligen inte är så, men jag känner så. Känner också att dom inte försöker utnyttja det jag är bra på, utan nöjer sig med att jag sitter och gör lite ritningar. I och för sig ganska skönt nu när jag mår som jag gör, men jag mår nog bättre av att vara med. Det känner jag att jag inte är just nu.
Och det är nog faktum inte självömkan,........hoppas jag i alla fall.
 

Fixar vattnet. Det känns skönt att ha vatten. Det är inte helt klart, men det jag har gjort är bra gjort. Det beror på att jag gjort en sak i taget och tagit det lugnt. För första gången på mycket länge har jag lyckats att göra något utan att slarva. Visst, är inte helt klar och det återstår en del. Det som är gjort är riktigt gjort och jag behöver inte göra om någonting. En härlig känsla att sätta på diskmaskinen. 
Detta är en vinst pga att jag hållit mig nykter.
A ringde igår, hon mår inget bra, ska se om jag kan hälsa på hos henne, men vet inte om jag orkar. 
Har viktigare saker för mig.
Att hålla mig nykter, promillefri.


Dag 68

Inatt drömde jag en trist dröm. Jag blev bjuden på vin, ett fint vin. Jag ville helst inte smaka, men jag tog ett halvt glas, trots att jag visste att jag skulle få börja om från dag 1 igen. Men det tog jag ingen notis om, jag drack upp halva glaset och tyckte att det va ett gott vin. Riktigt kände vinsmaken i drömmen.
Det va inte kul att vakna.
Min hjärna är sjuk.

Jag känner mig inte laddad i jobbet, tycker att det är ytligt och att jag inte utvecklas. Men jag antar att det beror på att jag genomgår en förändring just nu, jag har i alla fall bestämt mig för att inte hitta på någon förändring vad gäller arbetet, inte i år, nästa år kanske, men inte i år. Har så mycket annat att ta tag i  mitt liv just nu så jag behöver inte förändra mer.
Lyckades inte äta frukost idag heller. Det går bara inte. Ger upp för denna vecka, men ska försöka igen nästa vecka.
Måste fokusera hårdare, men kraften i mig börjar sina, har lagt mycket kraft på att bli nykter och är nöjd med den insatsen. Får försöka att ta det lugnt.
Frukost löser sig nog, bara jag håller mig nykter och har bra nyktra dagar.

Tröttheten är jobbig. Denna monumentala trötthet. Den äter mig inifrån.
Igår åkte jag hem och la mig. Blev ingenting annat. Det kanske är naturligt, vad vet jag. 
Tror att det är naturligt också funderar jag inte mer på det.
Tröttheten är inte lika monumental idag, idag känner jag mig lite utvilad trots vindrömmar.
Läste en del igår i de tolv stegen och traditionerna.
Tänkvärt.
Böckerna är bra, men känner att min gräns på vad jag kan ta emot börjar närma sig. Det är ok, idag,  känner inget sug efter att börja dricka igen, idag, det har varit så några dagar nu och det är skönt.
Kanske kan ta ner garden lite och ha det lite gott några dagar.

Dag66

Vaknar ganska lätt. Har sovit hyfsat, trots nattmaran, men hon rider inte så hårt. 
Kan inte förmå mig till att få till frukost.
Skall försöka imorgon igen, men jag får i alla fall en lite bättre morgonritual än tidigare.
Men känner mig inte direkt upplagd för att gå till jobbet, men det är väl bara att bita ihop. Tycker att jobbet känns mer och mer meningslöst. Känner att jag inte utvecklas på ett positivt sätt i detta yrke. Men försöker att ta det lugnt, inte hitta på ngt nu. Vet att jag inte kapabel att avgöra något. Men känner att jag skulle vilja ha ett mer positivt jobb. Kanske mer med att arbeta med människor, men jag tjänar bra och får med tiden ett bra liv om jag stannar kvar, så det är väl det enklaste just nu, och jag har lärt mig att göra det enkelt.Vet att jag egentligen trivs på mitt jobb. Har varit här i snart 6år, så ta det lugnt. Känslorna spelar mig spratt. Vet att jag är ganska duktig på mitt jobb och att jag egentligen gillar det. Måste komma ihåg det. Det är min hjärna som håller på.

Dag65

Känner mig ganska lugn. Har ändå svårt för att ta det lugnt.
Läser inget. Klarar inte att ta till mig. Är mätt. Orkar inte.
Försöker helt utan framgång att få struktur på livet. Försöker integrera lite normala vanor. Som mat, sömntider osv. Men det blir mest fiasko hela tiden.
Bestämmer att jag skall försöka att äta frukost imorgon bitti.
Nattmaran har inte glömt mig.


Dag64

M och S tittar över på en fika. Trevligt.
Känns ovant och lite konstigt att någon hälsar på, bara sådär. Det va många år sen någon hälsade på mig för en kopp kaffe och en pratstund. Vinst igen.
Åker på möte. Ytterligare ett bra möte.
En bra dag i vår herres hage.


Dag 63

En ganska lugn dag.
Är rörig i skallen, men det är väl så det är.
Pratar mycket med E.
Pratar mycket om ödmjukhet.
 


Dag 62

Skall gå till kyrkan lite, men får punka och det är stängt. ska försöka att vara mer ödmjuk. Har tydligen en annan högre makt. Jag skall inga andra gudar hava jämte den…..
Jag och E kikar lite på hojar, hon blir tänd på att byta hoj.
Åker på möte. Träffar F, från krogen. Han har haft det jobbigt med drickat han också.

Jag minns när han började. Tänk vad åren och ärren läggs till var och en av oss. Olika år och olika ärr, men alla är vi märkta av livet.

Ett bra möte. Är dock tvungen att åka lite tidigare.

Köper lite grejer till altanen.


Dag 61

Vaknar tidigt. Kan inte sova. Är rastlös.
Sitter lite på nätet men får ingen ro.
Tar bilen och åker en sväng. Blir över 100 mil innan jagkommer åter vid midnatt. Är nöjd med min bil å ganska lugn igen.
Skönt. Känner mig fri bakom ratten. Men hur friskt är det åka 55 mil, ta en fika och sen åka samma väg tillbaka. Men spelar ingen roll vad som håller mig nykter, bara jag är nykter.
Så idag har återigen lyckats, med dom medel jag förfogar över.
Somnar gott.
 


Dag 60

En lugn dag.
Åker på möte. B frågar varför jag inte kom förra veckan, han tycker att jag skrämdes. Känns skönt att vara saknad och väntad. Pratar ganska länge för att vara jag. Känner att jag blir känslosam. På kvällen känner jag mig ensam.
Ringer M men han svarar inte, han va inte på mötet heller.
Somnar gott, men nattmaran kommer på natten.


Dag 59

Vaknar ganska sent. Har sovit gott. Känns bra att vakna. Är inte bakfull, vilket betyder att jag inte drack igår. Skönt.
Idag känner jag mig full av tillförsikt. Känner att beslutet att bli nykter är det bästa beslut jag tagit. 
Kan inte på något sätt säga att jag saknar mina fyllor. K¤an dock känna lite sorg över att jag inte tål sprit, men att låta bli är värt mycket för mig.
Ser fram emot att hämta min bil idag. 
Ser fram emot att få tillbaka mitt liv. Hur det än ska bli, så ska det vara en nykter framtid som går mig tillmötes.
 

Hämtar bilen. Är lite tveksam till om detta är ett bra köp, men jag litar på min högre kraft att jag har underlättat mitt liv.
Gör det enkelt. Bestämmer att J ska få Volvon, bara jag blir av med det problemet.
E hjälper mig att vaxa upp bilen, den blir jättefin och jag känner mig nöjd. Är helt slut när det är gjort. Åker hem och lägger mig, men jag kan inte somna, mår fysiskt dåligt...kanske blodtrycket som spökar. År orolig, ringer mamma, men hon är inte så pratsugen. Ringer M, han svarar inte. 
Känner mig ensam och orolig, är konstig till mods. Tar mig i kragen och åker till grannstaden och handlar lite bröd. Träffar I och hennes kille på köpcentret.
Pratar lite, men jag känner mig som en lögnhals, när jag inte berättar om hur jag har det ärligt och öppet. 
Vill utlämna mig, kanske är det det bästa ändå.
Njuter i min nya bil på vägen hem. Tar småvägar och kör sakta och fint.
Ska ställa av gamla bilen.
Klarar inte att få iväg avställningen på Volvon. 
Tycker det är jobbigt och krångligt. Känner mig ensam.

Försöker läsa lite danande litteratur, men det går inte, tankarna gör inte som jag vill, är okoncentrerad. Har ganska mycket ångest, men somnar till slut.
En knepig dag, svårt att få grepp om mig idag, men jag har lyckats även idag......är nykter.


 


Dag 58

Kör hem sonen på E:s hoj. Han tycker att det är sådär. Efter mötet blir jag tillfrågad om jag vill vara med I A.R.M. Vi bestämmer att jag ska ringa och att vi tar en fika innan nästa möte. C berättar att han varit I min hemmagrupp I onsdags på möte, och saknade mig.
Får dåligt samvete. Vill inte att dom träffas. Finns ingen logisk förklaring till detta, men känner igen beteendet, har druckit mycket på detta beteende. Har rört till det med M och C I alla fall I mitt huvud, talar om det för C som inte förstår riktigt, så vi beslutar att jag ringer honom någon kväll I veckan och förklarar. Jag ska också prata med M, men jag känner mig inte bekväm med M I denna fråga.
Konstig situation för mig, men känner att jag kommer att få hjälp av C så att det blir rätt. Känns fånigt och dumt att inte kunna detta själv. Men inser att jag inte kan bättre. Men som sagt, förmodligen är det bara hjärnspöken. Hur som helst ska jag reda ut detta.
Kan I alla fall summera tre riktigt bra dagar, känns som en seger bara det.
Bara denna helg har varit värd att bli nykter för.
Känner att det finns ett liv.
Ett riktigt liv, där saker som kan verka små är viktiga.
Glädjen I sonens ögon värmer mig.
Sover hos E.



Dag 57

Sover länge. Sonen kommer upp är försiktig med mig. Fixar pannkaka till honom, han drar I sig 10 st.
E och hennes ungar kommer och hjälper mig att gräva lite I värmen. M ringer och vi tar en tur med hojarna. Sonen är så glad I ögonen, stolt liksom. Jag hoppas och tror att det beror på att jag är nykter.
Berättar för sonen att M också är med I AA. Han har varit det I 10år. Han frågar om han inte är ok nu då, jag säger att det tar hela livet att bli ok.
-Vaddå?....Har han inte fatta på så lång tid?
Han förstår nog inte riktigt, men det gör inget, jag ska förklara för honom när jag blir friskare, huvudsaken är att han är nöjd och glad idag.
Vi käkar våfflor och njuter i solskenet.
Känner mig falsk mot M. Men säger inget. Vet att detta inte är bra för min nykterhet. Måste ta tag I mina känslor. Antagligen är det bara I min hjärna det krockar.



Dag 56

Tycker det är jobbigt det där med bilen. Jag å E åker ut å kikar lite på bilar.
Har inte råd me detta, men måste ha en bil. Kommer inte till jobbet annars. Våndas. Mår dåligt på detta.
Bestämmer mig för att göra som dom sagt till mig på AA.
Gör Det Enkelt.
Frågar säljaren om har någon bil i min prisklass. Han har en säger han. Jag köper den rakt av.
Köper en bil, orkar inte oroa mig mer nu.
Tar beslutet direkt, problemet är löst. Lämnar köpet I min högre makts händer.
Får väl se om jag köpt en prövning eller vad det blir av det.

Känns I alla fall bra.
Hämtar sonen, som strålar
 


Dag 55

Inga hjärnspöken inatt, vilket gör att jag vaknar utvilad.
Alla åker till Uppsala på morgonen. Ska också åka. Går omkring lite, känner mig ganska lugn.
När jag packar för jag en känsla av att detta är min sista dag. Kommer inte att komma fram dit jag tänkt mig.
Känner ingen oro eller ånger eller tvekan, endast en sorg över att inte kunna tala om för mina nära att jag mår bra och att det är okey. Funderar lite på om jag kanske kan skriva en lapp, men hittar ingen bra formulering.
Går ut igen. Nu får jag ingen känsla, ingen reaktion. Jag känner dock att jag kommer att komma hem.
Konstig känsla.
Eller ytterligare ett bevis på att jag är galen/håller på att bli galen.
Får en fin tur hem.  Går på möte. Delar om min känsla. Folk ruskar på huvudet åt mig. Men för mig känns det sant och sunt.


Dag1

Dag1

Helvete.
Huvudet flimrar. Blicken sluddrar, kan inte fästa den.
Det otvättade golvet gungar.
Sakta börjar jag fatta var jag är.
På golvet.
Vaknar långsamt till sans, liggande på det kalla trägolvet utan isolering.
Dörren är olåst, står vidöppen.
Det är mörkt ute. Konstigt. Nyss va det ju ljust. Försöker resa mig upp. Men det går inte, kroppen lyder inte. Allt känns overkligt.
Allt är overkligt. Jag är totalt skitpackad. Försöker resa mig igen. Det går inte. Ligger på rygg.
På köksbänken står en halv flaska Jaegermeifter kvar.
Blir sugen på en liten rackare. Det skulle vara gott.
Men kan inte resa mig. Ser allt som i en film. Fryser. Är stel efter viloplatsens hårdhet och kyla. Vet inte hur många timmar denna blackout varat, Kravlar mig upp på knä. Kommer till slut upp stående. Håller mig i köksbänken. Svajar. Kan inte fokusera blicken riktigt.
Töcken.
Häller upp ett snapsglas med jäger. Sveper det. Känner den vidriga kletiga sörjan i strupen. Kväljer. Det går inte. Jag kan inte dricka mer. Men det finns ju kvar.
På etiketten finns en beskrivning om hur man kan blanda skiten med vatten.
Jag blandar ut och äntligen kan jag svälja ner det.
Jag vaknar liggande på ett kallt trägolv utan isolering.
Långsamt går det upp för mig att jag vaknar på samma ställe igen.
Nu är det ljust ute. Dörren står fortfarande på vid gavel. Har ingen aning om vad klockan är. Antar att jag borde egentligen vara på jobbet.
Men där är jag inte.
Jag ligger på mitt köksgolv igen.
Det är inte första gången.
Känslan är som att ligga vid ett stort avgrundsdjupt svart, iskallt hål. Golvet lutar mot hålet.
Mina ben hänger ner över kanten. Känner iskylan från hålet. Precis sån kyla som finns i en tom ishall. Jag sätter i mina fingrar i laminatgolvet, men det går inte. Jag glider sakta, sakta neråt. Neråt.
Jag ryser. Mår illa.
Kravlar mig upp till halvsittande och tittar mig omkring. Ser mig omkring, som om jag aldrig varit här innan. Ett slitet skitit trägolv, en gammal kyl som står på frys. Kylen är laddad med drick för flera dagar framåt. Även om jag hade kunnat ta mig dit, så vill jag inte ha mer nu. 
Klarar inte mer.  
Det är bra nu. Gråter. Sitter i kökshörnet och gråter.
Tårarna rinner på mina kinder, men reagerar inte så mycket för dom.
Tittar tomt i mitt kök. Det är över nu. Hit men inte längre, nu får det vara slut.
Spriten har knäckt mig.
Kung alkohol vann.
Jag förlorade.
Jag är alkoholist.
Jag har totalt tappat kontrollen över mitt liv.
Vad gör jag nu?
Vet ju att det inte går att sluta dricka, eller dra ner eller på något annat jävla sätt få kontroll på alkoholen. Jag är körd.
Det går tid, vet inte hur lång.
Lång tid. Mina trötta tankar kretsar till hur faan jag ska kunna lösa det här.
Fast vet att det inte finns någon lösning.
Jag är körd.
Funderar på någon annan lösning än att ta mitt liv, men kommer inte på något som jag tror skulle kunna fungera.
Att sluta dricka  är omöjligt, det vet jag. Har gjort tappra försök innan.
Dragit ner, druckit mindre, andra sorter, inte ensam å alla upptänkliga regler.
Gemensamt för alla är att inget har fungerat för mig. En gång lyckades jag vara nykter i 10 dagar. 
Sen drack jag igen. 
Men att avsluta mitt liv här å nu?
Är det det enda som finns kvar?
Bestämmer mig för att rigga upp ett rep.
Det finns några hål i takbjälkarna som går att använda. Men det går inte. Kan inte resa mig.
Å har för lågt i tak. 
Å hänga sig sittande, nä.
Kravlar mig upp och hämtar ner en kökskniv.
Vá i Japan på tjänsteresa förra året och där köpte jag några knivar, bla den jag nu har i min hand.
Sitter i mitt kökshörn och tittar på kniven. 
Ryser. Mina tårar rinner, men är lugn.
Nästan eftertänksam.
Vet ju att det inte finns någon annan utväg. Det enda jag vet är att nu har jag fått nog. 
Vill inte mer.
Vill inte spy mer, inga mer blackouter, orkar inte skaka mer, inte må skit hela tiden.
Vill inte mer. Men vill inte dö heller.
Men ekvationen är knepig.
Kan inte supa mer.
Kan inte sluta.
Kan inte leva och kan inte dö.
Ser ingen vettig lösning på detta.
Vettig lösning?
Hur tror jag mig kunna få en vettig lösning på galet problem som inte stämmer någonstans.
Inser att jag kan inte supa mer, men vet att jag inte kan sluta supa.
Jag kan inte leva och jag kan inte dö.
Vad fan gör jag?
Sitter i hörnet och försöker få mina tankar vettiga, är ju egentligen en vettig kille.
Att ringa någon kanske, det är nog bra.
Funderar ett långt tag.
Har ingen att ringa.
Har inga kompisar kvar.
Ringer den enda människa jag vet just nu.
Mamma.
Förklarar läget så gott jag kan, hon är ju inte dummare än att hon räknar ut hur det är ställt med mig.
Säger till henne att jag ska ta ett beslut om det här med alkoholen, att jag fått nog.
Det måste till en förändring.
Lovar att höra av mig om någon dag då jag har bestämt hur jag ska göra.
Kan kanske föreställa mig hur hon har det just nu.
Hon är som sagt inte korkad min mamma.
Ångrar nästan att jag ringde och oroade henne, hon sitter ju maktlös 50 mil härifrån och kan inte göra mer än att oroa sig. Fast det e hon ju ganska bra på.
Kniven i min hand är skarp.
Alla mina knivar är skarpa.
Känner på eggen. Vet att jag nu bara har att skära till på sidan av halsen så behöver jag inte bekymra mig mer. Men det blir ju jävligt söligt.
Vem ska ta reda på det?
Mamma? Sonen? E kanske?
Verkar inte vara så trevlig uppgift.
Ska jag lämna Sonen nu?
Vill inte lämna så här, men har jag något val?
Det går några timmar, Sitter i mitt hörn.
Kämpar för mitt liv, vet att tråden är skör.
Men det gör inte så mycket.
Dör hellre jag än har detta helvete.
Gråter.
Hittar inga egentliga anledningar till att leva vidare.
Alla positiva saker jag kommer på, är dödsdömda på förhand. Ser inget i livet som jag presterat som ger mig tillräckligt mycket glädje att orka komma igen.
Men ska jag ta livet av mig nu? Ja, varför inte?
Men jag ska nog göra det när jag är nykter.
Det tar ytterligare några timmar att komma fram till beslutet att jag nog ska försöka nyktra till först.
Å är jag nykter behöver jag ju inte ta mitt liv.
Nu ser jag hur jag kan hålla mig vid liv en stund till. Blir nykter och lovar mig själv att hålla mig vid liv till nästa gång jag super. Lägger ifrån mig kniven.
Beslutet är taget. 
Ska bli nykter eller så dör jag.
Öppnar en öl för att lugna ner mig. Men vill inte ha, det smakar bara blask.
Häller ut halva.
Ringer mamma och berättar om beslutet att bli nykter.
Ringer till E och berättar att jag ska bli nykter.

Går ner till lillstugan å lägger mig. Känner hur kallsvetten å ångesten griper tag i mig.
Slumrar.
Försöker dricka vatten, men vill inte ha.
Somnar.
Vaknar igen. Det är mörk ute. borde vara hungrig, jag har inte ätit sedan i Onsdags å idag är det fredag. Men vill inte ha. Försöker med vatten igen.
Ångesten kryper i mig. Far upp och hyperventilerar. Tittar ut i natten.
Lägger mig i dom blöta lakanen igen. Somnar. Vaknar och är invirad i kalla blöta jävla lakan. Åsså va det morgon. Skakningarna har börjat. Faan idag ska ju E å M å S komma.
Paltar mig upp.
Är inte på topphumör direkt. Dom kommer. Dom vill grilla.
Visst grilla ni.
Är inte med. Förstår inte riktigt.
Men har inte druckit något. M grillar och bjuder mig på en korv.
Det är den äckligaste korv, alla kategorier, jag någonsin har ätit i hela mitt liv.
Ätit, jag tuggar bara lite i kanten på den.
Ger M alla öl som är kvar. E får resten av mitt vin.
Äntligen ger dom sig av.
Går å lägger mig. Vet att det börjar snart.
Lakanen har inte blivit bättre sedan sist.
Somnar.
Vaknar svettig. Hör röster utanför.
Någon tänker ta sig in, någon är ute efter mig. 
Springer ut för att jaga iväg dom, men det är ingen där.
Svetten rinner. Det är mörkt.
Fryser. Somnar men vaknar igen, kallsvettig.
Är i gränslandet, sluddriga tankar.
Får panik å springer upp å andas. Ut. Andas.
Går runt, andas. Andas. Panik. Tittar ut geenom fönstret. Kallsvett. Somnar.
Gryning.
E ringer, hon säger att hon är på väg ut till mig.
Är darrig.
Behöver bada och tvätta mig. Tänder i bastun.
Hör att E kommer när jag är i bastun. Det är skönt att tvätta mig.
Det va ett tag sen jag tvättade mig, kanske förra söndagen.
Sedan dess har jag varit full mest, men nu är jag på väg att bli nykter. Borsten river gott i min hud. Känns som om hela helvetet liksom skuras av. Fast är darrig och mår egentligen inget vidare. Men det spelar inte någon roll. Det är bra nu.
Detta är sista gången.
Lovar mig själv det, aldrig mer.
Nästa gång väljer jag en annan lösning.
Kommer aldrig att behöva göra detta igen, oavsett om jag dricker mer eller ej.
Känns skönt, bara denna gången, sen slipper jag.
Känner mig beslutsam i mitt beslut.
Stå ut, bara idag.
Har ingen mat hemma.
E åker med mig å handlar.
Det får bli på Konsum, ICA har stängt. Gillar inte Konsum, har så konstiga varor där.
Jag köper Kakor, kex, rån, godis, 4 backar läsk, vatten. Ska se till att jag i alla fall inte är hungrig eller sötsugen den närmaste veckan. Men mat är jag inte sugen på. Inte på något annat heller.
Kan inte äta, men vet att snart kommer matsuget å hungern å så är det bäst att vara garderad.
Är garderad.
Så garderad jag någonsin kan vara.
Jag har 2 dagars nykterhet om jag lyckas lägga mig nykter ikväll.

Dag 54

Vaknar vid 8. Är ganska pigg, trots allt. Har sluppit nattmaran.
Ringer till C och pratar lite om gårdagen. Vi är olika som personer.
Gillar honom. Ska försöka att lyssna mer och prata mindre.
Ringer mamma och jag bestämmer mig för att åka en sväng på hojen och hälsa på.
Vill visa upp mig. Tycker jag har piggnat till och vill visa mig, så att mamma inte behöver oroa sig för mig.
Det finns ett möte kl 18:00. Får se till att inte missa det.
Äntligen 50mil asfalt, solen skiner.
Det går fort.
Kör för fort, men känner mig fri.
Fri.
Tänker och rannsakar mig i 150km/h.
Bör nog be E om ursäkt. Stannar. Pratar med E på telefon. Ber om ursäkt för att jag far ut mot henne.
Hon tycker att det inte gör så mycket.
Det är inte bra för min nykterhet att vara labil.
Åker på möte. Hinner precis. En liten trevlig grupp.
Pratade så alla inser att jag inte är ett dugg klok. Inser inte förrän efteråt att jag vinklat det hela illa.
Nåja, försökte i alla fall.

Mamma och syrran läser lite i böckerna från AA.
Farsan fattar nog inte så mycket av det hela. Eller kanske inte vill fatta, så är det nog.
Mamma kommenterar ömkande, som bara en mamma kan, mina ögon.
Hon säger att det är lidande ögon. Min ögon är som från helvetet säger hon.
Blir förvånad. Trodde jag såg pigg och kry ut. Gör det också, i alla fall förhållandevis. Kanske dumt att jag visade mig för henne redan. Trodde att jag piggnat till och skulle se rask och pigg ut.
Men antar att jag kan lura alla utom mamma.
Vem kan lura sin mamma??
Hon skulle sett mig för några veckor sedan. Eller det skulle hon inte.
Vi pratar inte mer om det.
Är iaf ganska lugn.
Somnar direkt jag lägger huvet på kudden.


Dag 53

Vaknar sent.
Är trött, helt slut.
Det sista jag läste igår var i stora boken.  Kan inte koncentrera mig och ta till mig, men kunde inte heller sluta läsa.
Har fått lån. Bilen är bara skrot. Känns jobbigt att vara tvungen att investera i ny bil. Har inte råd. Förstår inte hur det ska bli med ekonomin.
Läser dagens lilla tänkvärda snutt.
Känner mig konstig till mods.
Yrar runt, har svårt att bestämma mig för vad jag ska göra, ta på strumporna eller borsta tänderna eller bre en macka eller ta fram lunch eller nya kalsonger eller bädda eller en himla massa. Rör till det men kommer iväg till slut.
När jag skall åka kommer granntanten joggande uppför backen. Har en längre tid tyckt att hon e lite snöig, men hon gnetar på och det går ett sting av medkänsla till henne. Jag har det i alla fall inte lika tungt som hon. Hon har inte haft det lätt de sista åren, men hon gnetar på så gott hon kan, å har funnit sin gud. Å här står jag å ynkar mig, jag är frisk å stark, ung och rask, i alla fall jämförelsevis, förutom lite alkoholism, det kunde vara värre.
14:24
Jobbet går det inget vidare, har svårt att koncentrera mig. Producerar inte som jag ska. Känns som om alla tycker att jag e helt kass och urbota korkad.
Men ingen säger nåt för att vara snälla. Det känns så.
Hur ska dom kunna veta hur jag mår??
Håller i alla fall masken så gott jag kan, vet ju att det blir bättre.
Det är bättre. Minns andra mornar då jag spydde i rabatten utanför innan jag gick in på jobbet.
Det har blivit bättre å framför allt är jag ju vaken nu, om man jämför.
Ska bita ihop lite till. Det är ju bara idag jag behöver göra det, tack för att du lyssnar, men nu måste jag återvända till mitt arbete.
01:00
Törstig. Nu på natten har orden kommit till mig. Min stingslighet beror på mig själv. Min törst. 
Min egoism. Jag har gjort bra i att inte dricka idag, men jag har fräst åt de enda människor som bryr sig om mig, Mamma (igår) och E (idag) om skitsaker. Det är inte dom som ska lida för att jag mår dåligt/är törstig.
Idag hade jag normalt sett druckit, kanske även igår, men idag vet jag att jag hade druckit. Men jag är nykter. Tyvärr ingen perfekt dag i mellanmänskligt hänseende, men det viktigaste är uppnått. Är fortfarande nykter. Ska försöka att gottgöra, i alla fall be om ursäkt till Mamma och E.
Kl är nu 01:03, det betyder att jag har klarat ytterligare en dag.
En egodag.
Läser men tar inte till mig.
Läser om igen.
Det jag söker finns i böckerna, Måste öppna mitt stängda sinne.
Dag 54 har börjat


Dag 52

Vaknar hos E.
Känner mig ganska bra till mods, trots besök av några bekanta hjärnspöken under natten.
Läser i min nya bok, Dagens reflektioner.
Har svårt med minnet. Minns inte enkla saker, härom dagen mindes jag inte vad E hette i efternamn. Läser dagens visa ord.
Orden fastnar inte i mig, ska läsa dom om igen senare.
På väg in till jobbet blir jag full av trots. Jag ska trotsa denna djävul.
Jag ska skapa mig ett liv utan Kung Alkohol.
Ska snuva honom på glädjen att se mig falla ner i hans sörjiga svarta hål.
Ska kämpa som den drunknande jag är, för att ta skapa mig ett liv värt att leva.
Jag älskade mitt liv. Jag älskar mitt liv. MITT liv, inte sörjan alkoholen skapar i något livssurrogat.
Mitt liv. 
Ska ha tillbaka mitt liv. Ta hit mitt liv nu. Tankarna virvlar. Sansar mig.
Tänker på mina kloka vänner, som jag ibland uppfattar irriterande, ta det lugnt .
Ta det lugnt.
Ska ha tillbaka mitt liv, men kan vänta några dagar till.
Har också tålamod. 
Alkoholen är listig, falsk och stark. Ska också vara listig.
Visa tålamod. Ska samla mig och tillsammans med mina vänner bli stark och få de redskap jag behöver för att klara att ta kunna skapa mig ett liv värt att leva.
Mitt ensamma korståg får anstå.
Samlar ihop mig och går in på jobbet.
Huruvida jag gör ett jobb värt namnet får andra bedöma. Men vore jag arbetsgivare skulle jag vägra ge en enda krona för det jag utfört idag. Är nöjd med att inte ha berättat något på jobbet. Skulle det komma ut hur det är med mig så skulle det sluta med att jag får gå hem. Sparken, det vil jag inte.
Härdar ut och spelar frisk.


Dag 51

Pratar om mitt lite halvdana firande på min 50 dagars dag på mötet.
På AA säger dom åt mig att Ta Det Lugnt.
En Dag I Taget.
Ett jävla tjatande om detta helvetes lugn hela jävla tiden.
Jag är väl för i helvete lugn.
Å jag tar den här jävla skitdagen lika förbannat lugnt som alla andra jävla daghelvetar, vad faaan är det med alla jävlar som bara tjatar om att ta det så förbannat jävla lugnt.
TA DET LUGNT SJÄLVA FÖR HELVETE……………… OCH SLUTA TJATA PÅ MIG OM ERA JÄVLA  LUGNA  DAGHELVETEN……….HÅLL KÄFT!!!!!!!!!!!!……………..

Dag 50

Vaknar har sovit hyfsat, är inte genomtrött.
Idag är det lite att fira.
Min 50:e dag i nykterhet.
Känns skönt.
Vi åker in och handlar lite bakelser. Känner mig lugn och fin.
Åter hemma. Vi eldar lite.
E går in, hon gillar inte regnet.
Har blivit rastlös. Klipper sly och envisas med att elda vidare ute. Hugger ved och tar en bastu, men min orolighet bara sprider sig. Känner mig stingslig.
Hugger lite på E.
Försöker lägga band på mig. Längtar efter ett AA möte.
Vi spelar bingolotto, men känner inte för det. Vill helst vara ifred. Kniper igen käften. 

Är glad att jag inte dragit igång något bråk med E eller varit för sur. Nu kan jag gå lägga mig och slipper ångra elaka ord eller handlingar.
Blev ingen dag i triumf och glädje, men lägger mig nykter.
När jag lägger mig nykter har jag stora möjligheter att vakna nykter.
Hittills har funkat 49 gånger i rad, 50 gånger om det funkar inatt.
Börjar tro att det nog fungerar.


Dag 49

Tänker på snacket med C igår. Ska försöka att tänka lite på hur jag är och ta bort dom värsta idiotsakerna i mitt beteende med andra människor. behovet av att höra min egen röst tex.
På jobbet sitter jag nu i en grupp som gör det danande för min personlighet.
Dom pratar i alla fall inte för mycket. Borde se och lära.
Jag sitter tyst hela dagarna. Ingen tilltalar mig och jag har gett mig fan på att inte tilltala heller.
Tycker att det är ganska skönt, men det äter på min själ att inte kunna vara mig själv.
Är inte mig själv just nu.
Projektledaren kommer förbi. Känns som om han kom från en annan planet.
Försöker väl att vara trevlig.
Han är nog egentligen trevlig. Har aldrig uppfattat honom negativt innan. Men nu upplever jag honom som plastig, ytligt och tillgjord.
Men vet att det är jag som inte är som jag ska, normalt kan jag hantera detta, till och med gilla det, men nu orkar jag inte.
Jag är naken och trött. Inte upplagd för pladder.
Orkar inte. Vill inte heller.
Behöver samtala om saker som betyder något.
Håller hellre käft än ger mig in i skitsamtal om ingenting. 
Hoppas förtvivlat att det ska vända snart. Att orken skall komma. Fortsätter det så här då kommer jag att vara tvungen att tala om hur det egentligen är med mig.
Är övertygad om att jag i så fall får sparken direkt.
Känner mig rädd och underlägsen.
Vill absolut inte erkänna på jobbet hur det egentligen är med mig.
Vilken skam.
Vilken förnedring.
Jag alkoholist och klarar inte jobbet.
Bara tanken får mig att må illa. Går upp på min toalett och baddar pannan i kallt vatten. Blir många besök här nu.
Ser mitt svullna rödmosiga ansikte i spegeln. Är det där verkligen jag??
Desperata trötta röda ögon från helvetet…… blöter mitt ansikte i kallt vatten. Andas. Släcker lampan och sätter mig på toastolen en stund. Samlar mig. Det flimrar för ögonen  trots att det är mörkt som i graven.
Släpper inte min själsliga förlamning snart så kommer jag, förr eller senare,  att hamna i en situation där jag bara är tvungen att berätta hur det verkligen är med mig.
Vill inte det.
Åker hem tidigt från jobbet. Tur att vi inte har stämpelkort. Skulle inte ligga bra till då. Men orkar inte mer än jag presterar.
Lovar att det ynka jag presterar just nu, är det jobbigaste i mitt liv. Det kostar på att spela normal.

Har nästan bara kommit hem så kommer E.
Hon åker hoj, regnet hänger i luften som vanligt.
Vi är trötta och somnar tidigt

Dag 48

Vaknar förvånansvärt pigg med tanke på nattens dåliga sömn.
Sitter på hojen och tycker att det där med kraften i AA är något som jag luta mig mot.

På AA pratar dom om gud, men det är inte gud dom menar. Det börjar gå upp för mig att det inte är gud i sig som är viktig, utan det är att det finns krafter som är större än jag. Tex spriten är starkare än jag någonsin kommer att bli. Där måste jag ta till hjälp.
I AA kan jag tro på kraften som ett gäng gamla fyllon skapar tillsammans. Vi skapar.
Alltså inte gud, han med skägg och nattmössa, utan en kraft.
Min högre makt. AA är min kraft större än min egen.
Jag har den stora fördelen att ha en egen högre kraft med mig, det har jag alltid haft. Han har sett till att jag har överlevt och klarat mig under alla år. Jag har med största energi försatt mig i situationer som borde ha gett konsekvenser, men som han hjälp mig ur. Hyfsat oskadd. Men guden dom pratar om är något annat.
Känns bra att hitta något att tro på, som jag verkligen tror på. Fast det har jag alltid haft och alltid trott på. Bara nyttigt att tänka igenom och få ord på tankarna.

E ringer mig på jobbet. Hon har åxå fått hjälp av att lyssna på mig och mina förvirrade små framsteg i min nykterhet, det hjälper henne att förstå och agera mot A. Det är ytterligare en positiv sidovinst. Hon tycker att jag jobbat som ett djur för att stå där ja är idag......känns bra
Det där med ångest, visst faan har jag ångest, jag har ångest så det sprutar ur öronen på mig, när C frågade så fattade jag bara inte vad ångest var för ngt. Ångest har jag haft hela tiden de sista åren, trodde nog att det va något normaltillstånd eller något,  är väl inte ett dugg klok antar jag.

Just nu sitter jag på jobbet å spelar normal. Lyssnar om vad jag kan prata om för att verka normal, det känns konstigt att inte vara bakfull, men skönt samtidigt. Jag känner mig lite fri, men är ganska tveksam till mitt kommande liv.
Kan man verkligen leva utan sprit?
Att man får ett bättre liv totalt, det inser jag, men…......går det? 
Jag är mycket tveksam till detta, men är beredd att leva nykter ändå, det va ju inte så kul med spriten heller...alltid.
Tycker att alla på jobbet är så ytliga. Ingen frågar något och ingen säger något. Bara massa tomt ordbajseri. Ibland får jag lust att svara uppriktigt och ärligt utförligt. När någon fomme frågar hur det är, hur mår du, sådär tomt och meningslöst som människor gör.
Idiotiskt att fråga något man absolut inte vill ha svar på.
Tänk om jag skulle svara.
Vilken sorti på stämningen det skulle bli.
Vid fikabordet.
-Jo, jag mår fint serru men jag sover inte på nätterna. Har inte gjort det på 47 nätter. Ligger å rullar i ångest och springer upp och hyperventilerar. Lakanen är blöta av kallsvett och jag skakar. Mitt svett luktar rent piss. Jag drömmer om att få ta mig en rejäl bottenfylla och spy tarmarna ur mig. Mina levervärden är åt helvete och jag medicinerar för högt blodtryck på grund av ihärdigt supande. Psoreasisen blommar och 2 tänder är halva och jag har tandvärk. En malande huvudvärk. Konstant trötthet. Dubbelseende när jag försöker fokusera i datorn. Lässvårigheter som en dyslektiker. Illamående som en höggravid äldre dam. Ryggen värker och jag är fet. Dessutom har jag börjat stamma och jag luktar illa.
Å hur det är? Tja det knallar och småspringer he he he, bara det att jag bor i en oisolerad sommarstuga utan dusch och toalett men värmen fungerar inte så det jämnar väl ut sig. Jag har fyllerelaterade skulder på ca 300 000. Bilen är en skrotbil. Mina kläder gamla och slitna. Men tvättmaskinen funkar ju inte så där sparar jag lite på slitaget. Mina vänner har tagit slut. Men jag är inte bitter och inåtvänd för detta, kunde ju vara värre……häpp 
Finns det mer kaffe?..............å hur mår du själv?
Vore nästan värt att göra det.
Men meningslöst.  Vältra mig i min egen självömkan.
Har ingen rättighet att pracka på folk min frustration och ångest.
Jag ska inte ändra på någon annan mig själv. Just nu verkar jag dessutom vara upp över öronen belastad med att ta vara på mig själv.

I AA får jag höra om att det kan vara och är kul utan sprit.....faan trot, men jag hoppas att dom har rätt.
Sitter hemma och tänker på kvällen. Längtar till att få komma till C. Få se om det är vad jag behöver. Inte utan att det är nervöst, förhoppningsfullt och bävande på en och samma gång. Har ju letat upp den jag tror kan och vågar pressa mig ordentligt. Är det så kommer detta att bli en ganska jobbig tid. Men är beredd att göra ALLT för att hålla mig nykter. Vi pratar på telefon.
Han säger att jag inte behöver ändra allt med en gång.
Slipa bort dom värsta kanterna. Som på en tärning som ska bli rund. Det räcker till att börja med.
Dra inte på dig mer skit. Du behöver inte reda upp allt nu på en gång.
Men dra inte på dig mer.
Kan nog sammanfatta det hela med att Ta Det Lugnt.
Det där med att ta det lugnt ja. Det pratas en hel del om det. Har svårt att ta det lugnt. Far lätt iväg. Har bråttom. Bråttom till vaddå? Morgondagen kommer i sin takt, vare sig jag vill eller inte.
Längtar till den jag har varit nykter i 100dagar. Snart bara lika många dagar kvar som jag har gjort.
Har snart 50 dagar. Det är många dagar det.
Nu är jag där igen. EN DAG I TAGET…IDAG….hur svårt kan det vara……..

Dag 47

En ganska vanlig dag. Lite orolig, men det är ok. Fixade en ny ruta till bilen. J undrade vad som hade hänt, jag undvek at svara på det. Skämdes. Mumlade bara något.
Konstigt att jag slog ut rutan. Jag brukar inte ge mig på döda ting. Har aldrig varit sån innan. Men antagligen berodde det på frustrationen jag har inom mig.
Är så in i helvetes jävla ilsk inombords, det bara bubblar.

Pratar med mamma på telefonen. Hon tycker att hon blir hjälpt av att lyssna på mig och mina funderingar och i vissa fall framsteg. Känns skönt att kunna hjälpa henne genom att sätta ord på saker och ting, hon tycker iaf att hon nu mycket lättare kan se igenom J och hans beteende, det är ju en sidovinst kan man lugnt säga.

HSB ringer. Fakturan på vattenskadan kommer att skickas till mig, den är på 14 000. Jag suckar, min ekonomi är under isen. När jag sitter på hojen på vägen hem kommer en känsla, en stark känsla. Jag skiter i vad dom debiterar mig, rättvist eller ej. Ska svara det vad jag anser, men står dom på sig så betalar jag med lånade pengar. Det är viktigare att jag fokuserar på min nykterhet, allt annat löser sig med tiden.
Det Viktigaste Först. Viktigast är nykterheten.
Känns skönt att kunna tänka så.
Frågan är hur realistiskt det är. Jag är pank. Ruinerad. Det enda jag äger är skulder.
Är skuldsatt på ca 300 000 kr vilket inte är en struntsumma. Men sista tiden så levde jag på kortkrediter och enkla lån. Kostar på att supa.
Trots att jag tjänar ganska bra på jobbet så är jag minst sagt pressad ekonomiskt.
(Detta gäller en lägenhet jag ägde innan. Jag anses ansvarig för en vattenskada i köket, jag anser inte att det är mitt fel, i alla fall inte helt. Tycker vidare att dom debiterar mig för mycket. 3-5000 vore rimligt. Känns  som om dom gärna vill blåsa mig, eller iaf salta räkningen lite.)

Jag tycker inte att det är så märkvärdigt med att ha varit nykter i 46 dagar.  Idag är det den 47:e, men på mötet på kvällen var det någon som sa.
-46 dagar.....det snyter man fantamej inte ur näsan......speciellt, dom första 46.

Jag blev varm i hela kroppen och kände mig stolt och glad.....äkta glädje.
Mötet handlar om steg 2. Vi kom till tro på en kraft större än vår egen.
Jag har haft svårt att se att jag skulle kunna ta steg 2 någonsin, för det där med ( Gud, han med skägg och tomteluva) större kraft å så, men jag fick mig en sanning att tänka på.......kraften i AA......min gud är kraften i AA.
I sinnesrobönen så är Gud AA.
Det känns helt rätt och äkta, det finns så många kloka människor i AA. Alla dessa gamla alkoholister som "vanligt" folk tror är helt utbrända och tomma......jag har lärt mig att så är verkligen inte fallet. Är väl inte direkt stolt över att höra till dessa. Är oerhört glad att jag förmådde mig att gå hit.

Efter mötet tar jag en välbehövlig bastu. Har lite problem med att hålla mig ren och fräsch, orkar liksom inte riktigt bry mig, men rakning och tvagning i bastun bäddar för en härlig natts sömn.
Jag känner mig som en ny människa, jag klipper mig också.
Natten fortskrider med mycket ångest och hjärnspöken som bråkar med mig, sover illa och lite.


Dag 46

C ringer till mig. Det känns skönt att jag slapp ringa till honom. Vet inte varför det är viktigt för mig. Hade ju naturligtvis gjort det och inte tänkt mer på det, men det var skönt att han ringde som han sa. Det känns som om jag kanske kan lita på honom. Jag vet inte riktigt varför, men hela hans person utstrålar pålitlighet.

Naturligtvis är han väl bara en människa med sina brister och fördelar, men det känns som om han gör sitt allra bästa och med det kommer man långt.

Vi bestämde att vi skall ses hemma hos honom på torsdag. Tycker det var väldigt skönt att slippa ta hem honom till mig.
Vill inte visa upp hur jag har det. Det är nog en misär jag lever i. Har inte toalett, ingen dusch, ingen värme i huset som fungerar. Isoleringen är tunn som papper i väggarna. Har dessutom hållit på å snickrat en hel del på fyllan, inte direkt en yrkesmans verk. Gräset är midjehögt.

Detta va vårat sommarhus som vi, jag och S, köpte för att kunna åka ut på landet ibland och ha det skönt.
Idag bor jag här. S är borta och drömmen vi hade död sedan länge.
Alla vettiga människor hade sålt stället och skaffat ett boende, men jag har inte förmått. Eller kunnat heller för den delen. Huset är betalt och således billigt att bo i. Men det är ju ingen bostad, det va inte ens tänkt att ha som bostad. Idag skulle jag inte kunna sälja det ens tillvrakpris. Jag fipplade bort min lägenhet. Så jag sitter där jag sitter. Som man bäddar…..
Men detta är inget jag vill skylta med. Inte alls.
E tycker att det är mysigt.
Varma dagar på sommaren.
Kan meddela at det är lagom mysigt i januari.

C pratar en hel del om känslor. Blir rädd och tveksam bara vid tanken. Det skrämmer mig att visa mig svag och sårbar, men måste nog igenom det också.
Vet ju hur stark och duktig jag varit innan och hur bra det gick.
Dax att göra något annat och ingår det att reda ut känslor så får jag väl göra det också då rå.
Han pratar en del om att hantera ångest.
Jag säger att jag inte har någon ångest, han låter förvånad, men argumenterar inte.
A ringer å vi pratar i ett par timmar.
Hon är skum. Ringer bara sådär ibland. Då pratar hon på och bygger liksom relation med mig. Men sen hör jag inget på flera månader. Tills hon ringer igen och fortsätter där vi va sist. Nu har jag vant mig vid henne och blir inte så förvånad, men konstigt är det. Har försökt att nå henne ibland, men det går inte. Bara telefonsvarare och hon ringer aldrig upp. Tills en dag hon kommer på att hon vill prata med mig. Alla är inte som alla andra….
Har berättat för henne hur det är ställt med mig.
Hon är glad för min skull att jag inte druckit på så många dagar.

Dag 45

Kör hem sonen på hojen vid middagstid, vi ska träffa E på torget. Träffar på M, men känner inte igen honom. Han ser ok ut, super nog inte så hårt just nu.
Lämnar sonen och träffar E.
Vi tar en tur med hojarna till Marstrad med K och S.
En fin tur. Parkering vid pressbyrån.
Ser en pub som är öppen.
Känner ett riktigt sug efter öl.
Jävligt törstig på öl. Det vattnas i munnen och mina tankar låser sig.
Blir stirrig. Vill inte vara kvar där. Måste bort.
Faan vad det suger efter öl. Livet är orättvist.
Varför ska det behöva vara så här för mig?
Hade väl varit mysigt om vi hade kunnat ta några öl nu och kikat på båtarna.
E upplyser mig lite surt om att hon kan ta en öl om hon skulle vilja det, men väljer att avstå. Vi har barn med oss. Vi har motorcyklar med oss. Det är mitt på dagen. Det är söndag. Det är ingen, som inte har alkoholproblem, som blir sugen på det vis jag blir. Sluta gnäll nu.
Tycker hon är dum.
Men E inser mitt tillstånd och avlutar med att det nog är dags att dra oss hemåt om jag skall hinna på möte osv.
Suget håller i sig. Vill inte ge med sig.
Tur att det är möte ikväll. Berättar om det på mötet. Att jag är törstig, att jag saknar spriten Sörjer att just jag inte kan dricka.
C ifrågasätter mig efter mötet.
Han undrar om jag vet vad jag svamlar om.
Jodå, det vet jag.
Tycker jag är på hal is, utan skridskor.
Vaddå?? Är ju ärlig ju….
Har fel tankar. Ljuger för mig själv. Tycker att jag ska se klart och redigt på mina problem och inte fjanta iväg som en dåre. Den dåre jag är. Han tycker helt enkelt att jag pratar för mycket och mest svamlar skit.
Vet du varför du har fått två öron och en mun?
-För att jag ska prata hälften så mycket och lyssna dubbelt så mycket, svarar jag kvickt.
-Nä, det är för att din gud har varit så god mot dig att han gett dig en mun. Så du kan tugga tuggummi medans du         håller käften och lyssnar på dom som har gått före dig.
Trist kille den där.
Får väl medge att han har lite rätt…..
Vi pratar en stund.
Det känns bra med honom.
Frågar om han vill bli min sponsor. Han svarar att det kanske han kan bli.
Han vill ringa till mig och bestämma en dag då vi kan träffas å prata om saken.  Är fortfarande lite orolig då jag kommer till E, det vill liksom inte lugna sig.
Fast jag vet att det bara är min sjuka hjärna som spelar mig spratt.
Sover sådär. Nattmaran rider mig.


Dag 44

Tvättar hojen. Blir trött av det. Hämtar sonen. Vi köper 4 st bingolotter.
Lagar mat.

Sonen är nöjd, men försiktig. Säger inte emot och är väldans tjänstvillig. Ser i hans ögon att han är nöjd med att ha mig nykter. Känns gott med honom.

På kvällen spelar vi bingolotto. Vinner 1200, tvåhundra i kontanter och 1000 i bensin.
Känns bra.
Är trött. Ser till att sonen går och lägger sig tidigt.
Orkar inte vara social med honom. Vill vara ifred.
Är inte social ett endaste dugg.
Inte grinig och så, men orkar inte med bara.
Det är det jobbigaste just nu.
Den totala tröttheten. Min kropp orkar ingenting. När jag drack va jag aldrig sån här, fast å andra sidan så va ju blackouterna inte att leka med heller. Av två onda ting så är nog detta tillståndet bättre…….eller nog bättre, det är bättre. Mycket bättre. Inget kan vara så jävligt som då jag drack. Inget.
Lätt att glömma det. Får inte glömma hur jag egentligen mådde då jag drack.
Inte komma ihåg den där solnedgången med en kall öl för 20 år sedan. För det var väl ungefär så längesedan det blev en öl, eller faan vet om det va en öl då heller, blev säkert ett par i alla fall…
För mig har det aldrig varit en öl, eller en whisky. Får inte glömma det.
För mig är det blackout, galna påhitt, spyor och skakningar som gäller. Ingen glädje och glamour direkt.

Dag 42

Är nervös inför kvällen. Vet inte om jag klarar det här på ett vettigt sätt.
Åka på krogen. Nu.
Detta va inte övertänkt. Detta var överilat.
Bestämmer mig för att gardera mig. Letar upp ett AA möte.
Fattar inte att det är ett kvinnomöte, men det är ingen som säger något.
Dom ser nog hur jag mår.
Mår inge vidare.
Är stressad och darrig. Svajar.
Nåja, mötet gör susen.

Känner mig stark i min nykterhet osäkerheten försvann, eller i alla fall kan kontrolleras för nu.
Ringer M och ber om att han har telefonen öppen på kvällen, vilket han lovar.
Ser till att komma lite sent. Slipper förfesten. Känner inte ett dugg för att vara med då de andra grundar upp sig.  Åker hoj. Åker småvägar. Är koncentrerad. Laddar. Vägen är härlig.
Åker direkt till krogen. Samling i baren.
Minns rådet i Leva nykter. Tar mig direkt till baren och får en cola. Det flyter på fram till matdax.
När vinet serveras kommer det sug. Blir lite avundsjuk på dom som får.
Får också ta om jag vill.
Valfritt.
Dividerar lite om huruvida jag vill ha ett glas eller ej. Kommer fram till att det jag vill ha är inte ett glas utan minst en hink med vin, vilket dock inte erbjuds på för tillfället.

Showen startar. Vad är nu detta för skit. Svensk Schlager heter den.  
Sicken jävla ökenföreställnig.
A ringer mitt i den urusla showen. Pratar med henne en timme.  Hon mår dåligt och då ringer hon till mig.
Ler inom mig. Snacka om att en blind leder en blind.
Åter vid bordet.
Äntligen tar denna skit slut. Nästan värt att supa till bara för att slippa höra abc å dom andra skitlåtarna. Svensktopp. Ryser.
Jag bryter upp från festen vid 22:30.
Är nykter.
Har hojen.
Har lyckats.
Test ringer M vid 22:30, telefonen avstängd.
Inte bra.
Den där M är nog kanske inget att lita på ändå M kanske inte ska vara min mentor.
Tur att det inte blev jobbigt.
Men ska lägga detta på minnet. Kommer aldrig att klara min nykterhet om jag inte är nogsam i allt. Även då det gäller människor omkring mig. Att ha någon som inte svarar trots att han lovat, det duger inte.
Duger inte alls. 
Kan vara skillnaden mellan liv och död för mig.
Tar småvägarna. Känner den friska luften.
Lite kyligt.
Härliga kurvor.
Kör för fort men det skiter jag i. Hojen får bestämma tempot i kvällsmörkret.
Jag åker till E och sover där.
Nöjd med min kväll på krogen. Men ska vänta ett tag till nästa gång.

Dag 41

Tog det lite udda beslutet att hänga med på avslutningsfesten med förra kontoret.
Fattar inte riktigt hur det gick till men hux flux hade jag fått biljett.
Får väl samla ihop mig och se till att fixa det.
Vet inte varför jag gör detta.
Antar att det beror på att jag försöker spela normal. Ingen ska veta hur det egentligen är.
Är ett idiotiskt beslut.
Men frågan kom hastigt och jag svarade bara. Är avskedsfest för min del. Har bytt kontor.
Sista festen med gamla gänget. Kommer nog att vara konstigt att jag är nykter.
Tror att alla kommer att fatta precis varför jag inte dricker.
Alla, även dom jag inte känner kommer antagligen också att fatta hur det är ställt med mig.
Vilken skam det är det här. Inte tåla lite sprit…….
Vi ska gå på någon lokal och se någon schlagerhistoria. Svensk schlager tror jag den heter. Bara tanken på att gå dit gör att jag hyperventilerar.
Å schlager är ju så jävla öken. Varför gör jag detta?
Känner mig inte stabil ett dugg.

Jobbet funkar inget inte heller något vidare. Jag lider hela dagarna. Det tär på mig att inte sova ordentligt.
Min kropp behöver återhämtning.
Drömmer om att kunna sjukskriva mig, men känner att det vore att ge upp lite, spriten ska inte ta det också.
Är på toaletten flera gånger på förmiddagen. Kallsvettas. Baddar mitt ansikte.
Spelar frisk bakom min burk, men tror inte ens själv att jag lyckas det minsta. At ingen ser. Ringer E och pratar lite. Hon tycker att det är konstigt att ingen ser något, men det är väl så det är. Människor ser inte varandra.
Går på ett möte. Delar om festen imorgon, men tycker inte att jag får något vettigt med mig hem.
Läser Leva Nykter. Får lite tips i hur andra har gjort i den situation jag nu har försatt mig i.
Läser och tar till mig efter bästa förmåga.
Den är ganska bra den här boken. Står mycket som jag har användning av.
Nattmaran tittar till mig planenligt och sover som vanligt bara periodvis.




Dag 39

Vaknar ilsken. Är pissesur. Är inte i balans. Det småregnar.
Ska iväg till jobbet. Bilen har varit lite svårstartad ett tag, nu vägrar den starta alls.
Blir så in i helvete trött på den jävla bilen och livets alla förbannade orättvisor.
Slår ut sidorutan fram.
Vad bra…….
En grannkärring går förbi precis efteråt.
-Har du problem med något?
-Närå, svarar jag. Håller min blodiga näve bakom ryggen.
-Men har bilrutan gått sönder?
En dumflinande fåntratt är precis vad min högre makt tycker att jag ska ha nu.
Mumlar något. Till slut går hon i alla fall.
Vad jag hatar hjälpsamma förstående trevliga människor.
Kan dom inte hålla käften och låta mig vara.
Prövar att starta bilhelvetet igen. Vips så startar den.
Fryser på vägen till jobbet. Det drar utan ruta. Regnar in gör det också. Blir blöt.

På jobbet är det inget vidare alls. Alla andra har bilar som fungerar. Bara att vrida på nyckeln så funkar deras bilar. Min gamla rishög håller inte ens ihop mellan hålen. Förbannar livets orättvisor. Men vet alltför väl varför jag åker i den bil jag gör. Jag har ju valt att lägga alla mina stålar på brännvin.

Sitter och sammanställer ritningar. Men får inget gjort alls. Fattar inte att ingen märker att jag bara sitter där och dumstirrar i en svart skärm. Fan jag kan inte ens stava nu. Har tappat förmågan. Bokstäverna glider ihop som en gröt för mig. Slår fel på tangenterna och när jag lyckas med något så kommer jag inte ihåg var kommandoraderna sitter. Jobbigt.
Känns som om jag sitter inne i en ostkupa, alla ser mig och jag ser alla. Men jag når ingen och ingen når mig. Snart skriker jag.
Daghelvetet tar slut till sist och jag får åka hem.
En dag till i nykterhetens ljus.
Lägger mig nykter. 
Ångest och svett när nattmaran rider mig hårt.

Dag 38

Vaknar trött som faan, är inte bakis, men känner mig inte ok, är inte lugn. Är inte stabil.
Det är skumt det här med min hjärna. Lever i ett snömodd. Kommer inte längre ihåg de första dagarna av min nykterhet. Hur mycket jag nu än vill, så minns jag endast fragment av vissa dagar. Å jag har skrivit väldigt lite den första månaden. Synd nu. Förståeligt då.
Är hos C för första gången.
Vi pratar i 3 timmar.
Han tycker att jag verkar ganska beslutsam och övertygad i min nykterhet, dock med varning för övermod.
Övermod  ja.
Känner att jag är stark i min övertygelse att leva nykter. Vill leva nykter. Det är bra för mig att leva nykter. Känner mig till fullo övertygad om att jag får ett bättre liv nykter. Det sammantaget gör att jag är beredd att göra allt, ALLT, som står i min makt för att uppnå det.

När jag nogsamt går igenom mina hittills nyktra dagar (dom jag minns) så har jag hela tiden varit bestämd på att inte dricka, jag har förvisso kanske inte mått så bra alla dagar, men jag har aldrig vacklat eller tvekat i om beslutet att bli nykter har varit rätt eller fel, beslutat står fast. Det står på stabil grund, det som är jobbigt eller svårt är inte själva drickandet utan mer att leva utan att dricka.
Att sluta dricka är enkelt. Har gjort det massa gånger.
Problemet är att inte börja igen.
Att dricka är ju en ganska ingrodd unken vana jag har, jag har ju trots allt hållit på i över 20 år, men som sagt, är beredd till att gå väldigt långt för att behålla min nykterhet, för jag ska vara nykter idag.
På AA säger dom till mig att det är meningslöst att ta beslut för någon annan dag än idag.
Varför ta ut hela livets nykterhet och bekymmer idag. Du kanske inte ens lever imorgon.
Nä, en dag i taget.
Den där andra dagen har antingen gått eller så har den inte kommit än, men idag är jag nykter och jag är nöjd med det.
Det räcker med att vara nykter idag.
Visst finns det många problem att ta i, men onykter kommer jag inte ta i någonting någon gång, så jag kan utan att det vållar problem ta det mycket lugnt och ta det jag orkar och vill idag, resten lämnar jag till någon annan dag. Det finns ingenting som rubbar mig i mitt beslut om att vara nykter idag, imorgon vet jag inte, men idag vet jag att mitt beslut är rätt.
Är stolt att vara medlem i AA, att tillhöra vinnarna, vilket inte var min känsla tidigare.

Dag 30

Vaknar ganska tidigt, R sover jag skriver nu. Har tankar som far omkring i huvet får ingen ordning på mig.
Är stressad men lugn. Letar fel på M.
30 dagars nykterhet.
Hur skulle jag kunna fira det, Idiotsnack om att fira. Fira med vaddå?
M måste vara dum i huvudet, fira.........jävla tomtesnack.....
Självömkan rinner omkring mig, bildar en pöl under stolen.
Har svårt att se något positivt i någonting just nu.
På kvällen lämnar jag R.

Åker på AA-möte, känns helt ok. Känner igen en kille från förr.
Då, för 6 år sedan, skulle jag sluta att dricka.
Gjorde något fånigt halvhjärtat b-försök.
Gick på alkpol hos någon käring som ville ge mig antabus.
Tyckte hon va spånig och fet.
Men fattade att jag måste göra något åt mitt drickande. Ringde AA. En kille kom å hämtade mig hemma. Ville inte visa honom hur jag bodde så jag stod ute vid stora vägen i svinkylan. Han berättade att han varit nykter i 5år. Malde på om hur bra allt va med at vara nykter. På mötet pratades det om hur det va när alla kom nya. Jag hade svårt att hålla tårarna borta då också, men kunde inte ta till mig att jag skulle vara alkoholist. Å det där med gud, fattade inte vad dom menade, fast hade någon sagt att jag kunde ta vad jag vill och lämna resten kanske jag hade stannat……ha ha ha ….skulle jag nog inte gjort.
Jag va inte färdig. 10 dagar höll min nykterhet den gången. Men kan inte minnas att jag skulle ha någon nykter period som varit längre, fast det måste jag väl ha. Va? Måste jag inte det? Minns inget iaf.
Ett AA möte och fyra möten med kärringen på alkpol.
Ytterligare ett meningslöst försök bland andra var allt jag åstadkom då.

Men minns honom för att han pratade så öppenhjärtigt om hur hans missbruk hade sett ut. Inte som mitt, jag är ju mycket mindre alkoholist än honom, men han verkade och verkar att må så bra. Att ha sjunkigt så djupt som han och ändå kunna må så bra, det ger mig hopp om att jag också ska kunna må bra.
Borde ju gå bra mycket enklare för mig.
Sover hos E.


Dag 29


 

Vaknar hos E. Äter ingen frukost. Tar hojen hem i hällregnet. Lägger mig på soffan och läser Leva Nykter. Ringer till M. Han vill att jag tittar över på en fika. Det gör jag.
När jag pratar med honom känns det konstigt. Svamlar och har svårt att hålla ihop huvudet, vet inte riktigt vad jag pratar om. Känns konstigt att prata på det här sättet. Prata om saker som betyder något.
Han undrar hur jag mår och är intresserad av svaret. Det sanna svaret. Inget jävla drävelsvar om visst, bra. Han vill veta hur jag mår.
Säger att jag har svårt att prata vettigt. M säger surt till mig att jag tas nu på alvar och ska inte hålla på svamla massa skit, jag ska va tyst om jag inte har något vettigt att säga.
Har tankar som far omkring i huvet får ingen ordning på mig. Är stressad men lugn. Letar fel på M, antagligen för att göra honom mindre farlig. Talar om att jag har 30 dagar imorgon. Han tycker att jag ska fira det.
Vaddå fira?? Med vad?
Funderar på om han är dum i huvudet. Fira?
Det är slut med sådant för mig del. Jag kan inte fira något.
Han tycker att jag ska köpa mig en bakelse.
Undrar vilken planet han kommer ifrån.

R (sonen) kommer med bussen. Lagar mat och vi kikar på video. Läser en del i boken, det står faktiskt en del vettigt i den.
R frågar om jag inte druckit något sedan sist, jag svarar att jag inte har det och fortsätter att prata, men när jag pratar med honom, vill han inte mer. Han är fin. Han har fått reda på det han vill å är nöjd. Jag kramar honom å säger att jag tycker mycket om honom……..mmm…är hans svar.
Jag älskar den gossen.
Somnar tidigt båda två, R är åxå lite seg.


Dag 28

Vaknar hos E. Har drömt om alkohol. Äter ingen frukost.
Vet att det är för att det kommer att kännas bättre med första ölen då.
Är törstig på öl.
Hjärnan är alldeles konstig. Egentligen är jag inte törstig, men vill vara det på något underligt sätt. Vet inte hur jag ska bemöta dessa sjuka tankar riktigt.
Åker från E, tankarna snurrar och jag är sugen.
Sitter på hojen och förhandlar med mig själv. Tårarna rinner efter kinderna.
Är förvirrad. Bolaget eller äta eller möte. Svårt att hantera mig själv nu.
Tar befälet över mig och åker på AA möte.
Dom fattar mitt tillstånd och en AA kamrat säger att det va ju tur att dagens ämne är återfall. Darrar på handen när jag lyfter kaffekoppen.
Är skakig.
Får mig några välbehövliga beska sanningar till livs. Hjärnspökena ger med sig. Åker och äter, det blir inget dricka idag. Min första kris är över.......i väntan på nästa......

Är skärrad efter dagens erfarenhet. Läskigt att min hjärna inte har lust att samarbeta det minsta.
Tar hojen hem. Hemma blir jag rastlös igen. Ringer till M. Han frågar om jag läst något i Leva Nykter, jag säger att jag inte har det. Får lite dåligt samvete. Känner mig samtidig korkad att jag inte läst något. Tycker att jag nog inte behöver den boken, för honom kanske den va viktig, men för mig. Jag är ju inte lika mycket alkoholist som han. Han tycker att jag ska åka på ett möte till idag.
Lägger mig på soffan å läser boken. Vill inte försvara mig så fånigt nästa gång han frågar.
E kommer ut på hojen, vi tar en tur.
Åker på möte för andra gången idag.
På kvällen sover jag hos E.

I AA pratar dom om att det är viktigt att bry sig om andra människor. Varför då? Dom får väl klara sig själva.


Dag 27

Vaknar svintidigt. Är törstig. Det är helgdag. Vet att jag borde äta, men avvaktar. Vill, eller kanske kan inte äta.
Är stressad. Hög puls, huvudet dunkar. 
Har ångest. Går upp och sätter mig framför videon, kollar på film och äter godis.
Inte äter mölar i mig.
Framåt ½8 sätter jag på radion. Det är helgmorgon å dom sjunger.
Blir berörd av detta. Känner att jag inte hör hemma i livet, som alla andra. Skickar in ett mail till radion, som blir

Gomorron!
Jag hör hur ni sjunger, har lite svårt att stämma in i sången, men det ger mig styrka att veta att det finns ett liv därute, där sådant är viktigt.
 
Sedan kl 5 i morse har jag på min 27:de nyktra dag argumenterat med Kung Alkohol, huruvida jag skall följa hans lockelser eller ej. Det har blivit video och massor av godis. Dagens beslut blev i alla fall att Kung Alkohol får abdikera. Jag gälds åt ha varit nykter denna helg, för första gången på 23 år.

Gäller att hålla sig torr i regnet
Å alla ni andra olycksbörder och systrar där ute....bit ihop.
Fyllot i Götet

Sitter vid datorn och lyssnar på radion.
Dom läser upp mitt mail.
Gråter, inte häftigt eller bittert, bara sakta och lugn. 
Låter tårarna rinna, det gör inget
Får svar på mitt mail. Blir oerhört glad och alldeles varm i kroppen. Tårarna rinner.
Jag fick ett mail. Jag finns.

Kör hårt, jag håller tummarna! (det kommer f ö lite videotips om en trekvart...)

Roger//

Är skakig och fipplig.  Funderar mycket på det där med återfall, när ska jag få det?
Kanske lika bra att få det överstökat med en gång. Så är det gjort. Men jag vill inte. Vågar inte heller, minns med iskyla och rysningar mina tankar under senaste fyllan.
Är inte på det klara med att jag inte överlever en fylla till. Blir det illa, vilket det förmodligen blir, så blir det inte bra.
Fryser i solskenet.
Kung Alkohols iskalla skugga hänger över mig.
Rastlösheten gnager i mig, klättrar på väggarna. Ringer M, han ska gräva idag. Tar hojen dit, med en tanke om att stanna några timmar.
Kör minigrävare hela dagen.
S skäller på mig för att några grenar har gått av på hennes äppelträd.
Börjar klättra på väggarna igen. Känner mig inte lugn. Funderar på AA möte. Känns ovant, konstigt, att åka på AA möten, men har hört vad alla sagt till mig.
-Åk på möte, vad vi känner till så har ingen blivit full på ett möte.
-Gå på möten, så blir du nykter vare sig du vill eller inte.

Åker för att ta mig en hamburgare, vet inte om jag hela tiden har planerat för att åka på möte, men kanske e det så.
Svettas. Har ångest. Fipplar med träffkalendern bakom min hamburgare, den känns lika stor som en GP, å i min panna står det alkoholist.
Alla ser mig och vet vad jag sitter och tittar i.
Mår plötsligt illa, lämnar raskt lokalen.
Lämnar hamburgare och bricka på bordet, bara går.
Finner gatan å hittar AA mötet.
Jag är först.
En äldre kille, tar emot mig. Han ser lugn och trygg ut. Själv känner jag mig allt annat än lugn. Blir lugnare när jag lyssnar på dom som gått före. Känns konstigt. Som en tårta, var och en bidrar med sin lilla tårtbit om mig själv.
Efter mötet vill jag inte lämna lokalen, jag dröjer mig kvar. Känner mig orolig för att lämna detta trygga. Återfallstankarna gnager i mig. Är orolig och rädd för återfall. Vet inte hur det fungerar. Den äldre killen utstrålar trygghet och lugn. På parkeringen frågar honom när jag ska ta det.
Han tror att jag skojar, men blir allvarlig då han ser mig i ögonen.
Jag skojar inte.
För mig är det blodigt alvar.
Finns inget roligt eller lustigt i detta.
Har nästan panik.
Är livrädd för det förbannade återfallet som jag måste ta.
Han funderar lite. Han tittar på mig med varma ögon:
- Jag vet inte riktigt, säger han eftertänksamt. Jag har varit nykter i 16 år, men jag har inte behövt att ta något återfall än. Men det kanske är som du säger.
Han berättar lite om hur han har det idag. Hur alla hans tidigare problem liksom bara ha försvunnit och att han ibland känner sig fri och lycklig.
Känner att jag inte behöver bli lycklig, behöver inte få någonting mer än förmåga att hålla mig nykter. Har svårt att ta till mig att det skulle finnas ett roligt och innehållsrikt liv utan alkohol. Jag förstår inte hur han kan prata som han gör, men jag lyssnar och försöker förstå, men förstår inte alls vad han egentligen pratar om.
Vaddå slippa ta återfall? Lycklig? Sinnesro? Fri?
Jag åker motorvägen. Det är svalt och skönt på hojen. Är glad att jag har min hoj. Känner mig lite tryggare. Somnar hos E.


Dag 26

Efter en sömnlös natt och noggranna kalkyleringar bestämmer jag mig definitivt, jag ska gå på AA. Är nervös. Osäker. Rädd. Darrig. Är på jobbet bara med kroppen. Att ingen ser att allt jag gör blir fel och galet.

Klumpen i magen är större än fotboll, är skakig. Nervös. Rädd. Ja allt.
Sätter mig på hojen och åker mot mitt första AA möte.
På dörren en liten diskret ringklocka, en tjej öppnar.
Hon ler. Förstår inte va hon flinar för, är väl inget kul det här.
Jag irrade in på AA. 26 dagar nykterhet i bagaget, om jag lägger mig nykter ikväll.
Vita knogars promillefrihet kallas det får jag lära mig. Det sitter några killar runt ett bord. Dom ser oförskämt välmående ut. Jag sätter mig i hörnet i en soffa. Mår skit.
Känner en sympati, en värme i rummet. Trygghet kanske. Känner mig inte lika vilsen som den gången, då 6 år tidigare.
Jag får kaffe. Det småpratas. Är trevligt. Känner mig osäker.
Förstår inte varför det e trevligt. Är väl inge trevligt det här?
Dom börjar prata, dela kallas det.
Jag funderar på hur dom kan prata om så känsliga saker så enkelt.
Det ska jag aldrig göra bestämmer jag mig för.
Tycker dom är lite konstiga, men dom ser ut att må bra mycket bättre än jag. Berättar en massa saker som jag aldrig skulle ha nämna för någon. Dom pratar på inför alla som om det inte va något alls. Det tycker jag är konstigt. Konstiga figurer det där.
Men det dom säger är bra. Dom pratar om saker som jag inte visste att jag känner. Dom pratar om första steget och hur det var för dom när dom kom till AA. Helt plötsligt är ordet mitt.
Känner mig överrumplad.
Vad fort det gick.
Vad ska jag säga?
Det klumpar sig i magen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Halsen stockar sig.
Försöker presentera mig som alkoholist, men det går inte. Tappar rösten och känner mina tårar komma.
Mumlar ur mig något.
Kan nästan inte förmå mig att presentera mig som alkoholist. Det tar emot i hela min uppenbarelse. Mitt uppblåsta ego skriker från min axel. Hulkar, men klämmer ur mig mitt namn och att jag är alkoholist.
Känner mig förintad.
Jag gråta.
Å inför andra också.
Tittar mig passivt omkring.
Men inga anklagade blickar. Inga leenden i mjugg. Inga förebråelser. Inga pekpinnar.
Det är jobbigt, men inte pinsamt. Konstigt. Känner mig otroligt utlämnad men trygg. Precis som om alla där inne förstod exakt hur jag kände det.
Minns vad han sa i telefonen:
-Ta vad du vill och lämna resten.
Vet inte vad jag ska lämna. Det mesta dom säger passar ju så bra på mig.
Efter en stund avslutas mötet. Alla reser sig upp och tar varandra i händerna och läser sinnesrobönen.
Känner mig fånig.
Stå här och inte veta vad jag gör.

När mötet är över får jag en bok, Leva Nykter, av en medlem.
Han ger mig sitt telefonnummer. Han vill att jag ska ringa till honom.
Varför skulle jag göra det? Känner ju inte jonom.
Tar emot hans nummer i alla fall och boken.
Vet inte ens om jag ska gå hit igen.
-Men ge faan i å ring om du inte är nykter. BARA om du är nykter, jag vill inte ha några jävla fyllesamtal, säger han
Jag kände mig förnärmad. Skulle jag ringa onykter. Hmptf.
-visst, mumlar jag till svar.
Känner mig omtumlad på vägen hem. Att jag skulle hamna här. Bli medlem bland ett gäng losers, hur kunde det gå så? Jag som hade så många ideer och planer för livet, nu är det slut och i framtiden kommer jag att ha ett helvete.
Men är fast besluten att inte dricka, även om det kommer att bli ett helvete, det är inte med ljusa tankar jag ser mitt nyktra liv. Sitter på hojen och vet inte riktigt vad jag ska tycka. Fast jag mår ju lite bättre nu än innan mötet, det ska medges.
Åker hem till E, men är rastlös, får inte ro. Åker hem.
Ringer syrran och pratar en stund.
Beslutet står fast, lägger mig nykter.
Det där med sömn är en bristvara i min säng.


dag 25


Timmarna blir till dagar som blir till veckor.
Idag har jag varit nykter i 25 dagar.  Men klarar inte mer ensam nu.
Ångesten är för stor, kan inte mer själv nu. Jag skakar fortfarande. Är stirrig och stingslig. Nykterheten tär på mig. Orkar inte mer.
Hur fan står folk ut med att vara nyktra?
Tycker att det är konstigt att ingen säger att jag är duktig som är nykter. Har ju kommit till jobbet varenda dag utan att lukta sprit. Det verkar som om alla tycker att det är självklart att man är nykter.
För mig är det inte självklart.
Men orkar inte mer ensam nu.
Vad gör jag nu?
Vet inte vad andra har gjort då dom mått då här. För det måste väl finnas någon stackars sate här i världen som mått som jag gör nu?
Måste prata med nån jävel som vet nåt om nåt. Som vet vad jag ska göra nu.
Ringer till mamma och får numret till den där AA snubben. Kan ju i alla fall prata med honom, han kanske kan hjälpa mig.

Det svarar en kille som heter K. Han har varit nykter i över tio år säger han.
Berättar om hur enkelt livet är, sina glädjeämnen. Hur AA har hjälp honom.
Undrar om han verkligen vet hur jag har det nu. Så jävla lätt för han å säga.
Enkelt och bra liv?  Vaddå??
Han har nog aldrig supit?
Men det verkar som om han vet vad han pratar om.
Han tycker att jag ska gå på ett AA möte. Han säger att jag kan ta det jag vill och lämna resten.
-Vad är det för en klubb? Ta vad jag vill?
-Ja du kan använda dom delar du vill, lämna resten. Strunta i det. Men gå på AA möte, svarar han.
Ta det jag vill och lämna resten.
Han säger vidare att det är en sjukdom, fast jag är ju inte sjuk, bara druckit lite för mycket.
Progressiv sjukdom säger han.
Progressiv, det blir bara värre. Aldrig bättre.
-Om du fortsätter att dricka nu, så startar du där du slutade, och kanske lite längre ner ändå.
Förstår inte riktigt vad han menar.
Han pratar på, jag hör inte så mycket vad han säger mer, förstår inte. Men han tjatar hela tiden om att jag ska gå på AA möte.
Jag säger hej å tack.

Progressiv sjukdom. Men jag är väl inte sjuk?
Blir inte bättre. Jag ryser vi blotta tanken på min senaste fylla. Det får mig att ta steget.
Ska gå på ett AA möte. Är nervös. Jag har varit på ett AA möte förut .
Skulle tro på nån Gud å så, javisst ja så va det ja.
Det är nog inget för mig ändå det där med AA.
Kanske kan hjälpa andra men inte mej.
Men har inget val nu. Klarar inte mer på egen hand nu.
På nätet hittar jag en grupp i närheten, som har möte imorgon. Gruvar mig, men har bestämt mig. Jag ska gå. En gång. Ta det jag vill och lämna resten.  Vad skulle kunna gå fel?  Vad satsar jag? 
Har ångest så jag skakar.

Dag 6

Åker till läkarmottagningen, ska ta prover. Idag har jag 6 dagars nykterhet.
Min sköterska, I, är orolig för mig, nästan som en mamma.
Gillar henne. Hon har förberett ett snack med mig, om det där med alkohol. Jag erkänner och berättar utan omsvep att jag är alkoholist. Sitter på britsen och dinglar med benen. Är enkelt att erkänna. Trodde det skulle vara svårare.
I ser lättad ut. Hon va nervös för att konfrontera mig. Hon har inte velat konfrontera mig berättar hon. Trodde att jag skulle dra då.
Kanske hade jag gjort det åxå. Då i mit gamla liv, men inte nu.
Hon har oroat sig för mig i över i ett år, säger hon.
Mitt blodtryck e åt helvete, men jag har ju medicin. Är ganska hårt medicinerad.
Kolestorolet står fel och leverproverna har hon sett bättre säger hon.
Hon anser att det är dags att göra något nu. Kände att hon va tvungen att konfrontera mig.
Säger åt henne att inte va så rädd, konfrontera istället.
Hon har redan beställt tid hos läkaren, utan min vetskap. Hon har planerat noga hur hon ska göra med mig.
Går in till läkaren. Han frågar om jag sover bra på näterna.
Nä, jag sover inte, va faan tror han. Jag rullar i ångest på nätterna, men det är väl så det ska vara? Jag är ju nykter.
Han vill ge mig lugnande piller.
Tvärvägrar. Jag ska inte ha något i min kropp.
Å vad fan ska ett piller kunna göra mig?
Vad jag vet har ingen dött av att sova lite illa.
Han är påstridig om sina piller. Svamlar om jag nog behöver lite stöd.
Jag vägrar hans piller. Säger åt honom att jag vet en kemikalie som funkar bättre än hans jävla piller.
På vägen ut klappar I om mig lite.
Hon är orolig för mig. Hon är gullig, som en mamma ska va……

E ringer, men jag vill inte prata med henne, tycker hon är jobbig att prata med. Sover. Är trött.
E vill att vi ska grilla. Jag förklarar för henne att jag inte kan grilla mer. Det påminner för mycket om alkohol, det är så. Vissa saker får jag välja bort om jag ska kunna vara nykter.
-Men du förstår väl att nyktra grillar också, säger hon.
-Det är möjligt, men jag kan aldrig mer grilla
-Men tror du att alla som nyktrat till, barn, nykterister aldrig kan grilla?
-Ja, så är det, svarar jag med eftertryck.
I min värld är det bara så. Finns väl ingen jävel som grillar nykter. Tycker E är korkad, det fattar hon väl att man inte kan grilla nykter.
Tittar på henne med självömkan sipprande ur öronen.
-Jag kan aldrig mer grilla.
E tycker att jag tappat vettet, men säger inget mer.

På jobbet är det kass. Sitter mest och slösar på luftutrymmet. Har svårt at koncentrera mig. Jobbar i ett projekt där jag ska färdigställa ritningar. Det gick fan så mycket bättre när jag drack. Vet att om jag dricker igen så kommer det att lossna på jobbet. Hjärnan kommer att klarna. Tror att nervtrådarna liksom har grott igen utan alkohol. Kontakterna är ärgade utan alkohol. Det är därför som hjärnan inte fungerar.
Har tappat tre d seendet, mycket irriterande. Har svårt att stava. Klarar allt mindre saker på jobbet. Sover. Är trött. Så in i helvete trött.
Sover. Lägger mig vid 18-tiden och sover runt varje dag.
Nattmaran rider mig flitigt och dessa jävla lakan, blöta och virade runt huvet på mig.
ÄR SÅ JÄVLA TRÖÖÖÖÖÖTT!!!!!!!!!


Dag 2

Syrran ringer. Undrar hur det är. Berättar lite om hur jag ser på saken idag. Försöker spela balanserad. Att jag har koll på läget. Syrran ger mig ett nummer till någon snubbe som är med i AA hennes hemstad. Hon säger att hon snackat med honom och att han nog kan hjälpa mig.
Säger att det nog inte behövs, men att jag ska hålla kvar numret ifall att. Vi kommer överens om att mamma ska ta hand om numret och att jag bara behöver ringa dit om jag känner att jag skulle behöva det.
Syrran mal på en stund, sedan avslutar vi. Skönt.
AA, som om dom skulle kunna hjälpa mig. Nä, dom är inget för mig. Det är ju till för såna där riktiga alkisar, sån är inte jag. Har varit på ett AA möte innan och vet att det inte funkar. Ett gäng konstiga människor som snackade om någon gud, fast det inte va gud. Fattade inte så mycket. Vet att AA inte är något för mig. Detta är min kamp å ingen annans.
Känner mig själv å ensam.
Ber E ta fram adresser på nätet, så jag har utifall att. Vet inget annat som jag kan göra. Är rädd och ensam.
Köper en ny kyl, på avbetalning. Fogden jagar mig inte längre, jag kan ansöka om lån i eget namn. Men min ekonomi tillåter egentligen inte några inköp alls men måste ju kunna ha mat hemma.
Trött.
R kommer, vi lägger reglar under huset. Tycker att jag klarar honom bra nu. Bråkar inte på honom. Köper en video och lånar 3 bärkassar med film av honom. Sover. Är på jobbet, men får inget gjort.
Ringer mamma, vi pratar om när jag ska ta mitt återfall.
Vi är båda övertygade om att alla måste få återfall.
Alla!!
Frågan är bara när gör man det?
Är livrädd för att dricka igen, vet att jag inte kommer att överleva en gång till. Men ALLA får ju återfall.
Jag har bara denna enda chansen att överleva, nykter. Är övertygad om att jag inte klarar att lura mig själv en gång till så att jag får chansen. EN chans, denna.
Men återfallet???
Känner mig ensam. Svettas. Har ångest. Är skakig fortfarande. Nattmaran rider mig hårt.