Sonen....
Med god marginal godkänt.
Han tar ansvar, försöker, snappar upp och lär sig.
Är på tå nu.
Är glad att han finns.
Är tacksam att han finns och stöttar nu när det är tungt.
E däremot lämnar en hel del att önska.
Hon orkar inte säger hon.
Är utbränd.
Är barnvakt.
Är inte med.
Blörjar bli lite väl lång tid nu.
HUr lång tid skall jag vänta på vändningen?
När är det ok att sätta ner klackarna och ställa krav?
Kan man ställa krav?
Ska man ställa krav.
Är det överhuvudtaget någon ide att tro på en bättring efter snart 2 år?
Vet inte.
Har ingen aning.
Men vet att jag börjar ledsna ur.
Tålamodet börjar så sakta tryta.
Börjar bli irriterad.
Vill ha en livskamrat som är med, som jag slipper dra fram.
På över ett år har det inte kommit något livsbejakande sprudlande ideer, mest bara suck och gny.
Ondgörelser över att jag gör galet.
Har satt sig på läktaren och tagit sig rätten att bedömma och utvärdera det som jag gör.
Enkel sits.
Att sitta och tiitta på utan ansvar.
Tex, hunden.
Idag åkte hon iväg, lämnade hunden kvar.
Inte en tanke på att han skulle gilla att komma ut från lokalen och sniffa på något för honom intressant.
Hon tar för givet att jag sköter hunden med mat och promenader.
Gulla lite och anse saker.
Å mig lämnade hon vid tidpunkten då det kommer som mest folk.
Hade behövt göra annat, men fick stå i butiken istället.
Men är väl bara gnällig och trött kanske.
Är i alla fall glad att sonen är att räkna med. En klippa.
Kan vara så att det räcker.
Skönt o ha en sån grabb... all heder åt honom!