dag 25


Timmarna blir till dagar som blir till veckor.
Idag har jag varit nykter i 25 dagar.  Men klarar inte mer ensam nu.
Ångesten är för stor, kan inte mer själv nu. Jag skakar fortfarande. Är stirrig och stingslig. Nykterheten tär på mig. Orkar inte mer.
Hur fan står folk ut med att vara nyktra?
Tycker att det är konstigt att ingen säger att jag är duktig som är nykter. Har ju kommit till jobbet varenda dag utan att lukta sprit. Det verkar som om alla tycker att det är självklart att man är nykter.
För mig är det inte självklart.
Men orkar inte mer ensam nu.
Vad gör jag nu?
Vet inte vad andra har gjort då dom mått då här. För det måste väl finnas någon stackars sate här i världen som mått som jag gör nu?
Måste prata med nån jävel som vet nåt om nåt. Som vet vad jag ska göra nu.
Ringer till mamma och får numret till den där AA snubben. Kan ju i alla fall prata med honom, han kanske kan hjälpa mig.

Det svarar en kille som heter K. Han har varit nykter i över tio år säger han.
Berättar om hur enkelt livet är, sina glädjeämnen. Hur AA har hjälp honom.
Undrar om han verkligen vet hur jag har det nu. Så jävla lätt för han å säga.
Enkelt och bra liv?  Vaddå??
Han har nog aldrig supit?
Men det verkar som om han vet vad han pratar om.
Han tycker att jag ska gå på ett AA möte. Han säger att jag kan ta det jag vill och lämna resten.
-Vad är det för en klubb? Ta vad jag vill?
-Ja du kan använda dom delar du vill, lämna resten. Strunta i det. Men gå på AA möte, svarar han.
Ta det jag vill och lämna resten.
Han säger vidare att det är en sjukdom, fast jag är ju inte sjuk, bara druckit lite för mycket.
Progressiv sjukdom säger han.
Progressiv, det blir bara värre. Aldrig bättre.
-Om du fortsätter att dricka nu, så startar du där du slutade, och kanske lite längre ner ändå.
Förstår inte riktigt vad han menar.
Han pratar på, jag hör inte så mycket vad han säger mer, förstår inte. Men han tjatar hela tiden om att jag ska gå på AA möte.
Jag säger hej å tack.

Progressiv sjukdom. Men jag är väl inte sjuk?
Blir inte bättre. Jag ryser vi blotta tanken på min senaste fylla. Det får mig att ta steget.
Ska gå på ett AA möte. Är nervös. Jag har varit på ett AA möte förut .
Skulle tro på nån Gud å så, javisst ja så va det ja.
Det är nog inget för mig ändå det där med AA.
Kanske kan hjälpa andra men inte mej.
Men har inget val nu. Klarar inte mer på egen hand nu.
På nätet hittar jag en grupp i närheten, som har möte imorgon. Gruvar mig, men har bestämt mig. Jag ska gå. En gång. Ta det jag vill och lämna resten.  Vad skulle kunna gå fel?  Vad satsar jag? 
Har ångest så jag skakar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback