Dag 190

Idag var mamma, pappa och sonen här.
På förekommen anledning valde E att göra annat.
Trodde att det skulle vara jobbigt med mamma, men det var det inte. Det kändes bra.
Tack B för ett bra seminarie.
Du har underlättat mer än du någonsin kan föreställa dig.
Pratade med henne på tel på kvällen. Hon sa att hon var imponerad av mig och att längst inne i mina ögon hade det tänts ett litet ljus igen. Sist hon såg mig var mina ögon  bara smärta och lidande sa hon.
En mamma kan man kanske lura med ord på telefonen, men aldrig någonsin om hon får se ögonen. En mamma kan läsa ögon.
Pappa tyckte också att det var bra. Tror att jag framledes slipper kommentarer som ”ryck upp dig och skärp dig”.
Är så tacksam att ha fått chansen att komma hit. Det blir så enkelt med lite hjälp.
Sonen kramade mig, sådär gott, som bara ens barn kan göra.
Känns så skönt att kunna känna.

Visst blir jag glad över at höra lovord over mig, men vet att utan AA hade jag inte varit här. Dom borde egentligen lovorda AA, men tror att jag avstår den diskussionen med friska människor.
Hur ska en frisk någonsin kunna förstå detta?

Fick idel positiva omdömen på självvärderingen. Läser och har svårt att förstå att det är om mig. Ödmjuk…..jag…..verkar föga troligt i mina ögon.
Ska passa mig noga för min fiende högmodet.
Lätt att glömma vem och varför jag är här.
Inte beror det då på att  jag varit så ödmjuk, det har jag svårt att ro.

Något som däremot märkts de senaste dagarna är att klumpen i magen är borta och att jag kan sitta långa stunder och bara vara tyst. Ovanligt.
Har börjat titta lite försiktigt framåt. Bara 1½ vecka kvar här nu.
Känner mig inte så orolig att komma tillbaka till jobbet. Kan kanske till och med vara lite rak i ryggen, men det återstår att se.
Känner mig lugn och tacksam för dagen. Min dag.
Mina närmaste är glada att jag finns. Är glad och tacksam över att dom finns.
Sov gott.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback