När jag....
SOnen och gossen i verkstan har varit för arbetsvilliga.
Tagit emot aldeles för stora jobb och för många.
Dom har svårt att reda upp de saker de dragit på sig.
Ringde sonen nu på morgonen och sa att det nog är som så att det är viktigt att styra.
Inte bli styrd.
När kundernas krav tillgodoses med omedelbar behovstillfredställelse, så blir det inte bra.
Dom får springa fortare och fortare bara, som flipperkulor.
Arbetena dom gör blir inte bra, göra om och springa fortare.
Till dom en dag ger faan i att komma alls.
Så ska vi inte ha det.
Talade om för sonen att han måste styra.
Ta tag i rodret.
Planera sin dag noga och hålla den planeringen, oavsett om det kunder med panik.
Kunden får hjälp så fort vi får tillfälle.
Försökte få honom att förstå vikten i att skapa sig en arbetssituation som går att arbeta effektivit i.
OM dom låter kunderna slå takten så blir det tyvärr heller inga bra jobb gjorda.
Under stress missar man och det blir fel.
Ska prata med sonen igen, hjälpa honom att ta styrning över sin dag.
Men det är nyttigt att dom fastnar i klistret lite.
Dom får erfarenhet och kan lättare tackla dessa problem, vilket kommer att vara nödvändigt om nästa butik blir verklighet.
Nyttigt för mig åxå. Får träna på att vara lugn. Inte kritisera. Inte komma med syrliga vassa kommentarer.
Måste på ett lugnt och betryggande sätt stötta dom båda.
Ge dom självförtroende så att dom reder upp situationen.
Annars får jag ju stå där själv och det vill jag inte.
Gillar inte att ta reda på annans röra.
E har sin syn på dt hela.
Hon glider med.
Väntar på nya förslag från mig ang totallösningen med nya butiken.
analyserar och kritiserar, väntar på nästa försla osv....
Har kommit på att hon glider med utan ansvar.
Hon är inte den som tar fram förslag.
Hon nagelfar förslagen utifrån hennes ståndpunkt.
Vet inte varför det har blivitså.
Så ska det inte vara.
Vi ska ju ta fram förslag ihop och diskutera oss fram till lösningar som är möjliga ......ihop.
Så är det inte nu.
Fast det ligger väl också en bekvämlighet i att ta ställning till något, än att själv klura ut något.
Kanske är mitt eget fel att jag serverar ompletta förslag i rasande takt.
Men tycker det är viktigt, inte minst för mig själv, att jag tänker igenom olika lösingar, när vi väl står där, då är det försent att tänka, då ska allt göras.
Men förstår henne lite, hon tycker att hon blir marginaliserad, att sonen får större utrymme.
Att jag inte prioriterar oss osv.
Men det är inte det det här gäller.
Detta gäller i första hand att sy ihop något beständigt.
En lösning som klarar några år utan att någon börjar konstra.
D är ingen duvunge som jag ställer i hörnet.
H har egen vilja och är tydlig med det.
Sonen är lättare att hantera, men inte heller han tar skit någon längre tid.
E har sina ståndpunkter klara, i alla fall i hennes huvud........tror jag.
E är i alla fall inte helt enkel hon heller.
Åsså jag själv, är inte heller viljelös.
Så det gäller att se till att alla får en frihet att röra sig inom.
Känns som om det är mitt ansvara att allt funkar.......MEN så är det inte.
Bara i mitt huvud just nu är det så.
Vet att D och H kommer att komma med förslag/krav och förhandla sina bitar, prata oss ihop.
Så egentligen behöver jag inte oroa mig.
Dock har dessa herrar förtroende för mig, vilket jag måste leva upp till.
Eller så tar jag bort trycket från mig och lägger upp förutsättningarna och släpper det där.
Vet inte hur det blir.....
Behöver bara ha det klart med E så jag vet hur hon står i frågan.
Men har inte det.
Till helgen skall Hunden B komma. Kan vara hos oss över påsk.
Ska bli så roligt att ha honom igen.
Längtar efter dagen då uppdraget tar slut och hunden åter kommer hem.
Längtar eftetr promenaderna.
Nosen.
Mår så bra då jag har hunden med mig, kompisen som aldrig sviker, som alltid viftar på svansen och finns i min närhet. Har försökt att inte tänka så mycket på honom, men inte lätt.......
Nåväl, ska ta tag i dagen nu....
Kram på er därute.....