Inte så....
På vägen till jobbet nu på morgonen, slår det mig att det inte är så stor grej långre, det här med nykterheten.
När jag tog mig upp ur det svarta hopplösa hålet hade jag olycksbröder och systrar som jag tillsammans med kämpade. Minns att jag nästan varje dag kramade någon.
Vi ringde varandra, grät tillsammans, skrattade tillsammans.
Väntade med förskräckelse på vem av som skulle falla nästa gång.
Många blev kvar där på slagfältet, kvar i alkoholens grepp, men vi lämnade, gick vidare.
Vi blev några stycken som nu försöker skapa något nytt utan alkohol.
Nu hörs vi ibland.
Pratar lite, nästan som vanligt folk å sen vidare i våra i liv.
Nästan en saknad av kampen.
Men egentligen var och är det ingen stor grej.
Går ju ypperligt att leva uttanför skuggan av Kung Alkohol.
Riktigt trevligt faktiskt.
Nu till helgen hoppas jag på fint väder så att jag får lyfta, flyga med min nya skärm.
Skall bli så roligt att lära mig flyga.
Från djupaste lergrotta till ett härligt flyg på bara några år.
Butiken rullar på. Sonen sliter. Han är förkyld, vill stanna hemma. Men ingen finns att sätta in i stället så det är bara för honom att bita ihop och gå till jobbet.
Göra det han ska och försöka härda ut.
Fast tycker inte säskilt synd om honom egentligen. Så har jag haft det länge, så är det i ivet.
Ibland får man ta i lite extra.
Igår då jag kom till butiken så var där fullt.
Hade kö i disken.
Fast pengarna låter vänta på sig.
Men visst är väl livet lite lika med brännvinet, efter slitet kommer belöningen.
Man får ta skeden i vacker hand och göra det som måste, sedan om man varit tillräckligt noggrann, då kommer belöningen.
Kram på er därute