Vet inte hur det e egentligen
När jag söp märkte jag nog inte förändringen, så ibland "upptäcker" jag att saker och ting har ändras, blivit annorlunda, människor agerar annorlunda än vad jag tror.
I morse sa dom på radion att en bit av en ljudämpare hade lossnat på en bil.
Alla varnades.
Flera gånger gick varningen ut om bilar som krypkörde och slutligen hade det blivit stillestånd i båda rikningarna, men polis var på väg för att lösa det hela.
Varför i helvete kunde inga masa sig ur bilen och lägga ljudämparskrället åt sidan?
Nä polis ska komma och göra det........mycket underligt.
Igår blev en liten pojke bestulen på sin framtid, han knivmördades totalt meningslöst.
Idag sitter experter och berättar om vad som skulle ha gjorts, som vanligt klarsynta och med lösningarna klara. Reporten undrade varför inte dessa hålls inlåsta, men se det går inte alls det.
Alla måste ju återanpassas in i det lyckliga samhället.
Sen att dom blir sittande ensamma, utan arbete, utan pengar och egentligen utan allting, det spelar ingen roll dom är ju så humant behandlade. Antagligen har dessa personer det mycket bättre på instution, dår det serveras mat, en ren säng och kansek något terapijobb, personal som kanske inte har massor av tid, men dom finns i alla fall där. Kanske är det den totala isoleringen och att vara utstött till och med från vården, som gär att någon kan göra något så totalt meningslöst som att ge sig på ett barn.
Den totala isoleringen känner jag igen, har upplevt hur det känns att vara totalt ensam med endast sjuka tankar och en förvriden verklighetsbild som enda sällskap. Där omgivningen i alla former är hotfull, okänd och skall hållas på avstånd. Spela normal på jobbet. Låtsas vara ok.
Förr eller senare hade även jag ramlat igenom, fast det gjorde jag ju, var ju faktiskt beredd att ta mitt eget liv, är inte heller helt friskt och sunt.
Häromdagen var det ett program om FI, Feministiskt initiativ. Sicket gäng.....
Hur i helvete kan dessa personer haman på tv?
Finns det inget vettigare att sända än ett gäng bittra kärringnar som sitter och ondgör sig över allt utom deras egen förträfflighet.
"Jag tror inte på familjen" sa någon bitterkvist.
Hon tänkte inte på att dom flesta i samhället faktiskt lever i familj. Att många människor faktiskt strävar och gnetar tillsammans, mot ett gemensamt mål. Lever ihop i vått och torrt.
Jag vet många människor som när livskamraten dör, försvinner meningen och sakta tynar även den kvarlämnade parten bort och dör stilla.
Vi, Fi och jag själv, får nog vara lite storsinta och inse att det är oss det är fel på. Det är vi som inte klarar att hålla ihop en familj, vi som inte har någon. Vi som är en samma.
För dom flesta människor, vanliga människor, dom klarar faktiskt av att ha familj och jag har hört att många även älskar sina familjer. Själv har jag supit bort allt vett och sans och har för egen del gett upp vad gäller familj, men jag har inte gett upp vad gäller mellanmänskliga kontakter, jag försöker skapa, ibland taffligt, ibland plumpt, men jag försöker. Jag VET att det är mig det är fel på, att det är jag som får ändra på mig. Är tacksam att jag fått den insikten.
Blir även lite trött på mansbilden dom har i de bittras förening
"har du snopp har du fel", men även dessa har väl rätt att spira ut sin ångest på något sätt.
En intressant företeelse är att ingen vågar säga något till dessa damer, utan dom smeks medhårs av någon "jag är så upplyst och fin människa att jag tycker åxå som du" mentalitet.......
Ja ja ja, skante tjata om sånt jag inte begriper mer nu....är egentligen inte ett dugg insatt i debatten och borde väl egentligen hålla käften, men nu gjorde jag inte det.....
I helgen skall jag och sonen till den kungliga hufvudstaden och gå på mc mässa. ska bli riktigt roligt att bara han och jag kommer iväg.
Är så roligt att umgås med honom, är så stolt över honom.
Är det finaste jag har.
Tänk vad konstigt det är, då han föddes önskade jag ibland att han inte skulle finnas. det var så mycket besvär med honom då tyckte jag. Jag söp så det stod härliga till och hans mamma var jättedum.
Alla var ganska dumma och jobbiga tyckte jag då. Tänk om jag vetat då att jag skulle komma att älska den gossen mer än mig själv. Fast det tog inte så lng tid innan han tog plats i mitt kalla hjärta, tog nog bara ett år eller så, sedan dess har han sakta tinat upp min själ och idag finns bara värme där för honom.
Men måste ibland lägga band på mig, när han gör klantiga saker på firman har jag lätt för att bara gå på, skälla och domdera med honom. Men ska upphöra med detta, jobbar aktivt på att upphöra med det.
Åsså lilla E, hon är nog nästan gladare än vi för att vi ska åka bort. Nu får hon vara själv. Tror att hon behöver det. Behöver slippa alla en stund och bara koppla av med sig själv.
så egentligen ska jag inte gnälla så mycket som jag gjorde i början på dagens lilla reflektion.
Kram på er
Håller fullständig med dig om fi. De skrämmer skiten ut mig, livsfarliga människor. Så självgoda och tror på sin egen förträfflighet. Där skäms jag för mitt kön. Kram Ninni