Lever farligt....
Men i den mån det spelar någon roll så är det trots allt planerat uppehåll i AA gåendet.
Tog med detta i planeringen då jag accepterade uppdraget.
Men andra saker togs då för givet.
Att min närmsta omgivning skulle ta sitt ansvar, där klickar det.
Det gör att uppehållet i AA är mer riskfyllt.
Inte lätt att vända nu, måste slutföra, går inte att vända då man redan hoppat.
Finns ljuspunker med.
Ekonomin på firman har vänt, tuggar sakta åt rätt håll.
Känns stabilare med sonen.
Sonen har visat sig vara en klippa. En kille att lita på. Har växt och växer.
Är nyttigt för oss båda att veta inför den stundande framtiden, som är vår.
Ger kraft i själen.
Genom hans framsteg finner jag kraft att hålla ut, en dag i taget.
Vet att det jag gör nu kommer vi att kunna skörda lång tid framöver. Mitt arbete kommer att ge oss rörelsefrihet, arbetsro och i viss mån trygghet. Så mitt arbete är viktigt.
Viktigt att fokusera på det som är positivt.
MEN, jag vet, nykterheten är viktigare än ALLT annat, ingen nykterhet inget liv.
Hur går det för en diabetiker utan insulin?
Hur går det för en alkis som mig utan AA?
Det är tydliga svar.
Förutsättningarna har ändrats, måste vara ödmjuk och ändra mig efter förutsättningarna.
Har inte för dagen någon lösning hur.
Måste se till att komma iväg på möte en gång i veckan.
Fast inte lätt, är så trött på kvällarna, orkar helt enkelt inte vara vaken så länge.
Igår somnade jag vid ½9.
Men då jag sover hittar jag heller inte på konstiga saker....
Kanske är lösningen att sova.........fast så är det redan. Det enda jag gör då jag kommit hem på kvällen är att äta lite, sedan kanske lite tv, sen somnar jag. Orkar inte mer.
Faan, är inte 20 längre.
Spiralen är nedåt, sämre med mat, ingen motion, vikten ökar, tröttheten tilltar.
Svag is.
positivt är att uppdraget flyter på, målen kommer i form av likviditet på firman, vilket i sig skapar frihet efter April. Värdera om jag orkar.
Jag orkar, en dag till.
Imorgon får jag se........som vanligt.
Kram på er där ute