Lite historik i korta drag

Hur kunde det bli såhär?
Det va ju inte det här jag drömde om som ung, eller va det just detta jag drömde om?
Växte upp i ett helt normalt hem, utan vare sig missbruk eller andra missgynnande förhållanden. 
Skulle jag vilja hitta något att skylla på så kan jag kanske skylla på att vi flyttade två gånger under min skoltid, eller kanske att jag och min pappa och jag aldrig funnit varandra.
Men vid en ärlig rannsakan, så kan jag inte se att det skulle finnas något som skulle göra mig mer benägen att trösta mig i spriten.
Sprit har inte varit en tröst för mig, för mig har det varit ljuset, det som gjort livet värt att leva.
Den osläckbara törsten vaknade en dag då jag va 15år.
Minns i detalj hur jag reagerade på att dricka. Hade köpt en halvflaska Explorer av en äldre kompis och jag drack upp den själv, rent. Spriten var köpt till en fest, men jag kunde inte motstå frestelsen att smaka lite, det blev hela flaskan. Var torsk.
Detta var ett beteende som skulle kvarstå resten av mitt missbruk. 
Alkoholistiskt drickande från dag 1.
Dagen efter kände jag mig såklart ångerfull, hade varit ganska stökig och bråkat, särskilt med min pappa. Men jag minns fortfarande min tankar när jag satt vid köksbordet och gjorde avbön, en avbön som jag visste var lögn. Min första lögn i samband med alkohol. Utvecklade med tiden en utomordentligt skicklig teknik i denna ruttna konst med åren.
Den ljuva spriten hade presenterat sig för mig.
Tonåren förflöt och jag drack regelbundet, fast inte så mycket mer än övriga kompisar, mina kompisar.
Flyttade hemifrån och hamnade i Göteborg. Fyllde 20 år och äntligen kunde jag handla det jag ville ha själv. Min dåvarande flickvän tyckte att jag drack för mycket, men det var inget att bry sig om. Höll med henne och såg lite ledsen ut så slutade hon att gnälla om drickat.
Mitt första riktiga bakrus kom efter en vecka på kanarieöarna. Låg hemma i min säng i tre dagar och skakade. Satte inte detta i samband med mitt kopiösa supande utan övertalade mig om att jag sovit för lite.
Min andra baksmälla kom -92, då jag efter 31 dagars drickande tvärt avbröt och skulle bli nykter. Inser nu att jag dessa dagar lekte med mitt liv. Vet nu att det är livsfarligt att bryta så. Men så har jag alltid brutit. Kan säga att man inte mår speciellt bra dessa dagar. Min 3:e baksmälla kom -97. Skulle då lägga av med spriten.
Uppbådade ALLA krafter jag hade.
Det höll i 10 dagar.
Därefter har jag inte brytt mig om att försöka sluta.
Min kropp hade nu börjat ta stryk. Blackouterna tilltog i styrka och längd.
Mitt blodtryck ökade dramatiskt, har 2 gånger legat hemma ensam och varit övertygad om att jag skulle dö. Visste inte då att det var blodtrycket som spökade. Trodde att det var något annat.
Kategoriskt har jag vägrat söka eller ta emot hjälp i någon form.
Har alltid tvingat mig att jobba, under mottot orkar jag supa orkar jag jobba.
De sista åren vaknade jag alltid bakfull.
Viljestyrkan att resa sig ur sängen, stoppa tandborsdten i munnen med vetskap att jag spyr, ta mig till jobbet, kräver en vilja och ansträngning över det vanliga.
Skulle idag inte ens komma på tanken att gå till jobbet om jag mådde hälften så dåligt som då.
Aldrig att jag ens skulle försöka.
Men då, då var det vardag.
Livet var ett fängelse utan något slut.
Alkoholen hade tagit allt från mig. familj, vänner, hälsa, ekonomi, boende, livsvilja, glädje, ja allt.
Att vara slav i Kung Alkohols rike kostar på.
Kung Alkohol kräver total uppoffring och nöjer sig inte förrän jag tagit mitt sista andetag.
Dagen D kom. 
Då var valmöjligheterna lite mer begränsade.
Sluta dricka eller dö.
Ville inte dö tillräckligt mycket och därför kan du nu läsa lite om hur jag har haft det.
Att dessa små alster finns här beror på att jag inte riktigt vet vad eller var jag skall lägga mina funderingar. Men varje gång jag trycker på enter, så lättar min ryggsäck.
Jag mår bättre av att skriva.
Hoppas att denna sida kan ge dig, din kompis, vän, älskade eller annan någonting positivt att ta med sig.
Kram
Din Vän


Kommentarer
Postat av: Tossan

Tack för att få ta del av Dina dagar.

2006-02-02 @ 14:06:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback