Dag 45
Lämnar sonen och träffar E.
Vi tar en tur med hojarna till Marstrad med K och S.
En fin tur. Parkering vid pressbyrån.
Ser en pub som är öppen.
Känner ett riktigt sug efter öl.
Jävligt törstig på öl. Det vattnas i munnen och mina tankar låser sig.
Blir stirrig. Vill inte vara kvar där. Måste bort.
Faan vad det suger efter öl. Livet är orättvist.
Varför ska det behöva vara så här för mig?
Hade väl varit mysigt om vi hade kunnat ta några öl nu och kikat på båtarna.
E upplyser mig lite surt om att hon kan ta en öl om hon skulle vilja det, men väljer att avstå. Vi har barn med oss. Vi har motorcyklar med oss. Det är mitt på dagen. Det är söndag. Det är ingen, som inte har alkoholproblem, som blir sugen på det vis jag blir. Sluta gnäll nu.
Tycker hon är dum.
Men E inser mitt tillstånd och avlutar med att det nog är dags att dra oss hemåt om jag skall hinna på möte osv.
Suget håller i sig. Vill inte ge med sig.
Tur att det är möte ikväll. Berättar om det på mötet. Att jag är törstig, att jag saknar spriten Sörjer att just jag inte kan dricka.
C ifrågasätter mig efter mötet.
Han undrar om jag vet vad jag svamlar om.
Jodå, det vet jag.
Tycker jag är på hal is, utan skridskor.
Vaddå?? Är ju ärlig ju….
Har fel tankar. Ljuger för mig själv. Tycker att jag ska se klart och redigt på mina problem och inte fjanta iväg som en dåre. Den dåre jag är. Han tycker helt enkelt att jag pratar för mycket och mest svamlar skit.
Vet du varför du har fått två öron och en mun?
-För att jag ska prata hälften så mycket och lyssna dubbelt så mycket, svarar jag kvickt.
-Nä, det är för att din gud har varit så god mot dig att han gett dig en mun. Så du kan tugga tuggummi medans du håller käften och lyssnar på dom som har gått före dig.
Trist kille den där.
Får väl medge att han har lite rätt…..
Vi pratar en stund.
Det känns bra med honom.
Frågar om han vill bli min sponsor. Han svarar att det kanske han kan bli.
Han vill ringa till mig och bestämma en dag då vi kan träffas å prata om saken. Är fortfarande lite orolig då jag kommer till E, det vill liksom inte lugna sig.
Fast jag vet att det bara är min sjuka hjärna som spelar mig spratt.
Sover sådär. Nattmaran rider mig.