Dag 39

Vaknar ilsken. Är pissesur. Är inte i balans. Det småregnar.
Ska iväg till jobbet. Bilen har varit lite svårstartad ett tag, nu vägrar den starta alls.
Blir så in i helvete trött på den jävla bilen och livets alla förbannade orättvisor.
Slår ut sidorutan fram.
Vad bra…….
En grannkärring går förbi precis efteråt.
-Har du problem med något?
-Närå, svarar jag. Håller min blodiga näve bakom ryggen.
-Men har bilrutan gått sönder?
En dumflinande fåntratt är precis vad min högre makt tycker att jag ska ha nu.
Mumlar något. Till slut går hon i alla fall.
Vad jag hatar hjälpsamma förstående trevliga människor.
Kan dom inte hålla käften och låta mig vara.
Prövar att starta bilhelvetet igen. Vips så startar den.
Fryser på vägen till jobbet. Det drar utan ruta. Regnar in gör det också. Blir blöt.

På jobbet är det inget vidare alls. Alla andra har bilar som fungerar. Bara att vrida på nyckeln så funkar deras bilar. Min gamla rishög håller inte ens ihop mellan hålen. Förbannar livets orättvisor. Men vet alltför väl varför jag åker i den bil jag gör. Jag har ju valt att lägga alla mina stålar på brännvin.

Sitter och sammanställer ritningar. Men får inget gjort alls. Fattar inte att ingen märker att jag bara sitter där och dumstirrar i en svart skärm. Fan jag kan inte ens stava nu. Har tappat förmågan. Bokstäverna glider ihop som en gröt för mig. Slår fel på tangenterna och när jag lyckas med något så kommer jag inte ihåg var kommandoraderna sitter. Jobbigt.
Känns som om jag sitter inne i en ostkupa, alla ser mig och jag ser alla. Men jag når ingen och ingen når mig. Snart skriker jag.
Daghelvetet tar slut till sist och jag får åka hem.
En dag till i nykterhetens ljus.
Lägger mig nykter. 
Ångest och svett när nattmaran rider mig hårt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback