Dag 26

2003 / Permalink / 0
Efter en sömnlös natt och noggranna kalkyleringar bestämmer jag mig definitivt, jag ska gå på AA. Är nervös. Osäker. Rädd. Darrig. Är på jobbet bara med kroppen. Att ingen ser att allt jag gör blir fel och galet.

Klumpen i magen är större än fotboll, är skakig. Nervös. Rädd. Ja allt.
Sätter mig på hojen och åker mot mitt första AA möte.
På dörren en liten diskret ringklocka, en tjej öppnar.
Hon ler. Förstår inte va hon flinar för, är väl inget kul det här.
Jag irrade in på AA. 26 dagar nykterhet i bagaget, om jag lägger mig nykter ikväll.
Vita knogars promillefrihet kallas det får jag lära mig. Det sitter några killar runt ett bord. Dom ser oförskämt välmående ut. Jag sätter mig i hörnet i en soffa. Mår skit.
Känner en sympati, en värme i rummet. Trygghet kanske. Känner mig inte lika vilsen som den gången, då 6 år tidigare.
Jag får kaffe. Det småpratas. Är trevligt. Känner mig osäker.
Förstår inte varför det e trevligt. Är väl inge trevligt det här?
Dom börjar prata, dela kallas det.
Jag funderar på hur dom kan prata om så känsliga saker så enkelt.
Det ska jag aldrig göra bestämmer jag mig för.
Tycker dom är lite konstiga, men dom ser ut att må bra mycket bättre än jag. Berättar en massa saker som jag aldrig skulle ha nämna för någon. Dom pratar på inför alla som om det inte va något alls. Det tycker jag är konstigt. Konstiga figurer det där.
Men det dom säger är bra. Dom pratar om saker som jag inte visste att jag känner. Dom pratar om första steget och hur det var för dom när dom kom till AA. Helt plötsligt är ordet mitt.
Känner mig överrumplad.
Vad fort det gick.
Vad ska jag säga?
Det klumpar sig i magen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Halsen stockar sig.
Försöker presentera mig som alkoholist, men det går inte. Tappar rösten och känner mina tårar komma.
Mumlar ur mig något.
Kan nästan inte förmå mig att presentera mig som alkoholist. Det tar emot i hela min uppenbarelse. Mitt uppblåsta ego skriker från min axel. Hulkar, men klämmer ur mig mitt namn och att jag är alkoholist.
Känner mig förintad.
Jag gråta.
Å inför andra också.
Tittar mig passivt omkring.
Men inga anklagade blickar. Inga leenden i mjugg. Inga förebråelser. Inga pekpinnar.
Det är jobbigt, men inte pinsamt. Konstigt. Känner mig otroligt utlämnad men trygg. Precis som om alla där inne förstod exakt hur jag kände det.
Minns vad han sa i telefonen:
-Ta vad du vill och lämna resten.
Vet inte vad jag ska lämna. Det mesta dom säger passar ju så bra på mig.
Efter en stund avslutas mötet. Alla reser sig upp och tar varandra i händerna och läser sinnesrobönen.
Känner mig fånig.
Stå här och inte veta vad jag gör.

När mötet är över får jag en bok, Leva Nykter, av en medlem.
Han ger mig sitt telefonnummer. Han vill att jag ska ringa till honom.
Varför skulle jag göra det? Känner ju inte jonom.
Tar emot hans nummer i alla fall och boken.
Vet inte ens om jag ska gå hit igen.
-Men ge faan i å ring om du inte är nykter. BARA om du är nykter, jag vill inte ha några jävla fyllesamtal, säger han
Jag kände mig förnärmad. Skulle jag ringa onykter. Hmptf.
-visst, mumlar jag till svar.
Känner mig omtumlad på vägen hem. Att jag skulle hamna här. Bli medlem bland ett gäng losers, hur kunde det gå så? Jag som hade så många ideer och planer för livet, nu är det slut och i framtiden kommer jag att ha ett helvete.
Men är fast besluten att inte dricka, även om det kommer att bli ett helvete, det är inte med ljusa tankar jag ser mitt nyktra liv. Sitter på hojen och vet inte riktigt vad jag ska tycka. Fast jag mår ju lite bättre nu än innan mötet, det ska medges.
Åker hem till E, men är rastlös, får inte ro. Åker hem.
Ringer syrran och pratar en stund.
Beslutet står fast, lägger mig nykter.
Det där med sömn är en bristvara i min säng.

Till top