Dag 198

2003 / Permalink / 0
Fick min alkiskurva idag.
Har svårt att ta till mig den. Vill inte ha så mycket på tredje stadiet.
Blir ledsen och nedstämd.
Fast kanske lite som B sa, att jag ser lite friskare på saker och ting.

Det som stör mig är att om någon tittar på så ser man inte på mig att jag skulle ha dessa grova symtom. Tycker själv att det är konstigt när jag ser mig i spegeln, så jävla illa kan det väl inte vara. Känns som om det är lite i överkant, har ju mått förvånansvärt bra egentligen, förutom den sista tiden i missbruket. 
Har väl inte varit en nyponros varje dag, men så här jävla illa.
Nä.
Visst har bakrusen varit många och ibland lite hemska, men att det skulle vara så långt gånget, det är svårt att acceptera.

Tittar lite på mina olycksbröder och ser i mina ögon slitnare människor.
Hur otroliga mängder har då dom druckit?

När jag kom till AA trodde jag att jag kanske inte var berättigad att vara där.
Att jag liksom bara kände efter lite för mycket och inte hade druckit så där som dom där riktiga alkoholisterna som var där.

M sa annat. C säger annat. Å nu den här jävla lappen mitt i synen, som säger annat.

Oavsett vad alla säger har jag svårt att ta till mig detta.
Varför skulle jag då vara så frisk i slutet av sjukdomen?

Känner mig inte sjuk.
Har aldrig känt mig så sjuk som den här jävla lappen säger att jag är.

Den kanske inte stämmer.

Eller är jag så sjuk att jag inte fattar hur sjuk jag är?

Kanske är tvärgalen, ett lallande fån.
Bara jag som inte vet det.

Men tittar ärligt på mina stapplande nyktra dagar.
Det väl inte precis varit lätt, utan ganska jobbigt. Det har det.

26 dagar hemma. Ensam, skakningar, sömnbrist, ångest, blöta lakan osv.
Fast vore konstigt att kunna vara så sjuk och INGEN reagerar. Låter osannolikt.

Folk på jobbet skulle väl märka det???

Eller upplever jag det bara så?

Ibland är allt overkligt.

Svarade ärligt på frågorna, så kommer detta. Kanske svarade jag galet på frågorna. Missuppfattade kanske.
B kanske kryssade i fel?

Men det är inte så.

Ska försöka ta till mig detta.

Konstigt, men det skrämmer mig mindre nu. Det var ju ganska ok att a mig hit. Å resten av resan kanske inte är värre, så farligt var det ju inte……

Menar nu inte de sista månadernas bokstavliga helvete utan resan dit, slödrickandet.

Den sista tiden, året, halvåret vill jag inte uppleva igen. Där tvekar jag absolut inte

Hmmmm……

Har just svarat på mina egna frågor. Det var så här jävla illa på slutet och det räknas det också. Det kan jag köpa.

Såklart att det var så. Hade en lång tid då jag byggde upp denna genuina genomklappning. Mänga av svaren var ju från de senaste månaderna, veckorna. Innan hade jag mer ”koll” på läget. I alla fall inga genuina genomklappningar som den sista.

Förlåt, senaste.

Minns bara mina bättre perioder, inte de mindre bra.

Tittar jag ärligt på sista ½ året 10 månaderna, så gick det fort utför.

Det gjorde det. Där håller jag med.

Det jag ser på denna helvetes lapp är dagen D och inget annat. Tror att jag var en normal alkis med normal kurva till ca ett år innan dagen D. Dit ska jag INTE igen.

Tog en stund att reda ut detta. Gillar inte bilden bättre, men kan kanske acceptera lite grann i alla fall……..med tiden

Du har nog rätt B. Mina referenser är förskjutna.

Vilken normaldrinkare kör mc genom Gdansk Gdynia, plakatpackad med tunnelseende, kräks på terminalvakten och sumpar biljetterna. Å sköljer ner dagsdammet med en kall öl???

Eller sjukskriver sig för att supa en vecka?

Eller……

 

Toleransminskningen, spydde hela tiden sista åren, klart irriterande, men drack gjorde jag ändå.

Faaan, jag ser. Ska försöka få ner detta i hjärtat.

Men jag är ledsen nu. Riktigt ledsen.

Varför drev jag mig så långt?

Varför sökte jag inte hjälp?

Det är mer också, har drivit mig så hårt så hänsynslöst. Tvingat mig till saker som jag nu inser är rena galenskaper. Träna stenhårt en period, helt plötsligt. Utan pardon. Utan tanke på min kropp. Ingen tanke alls. Med blodtrycket galopperande hänsynslöst genomdrivit sake rmed min kropp, trots att jag innerst inne vetat att detta är farligt. Börja spela innebandy då man är 40 och bara har högt blodtryck kan vara lurigt, med bakrus en dödsfälla……

Irriterar mig på att jag är seg. Men vad väntar jag mig?

Nu håller jag på och bygger, har massor som står och väntar på mig då jag kommer hem.

Läser vad jag skrivit. Är ju helt loss….

Men det har hållit mig nykter att greja hemma i sommar. Den enda som fattat är mamma.

Hon sa till mig i somras.

”jag förstår dig. När du är färdig kan du ta en tändsticka och elda upp skiten och bara gå, eller hur?”

ja, precis så är det. Det håller mig nykter att hålla på.

Ibland saknar jag mamma, att kunna kika upp på en fika. Men det var 22 år sedan nu. Har bott långt bort länge.

Här ligger jag å tycker synd om mig själv, jävla självömkan. Kommer hela tiden.Det är inte ett enda jävla dugg synd om mig. Har lite att ta i, men inget är speciellt stort eller svårt. Var för sig. En sak i taget, så löser det sig. Ta Det Lugnt.

Komma hem till huset är inget jag längtar efter. Men ändå har längtan härifrån tilltagit. Börjar bli mätt. Blir trött på min omgivning. Är inte van att ah så mycket folk runt mig. Alla pratar bara om missbruk hela tiden, det kommer ju nya 2 dagar i veckan och så var det för mig också. Men lite tjatigt blir det.

Min rumskompis är bra. Vi har en hel del gemensamt, endast pillren som skiljer oss åt.

Han blev medvetslös i flera dagar då dom avgiftade honom. Vi drack lite lika. Vårt drickmönster är nästan identiskt. Så mycke fyllesnack blir det.

 

Till top