Dag 189

2003 / Permalink / 0
Håller med dig till 100%

Idag på lektionen med R, pratades det om Gud, tro, åsikter och synsätt. Tyckte at det var en bra lektion som gav mig mycket att tänka på. Några pusselbitar som föll på plats. Det är ett stort pussel, men några bitar passar och är lagda.

Efteråt blev det en ganska vass diskussion om gud och AA.
Klev in i den ordentligt. Blev vass mot M, barnrumpan. Gick på honom ganska hårt.
Ville testa mig själv lite.
Brukar låta bli dessa diskussioner annars, men kände mig sugen på att testa mig lite.
Kände att jag håller. Det jag tror på håller att ifrågasättas. Det finns en inre styrka i mig som gör att jag lyssnar, men går inte på massa nonsen om ägget eller hönan även i vassare diskussion. Kändes skönt att vara stark i min ståndpunkt, som gäller för mig.
När jag kände att det bär, då la jag ner diskussionen. 
Skiter i hur dom ser på det hela. Mitt enda intresse här, är att få verktyg för mig som jag kan använda i mitt liv utan alkohol.

Förresten vore ju befängt att om jag håller på att drunkna och är ute på ett öppet hav och det mot alla odds kommer en båt till min hjälp.
Att neka hjälp för att båten har fel färg vore inte förståndigt. Det är precis vad många gör, så som jag ser det. Tjafsar om massa skit och tyckande och tänkande.
Vi är alla här ett gäng fyllskallar som inte ska tänka själva. Ju mindre vi tänker själva ju bättre går det för oss. Det har vi tydligt bevisat genom att hamna här.
Mina begåvade tankar och handlingar har fört mig hit. 
Ge upp och lyssna på andra och kom härifrån. Det är min strategi för att lyckas. Ids inte ge mig in i massa galna tyckanden och hålla på någon stolthet som sedan länge är bortsupen och inte längre finns. 
För mig finns bara kyla, förnedring och död om jag tänker själv.
Är tacksam att jag lyckas tänka så. Vore jobbigt att ha sådana tankar.

Idag finns tacksamhet och glädje över att leva och vara lugn, utan att Kung Alkohol finns i min själ.

Var på badhuset. Solade. Sprang på……faaan glömt namnet, ingen större nytta av den här skallen.
Fast kan ju ha mössa på den, så den får väl sitta där.
Trist att min hjärna inte funkar.
Iaf så blev det svårt att förklara vad gjorde i den här stan. Kom inget bra svar, mumlade något bara. Vill inte ljuga mer. Behöver inte heller vara ärlig intill dumhet. Har upptäckt här på hemmet att jag ljuger mycket, har flera gånger fått rätta mig. Genant. Det värsta är att det småskit.
Friserar till sanningen lite, drar bort eller lägger till lite som det passar mig.
Sällan eller aldrig så berättar jag precis, exakt som det var/är. Har bestämt mig för att rätta till varje gång det uppkommer, oavsett tillfälle.
Ska det friseras så ska det vara av någon anledning, inte slentrianmässig dumhet.
Är ju imbecilla som håller på så.
Ska vara på min vakt. Ärlighet mot mig själv och andra är viktigt. Mycket viktigt. Omutlig ärlighet.
Total naken ärlighet mot mig själv och vald ärlighet till min omgivning.
Skall även tona ner mig en del, så livet blir lite enklare.
Känns som ett förhållningssätt börjar tona fram.

Mina tankar är en del hos mamma. Hon kommer nog att tycka synd om mig imorgon. Tråkigt att hon känner så. Hon borde vara glad för min skull.
Men hennes värsta dag, vet var den dagen jag slutade at dricka.
En logik som är svår att förstå, men så är det. Hon säger det ofta.
Kan inte göra mycket mer än att vara nykter och svara på de frågor hon har. Men det hela bottnar väl i oro. Hon hade nog inte insett vidden av mittmissbruk innan dagen D. Kanske var det dumt att berätta för henne, men hon vet bara begränsade bitar. Men hon känner mig, det räckte med en blick så förstod hon ganska väl hur illa det var med mig. Hon har flera gånger påtalat mina ögon. Mina ögon hade sett helvetet och hon såg min smärta, säger hon.
Dolde så gott jag kunde trodde jag. Sen, då dom hälsade på mig och jag hade den där helvetiska torrfyllan och stammade och bar mig åt. Det gjorde inte saken bättre.
Är nervös och spänd inför deras besök i morgon. 
Vill inte att dom ska tycka synd om eller oroa sig för mig. Inte mycket jag kan göra åt det.
I hennes ögon är jag väl hennes lilla gosse, samma som sonen är i mina.
Vet iaf att detta är jobbigt för henne.
Med farsan är det lättare, han går inte med på samma sätt.
Han varken vill eller kan, och det är ju lite lättare.
Fast vad vet jag vad som rör sig inne i hans skalle.
Till top