Dag 165
Idag ska jag möta A.
Missar tiden. Är riktigt nervös.
Har beslutat att det räcker nu. Ingen mer ska bli inblandad.
Ska stoppa detta nu.
Har hela helgen och förmiddagen försökt komma på någon lösning där jag slipper säga mer nu, men har inte kraft att göra någonting.
Har inte en enda genomförbar ide.
Kan inte byta jobb och kan inte rymma.
Men nu räcker det. Kanske kan sjukskriva mig och under den tiden kan jag få kraft att ta mig från jobbet.
När jag pratar med A säger min mun något annat.
Hör mig till min stora fasa säga att jag ger upp nu. Går med på ett möte med L.
Vad hon sagt mer på mötet minns jag inte.
Tillbaka bakom datorn.
Ingen säger något, inte jag heller.
Sitter mest å fånstirrar in i en svart dator.
A ringer å säger att det blir möte med L 12:30.
Känner paniken spridas i mig.
Förstår att det händer men fattar inte hur det hände.
Går upp på toaletten och baddar mig med kallt vatten.
Har jag gjort många dagar de senaste månaderna, men idag kvittar det lika.
Sitter tyst.
Dom andra går ut och äter, ingen frågar om jag vill gå med. Blir otroligt ledsen för det. Känns bittert.
Har aldrig känt mig så värdelös som just nu. Blev inte ens tillfrågad om jag vill äta.
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Sitter ensam kvar i lokalen.
Biter ihop och skriver ut de ritningar jag har gjort.
S tilltalar mig, men jag svarar korthugget å enstavigt.
Det är bra nu. Nu ska jag inte vara kvar här mer.
Har bestämt mig. Ta bort mig bara.
Timmen är slagen.
Går in i avrättningsrummet. A är redan där.
A är trevlig och vi pratar lite, L sitter fast i ett annat möte. Men jag tycker inte att det gör något.
För min del får han gärna missa alltihop. Då kanske allt bara försvinner.
När L kommer känner jag en våg av total smärta i min kropp.
Alla sinnen blockeras.
Är krossad. Tillintetgjord.
Den totala genomklappningen.
Men tvingar mig att tala klart och i alla fall en gång titta L i ögonen.
Känns fruktansvärt att erkänna.
Men jag gör det.
Tårarna bränner bakomögonlocken, lyckas inte hålla dom tillbaka. Förnedringen är total.
L berättar att U har påtalat för honom att jag inte fungerar.
Minns inte mycket mer av vad som sades.
Efter mötet hämtar jag min jacka.
Ingen ser mig, eller vill se mig.
Väntar till G kommer. Ber om ett möte.
Tar med min jacka och min väska. Säger inget till någon där nere. Känns skönt att inte göra det.
Någon form av stolthet i mig.
Tar ett snack med G och tackar honom, men vill bara iväg.
Vill iväg till framtiden, för denna gång när jag lämnar jobbet har jag framtiden framför mig. Tvingar mig att tänka så.
Säger inget till någon, bara går.
Känns otroligt skönt att slippa säga något till U.
Nu vet jag ju att han gnällt för L, men jag har inte en enda gång blivit tillsagd eller åthutad eller ifrågasatt på dessa 5½ mån.
165 dagar. Det är en ganska ansenlig tid.
Kan man ju fundera lite på.
Är helt slut just nu. Huvet bankar och jag mår illa.
Vad händer nu?