Dag 133
Där jag sa at den jag hade skadat mest var nog mig själv och att jag får ta och gottgöra mig själv i första hand och se till att jag själv mår bra.
Känner nu att detta kommer att ta tid.
På mötet idag delade jag inte så mycket. Pratade om att det är tungt, mycket tungt att gå till jobbet. Har svårt med arbetet. Det fungerar inte som det ska.
Det skapar oro och ångest inom mig att inte fungera på arbetet.
Arbetet är viktigt för mig. Känner mig som en parasit när jag inte gör rätt för mig.
Men jag förmår inte. Kan inte. Klarar inte att göra det bättre än jag gör.
Lägger min själ i mina försök, men det går bara inte. Min hjärna fungerar inte som den ska. Kan ju knappt läsa numer, än mindre tänka.
Tungt. Jobbigt. Förnedrande.
Vet inte hur länge detta ska hålla. Kommer att ta en ändelse med förskräckelse. Har inte tillit till arbetet, vågar helt enkelt inte prata med någon hur det egentligen är ställt med mig. Är rädd för konsekvenserna. G är ok, men klarar inte att prata.