Dag 215
Har ingen större arbetsförmåga, men tar mig i alla fall hit. Känns segt att sitta framför en dator.
Så mycket annat som brinner just nu.
Behovet att prata om mitt missbruk är stort, kan liksom inte släppa.
Vet inte heller om jag ska släppa.
M säger att mitt sinne är ruttet och att mitt högmod kommer att kväva mig.
Vad tror jag att jag är.
Men det känns så otroligt meningslöst. Finns så viktiga saker att lägga energi på.
Ska försöka reda ut vad som är vad i detta. Tror att jag måste jobba med något mjukare än detta.
Kan inte vara en hel människa utan att kunna utvecklas som person.
Gör jag det nu? Här, i min nuvarande arbetssituation?
Är så platt på något vis. Känns oviktigt.
Skall försöka att ta det lugnt, tänka igenom noga.
Men en förändring måste till det är helt klart, frågan är bara hur och till vad.
Är duktig på mitt arbete, var det i alla fall, det vet jag. Men stimulerar det mig?
Har inget driv för att bli något. Det blir tomt då.
När jag pratat lite om detta får jag bara förundrade blickar från människor som inte försår vilken planet jag kommer ifrån. Dom vet ju visserligen inte att jag kommer från ett svart hål, men något andligt borde väl finnas i alla människor, eller?
En arbetsledare kommer och ska prata.
Han frågar å frågar. Slingrar mig så gott jag kan.
Funderade ett tag på vad han skulle ta sig till om jag berättade sanningen för honom. Det är lätt att bli irriterad på honom. X reagerade på arbetsledarens sätt att vara.
Är lite konstig till mods.
Undrar varför han ställer frågor han inte vill ha svar på?
Tänk om jag varit helt ärlig och sagt till honom exakt så som jag uppfattar min situation och hur det blev som det blev.
Tror inte att han då skulle sitta riktigt lika självgod då.
Skulle nog till och med kunna varit jobbig för honom.
Men det är bättre att han tycker att jag är en mysko typ, än att lägga korten på bordet.
Som jag ser det har han nog inte kommit så långt i programmet än, men det är ju min åsikt.
Nu raljerar jag, men det skiter jag i.
Friska människor behöver inte programmet, dom kan ju detta med livet ändå.
Tycker helt enkelt att han kan krypa ner i sitt hål igen och sluta att låtsas bry sig om något han skiter i.
X är mer irriterad på honom än vad jag är. Trots att han inte hör allt.
Håller med X, men har lättare att acceptera än vad X har.
Vi pratar lite. Kommer fram till att han kanske inte kan bättre. Vi tror att han gör sitt bästa och med det känns allt bättre. Skönt att ha en själsfrände på jobbet.
Lite lustigt. han prickade mig direkt. Visste utan att jag sa något. Men jag missade honom. Det är klart han har många års nykterhet bakom sig.
Påmnner inte ens om en fyllskalle längre.
Inte på utsidan. Men när vi pratar hör jag.
Vi har mycket att prata om.