Dag 214

2003 / Permalink / 0
Är segt att komma ur sängen. Tar emot duktigt. 
Kände av trycket i huvudet ordentligt i natt. På morgonen hade det släppt.
Kanske är det stress, vet inte.
Att vara urbota korkad, gör det ont? I så fall är det det.
Men känns som om det finns lite grepp om situationen.

På eftermiddagen kommer ett förslag om att jag ska börja köra ett välkänt program igen.
Håller på att spy på skiten, har bara ingen som helst lust att ens försöka sätt mig in i detta.
Säger att jag inte har kunskap så det duger till att göra detta uppdrag.
Dom tittar på mig men det skiter jag i. Jag tänker inte hoppa in i ngt jag inte till fullo hanterar, visst skulle jag kanske fixa detta uppdrag, men till vilket pris..glöm det.
Har suttit tillräckligt med sånt på förra uppdraget.
Kan bara inte förmå mig att börja med det igen.  
Vet att jag borde vara tacksam och ta emot uppdraget med öppna armar.
Men det går inte. Är inte beredd på något sätt.
Får ångest över att inte klara. Känns tungt, fast på ett underligt sätt.
Känner mig maktlös över mitt tillstånd.
Flyr till min ångest toalett. Sitter i mörkret en bra stund. Det flimrar för ögonen. Tittar när flimret ändrar färg. Som att få en riktig trynklapp. Fast utan den dova känslan.

Åker på möte i grannstaden. Spyr ut mitt eländes elände. Alla fattar precis hur och varför jag mår som jag gör. Bara jag som inte fattar något.
Upp som en sol och ner som en pannkaka.
Till top