Dag 175

Ska åka på behandlingshem idag. Sylar ihop hemma. Packar lite. Är nervös men beslutsam. Tar en rejäl omväg.
Åker grusvägar, sakta och eftertänksamt. Stannar å köper lite godis och korsordstidingar. Det slår mig att det inte syns på mig var jag é på väg. Ingen ser det på mig, tycker på något sätt att i alla fall någon kunde komma och dunka mig i ryggen och förstå något, men tjejen i kassan tar bara betalt och säger tack.
Känner mig butter. Parkerar bilen. Tittar ut över området. Inget vidare detta.
Vet inte riktigt var jag ska ta vägen, inte direkt någon mottagningskommite, men hittar en plats i matsalen och tar en äcklig kopp kaffe.
Ska jag vara här i 28 långa dagar. Slår mig ner i matsalen och väntar.
Det kommer en snubbe fram och presenterar sig. Han verkar inge vidare. Gammal alkis. Svarar enstavigt utan glädje på hans frågor.
Han är ganska trevlig. Verkar rutinerad. Men jag säger inte så mycket, känner mig osäker.
Gruppäldste kommer å visar mig till mitt rum.
Ett enkelt rum. Är tyst. Bor ensam på mitt rum, bra det i alla fall.
Går in i uppehållsrummet, där sitter det en ansenligt gäng . Några spelar kort andra sitter bara å sitter. 
Nickar lite. Känner mig tvär och nästan ilsk. Känner att jag blänger, men skiter i det. Tiger. Någon försöker prata lite med mig. Svarar bara enstavigt.
Känner mig stingslig, nästan rädd. Känner inte igen mig riktigt, men skiter i det.
Första gruppsittningen och presentation. Vi har två rådgivare, en kvinna å en man. Är inne i mitt skal.
Noterar. Min presentation blir mycket kort. Säger det jag måste och inte ett ord till.
Verkar vara ett jävla skitställe. Gäller å härda ut. Håller mig för mig själv.
Har nästan fientlig inställning till hela skiten just nu.
Jävla skit.
Man ska skriva dagbok här, men jag tänker nog inte göra det. Man ska lämna in den varje dag för att dom ska se hur det går.
Vaffö skulle jag skriva dagbok åt dom?
Skiter i att skriva en stavelse.
Går in på mitt rum.
Jaha, så vá man här då.
Ligger på min säng och skriver, trots mitt motstånd. Har haft första sittningen, å fick mig en livestory till livs. Bävar lite. Undrar var min motivation tog vägen, känns som om den blev kvar hemma. Jag har varit ganska tillknäppt idag, hade ingen som helst lust att vara här. Har bara svarat kort när jag blivit tilltalad. Tydligen ska alla, också jag göra en livestory. Förstår inte hur jag skall kunna lämna ut mig så.
Göra mig så naken inför andra, men har bestämt mig för att jag ska göra det ändå.
Somnar tidigt.



Dag 174

Åker in å blåser.
Sista dagen jag blåser.
Har skött mig. Blåst så som jag förväntades.
Imorgon är det dags att åka.
Packar. Vet inte vad jag skall packa utan plockar ner det som jag tror. Det blir 2 väskor fulla. Försöker vara sansad då jag packar, men virrar mest runt.
När jag är klar vet jag ändå inte om jag har fått med något som går att använda.
Skiter i det till slut.
Det får bli som det blir.
Är nervös, men har accepterat att åka på behandlingshem.
Behandlingshem…….brrrrr
Är nervös.
Känner att jag går in i mig själv. Inte ens jag kommer in nu.
Bara att göra det dom säger åt mig. Försöka få dessas dagar att gå.
Är ju bara 28 dagar. Går fort.


Dag 170

Vaknar tidigt. Är ganska lugn.
Åker in å blåser.
Känns inte riktigt lika kymigt idag. Börjar väl att förlika mig med tanken på att åka på behandlingshem.
Hon jag blåser hos tycker att jag verkar motiverad och tycker att jag varit duktig som varit nykter så länge. Hon försäkrar mig om att det är bra på hemmet.
Faan trot. Vad hon tjatar.
Blåser, det blir inget utslag,
Kommer därifrån.
Ska blåsa varje dag utan att gny.


Dag 169

Jag vaknar tidigt. Är förvirrad men ganska lugn. Kikar på tv.
Helt meningslöst.
Får dålig ordning på tankarna.
Åker in å blåser, faan vad folk det är som har problem med droger.
Blåser, det blir inget utslag, men det hade ju varit lite speciellt om det blivit det…..
Lite sådär och blåsa, men ok…dokumenterat ska det vara.
Träffar sonen på ett fik i stan.
Han vill komma och hälsa på mig på hemmet.  Det känns skönt att han vill det. Han gillar detta tror jag.
Det är viktigt för mig att han kommer…han vill komma två eller tre gånger. Han é söt.
Det hela känns bra i alla fall.
Pratar med E, hon säger att jag gick in i väggen för 6 veckor sedan.
Märkte inte det, men hon tycker att det var detsamma som när jag slutade dricka..


Dag 168

Är nervös. Hittar inte till mottagningen.
Går till centrummottagningen.
Inser det inte förrän för sent. Fattar inte hur det kunde bli fel, men det blev det.

A och L står utanför och väntar på mig då jag kommer. Känner mig som världen fåne. ser på dom att dom inte heller är så vana vid detta. Men fan vad jag känner mig värdelös.
På bedömningssamtalet stannar hjärnan igen.
Svarar på frågorna så gott jag kan. Tycker att det verkar gå bra för mig. Men.........

Det slår mig att hon inte verkar ha någon som helst tvekan om att jag behöver en behandling.
Hon tycker att jag utan prut är alkoholist. Illa ute och behöver hjälp. 
Tårarna kommer då jag inser att jag är körd. Kan inte hålla skenet uppe längre. Är naken.
Fångad. Förintad. Krossad.
Dom skickar mig på behandlinshem.
Känns konstigt, men vet egentligen hur det är med mig. Men trodde att jag skulle framstå som frisk och kry. Är lite förvånad. Trodde inte att hon skulle tycka att jag va så mycket alkoholist. Lite trodde jag.
L bjuder på lunch efteråt, vill säga nej tack men går med. Håller på att spy av maten men tar i och försöker äta. Inte lätt att äta när magen är full av klump.
Skall tillbaka till mottagniongen för att ta prover och blåsa osv.
Är glad att han inte är med då.
Tar mina pisseprov å blåser å så.
Ska på behandlingshem nästa torsdag. Ska blåsa varje dag till dess. Tror att jag tycker det är ok, men vet inte. Vågar inte lyssna på mig mer nu. Har gett upp. 
Men fyller ju år idag......jippi vad kul det är.
Sonen ringer, mumlar lite om min födelsedag.  Vi bestämmer att träffas imorron.
Syrran ringer och är glad i luren..............hon e ju helt loss. va e re för kul alls......
Mamma ringer.
Åker på möte.
Ringer M.
Nattmaran missade mig idag, sover.
 


Dag 167

Tar mig ur dvalan och ringer A.
Hör mig själv säga att det är ok med behandlingshem och att jag ska göra allt som står i min makt för att det ska bli bra.
Undrar var det kom ifrån?
Så hade jag inte riktigt tänkt säga. Hade planerat att vara ganska tyst.
Hålla käften.
Men jag pratade på bara.
Vad har jag för alternativ nu. Nu blev det ändå en massa folk som tar över.

A har fixat så att vi ska ha ett möte imorgon. Bedömningssamtal med behandlingshemmet.
Jävla tempo. Hinner inte med.
Vore ju bra att någon utomstående får bedöma mig lite.
Antagligen kommer jag då och framstå som insiktsfull och klarsynt. Tror inte att dom skickar mig på behandling. Är för frisk för det. Har ju varit nykter i nästan 6 månader.

Mamma ringer. Vi pratar om att jag nog är för frisk, är ju bara lite stressad över att ha hållit detta hemligt så länge. Det är därför det inte får så bra på jobbet.
Så sjuk att jag behöver behandling det är jag inte.
Är ju bara sådana där riktiga hopplösa alkoholister som hamnar där.
På torken.
Så är det ju inte för mig.
Åker på möte.
M skrattar åt mig. Säger att han väntat på detta. M tror att dom kör iväg mig på behandling dierkt.
Jävla typ.
Skrattar lagom just nu.
Nattmaran rider mig stenhårt. Rullar i blöta lakan och ångest. Den där jävla paniken, måste springa upp och andas, hyperventilera flera gånger på natten svårt att få vettig sömn när jag måste öra runt i rummet så. Kommer ju att vara helt slut imorgon. Mår skit.


Dag 166

Tar mig ur min dvala. Klär på mig.
Ska på läkarbesök med A.
Allt går fort nu. Har svårt att hänga med. Det bara händer saker. Har tappat styrningen totalt.
Är nervös och har en stor klump i magen.
Träffar läkaren. Tycker att han är lite väl stor i korken. Sjukskriver mig i efterhand. Litar inte på mig säger han. Tycker nog att han överdriver med sin tuffhet lite.
Har ju varit nykter i 5½ månad. Kanske inte behöver gå på så hårt då. Men jag skiter i det. Han får göra som han vill. Har gett upp.
Mötet går ok.
Men jag hänger inte med.
Nu har det helt plötsligt blivit snack om behandlingshem.
Min hjärna är låst å jag mår illa.
Försöker springa men det går inte bara. Inget funkar. Sitter i min hög av förfall och blänger in i datorn.
Åker på möte med S.
Mitt i mötet kommer det. Det känns ok.
Nattmaran kommer punktligt.


Dag 165

Ångesten sprutar omkring mig.
Idag ska jag möta A.
Missar tiden. Är riktigt nervös.
Har beslutat att det räcker nu. Ingen mer ska bli inblandad.
Ska stoppa detta nu.
Har hela helgen och förmiddagen försökt komma på någon lösning där jag slipper säga mer nu, men har inte kraft att göra någonting.
Har inte en enda genomförbar ide.
Kan inte byta jobb och kan inte rymma.
Men nu räcker det. Kanske kan sjukskriva mig och under den tiden kan jag få kraft att ta mig från jobbet.
När jag pratar med A säger min mun något annat.
Hör mig till min stora fasa säga att jag ger upp nu. Går med på ett möte med L.
Vad hon sagt mer på mötet minns jag inte.
Tillbaka bakom datorn.
Ingen säger något, inte jag heller.
Sitter mest å fånstirrar in i en svart dator.
A ringer å säger att det blir möte med L 12:30.
Känner paniken spridas i mig.
Förstår att det händer men fattar inte hur det hände.
Går upp på toaletten och baddar mig med kallt vatten.
Har jag gjort många dagar de senaste månaderna, men idag kvittar det lika.
Sitter tyst.
Dom andra går ut och äter, ingen frågar om jag vill gå med. Blir otroligt ledsen för det. Känns bittert.
Har aldrig känt mig så värdelös som just nu. Blev inte ens tillfrågad om jag vill äta.
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Sitter ensam kvar i lokalen.
Biter ihop och skriver ut de ritningar jag har gjort.
S tilltalar mig, men jag svarar korthugget å enstavigt.
Det är bra nu. Nu ska jag inte vara kvar här mer.
Har bestämt mig. Ta bort mig bara.

Timmen är slagen.
Går in i avrättningsrummet. A är redan där.
A är trevlig och vi pratar lite, L sitter fast i ett annat möte. Men jag tycker inte att det gör något.
För min del får han gärna missa alltihop. Då kanske allt bara försvinner.
När L kommer känner jag en våg av total smärta i min kropp.
Alla sinnen blockeras.
Är krossad. Tillintetgjord.
Den totala genomklappningen.
Men tvingar mig att tala klart och i alla fall en gång titta L i ögonen.
Känns fruktansvärt att erkänna.
Men jag gör det.
Tårarna bränner bakomögonlocken, lyckas inte hålla dom tillbaka. Förnedringen är total.
L berättar att U har påtalat för honom att jag inte fungerar.
Minns inte mycket mer av vad som sades.

Efter mötet hämtar jag min jacka.
Ingen ser mig, eller vill se mig.
Väntar till G kommer. Ber om ett möte.
Tar med min jacka och min väska. Säger inget till någon där nere. Känns skönt att inte göra det.
Någon form av stolthet i mig.
Tar ett snack med G och tackar honom, men vill bara iväg.
Vill iväg till framtiden, för denna gång när jag lämnar jobbet har jag framtiden framför mig. Tvingar mig att tänka så.
Säger inget till någon, bara går.
Känns otroligt skönt att slippa säga något till U.
Nu vet jag ju att han gnällt för L, men jag har inte en enda gång blivit tillsagd eller åthutad eller ifrågasatt på dessa 5½ mån.
165 dagar. Det är en ganska ansenlig tid.
Kan man ju fundera lite på.
Är helt slut just nu. Huvet bankar och jag mår illa.
Vad händer nu?

Dag 164

Är orolig och rastlös. Nervös.
Försöker febrilt fundera ut en lösning. Men kan inte. Min hjärna blir mer och mer såsig av sömnbrist och överansträngning. Lämnar inte hemmet. Vankar.
Nattmran rider mig rejält.



Dag 163

Har inte sovit. Tankarna snurrar. Har tappat styrningen. Vet inte vad som kommer att hända.
Är osäker. Rädd. Naken.
Har ångest över vad jag berättat.
Men inser att jag får hantera detta som om jag på något sätt har något vett kvar.
Lika bra att få skiten överstökat. Ringer upp A.
Hon är förvarnad.
Hon blir lite förvånad över att jag ringer henne, vi bestämmer tid om möte.
Kan bara inte vara kvar på jobbet nu.
Måste hem.
Skakar och är förvirrad.



Dag 162

Är trött. Min hjärna är stum av sömnbrist.
Har bestämt mig för att berätta för G hur det är.
Inte allt, men i alla fall berätta lite, så jag på något sätt kan ”bevisa” för honom att jag inte är helt dum i huvet å totalt pantad.
Har bestämt mig för att berätta, men sätta munkavel på honom. Så får det gå som det vill sen, skiter i det.
Sitter vid min dator.
Klumpen i magen molvärker.
Går ofta på toaletten och baddar pannan.
Är skakig. Nervös. Slagen. Men har bestämt mig. Ska berätta.
Nu, nästa gång jag ser honom.
Innan lunch kommer G ner till oss.
Säger till G att jag vill prata med honom.
Han är vänlig.
-Javisst, själklart. Vi kan sitta däruppe, så får vi vara ifred.
Uppfattar det som om han förstår att det är allvarligt.
Vi sätter oss.
Är nervös och pratar forcerat. Vet inte riktigt vad jag säger.
Det va enklare i tankarna.
Han lyssnar. Ser inte ut som om han reagerar så mycket.
När jag berättat klart undrar han hur han ska agera.
Just nu kan han ju bara säga jasså. Gå till mig chef och säga att jag inte fungerar.
Vilket i förlängningen kommer att leda till at jag blir entledigad.
Förklarar att jag är införstådd med detta och beredd att ta dessa konsekvenser.
Han föreslår att jag kan prata med A.
Han förstår inte vad det kommer att gynna mig att på sikt bli utan jobb. Men säger att han inte på något vis kommer att bryta sitt löfte om tystnad, men han förstår inte vitsen med att bli utan jobb på sikt. För det är ju det som kommer att hända, i alla fall på sikt om jag inte säger något.
G gör sig redo att bryta upp. Samtalet avslutat.
Känner att jag tappar kontrollen. Vad händer nu? Vänta. Stopp nu. Va?
Hjärnan går för högtryck.
Har svårt att säga emot honom. Har inga vettiga argument kvar. Är naken. Faan.
Känner mig satt i en fälla.
Håller samtalet igång, men tänker febrilt på en lösning.
G sätter sig igen.
Avvaktar. Väntar ut mig.
Berättade ju för honom för att bevisa att jag inte är en idiot.
Behåller jag munkavlen på honom är jag ju bevisligen en idiot.
Helvete.
Inser att jag klampat rätt i helvetet. Fy fan vad dum i huvudet jag är. Fångad.
Släpper jag munkaveln kommer det ju att blandas i mer folk. Han kommer att prata med A.
Skulle hållit käften.
G sitter lugnt kvar och väntar.
Han ser timid ut. Tålmodig och lugn.
Nästan som en munk.
Frågar honom vad han tycker att jag ska göra.
Han vill att jag berättar för A.
Erbjuder sig att göra det och även vara med framledes om jag vill.
Just nu är han besvärlig. Känner mig pressad, fast han pressar inget.
Beslutar mig i alla fall för att han får tala med A.
Annat beslut från min sida hade bara gjort bort mig ännu mer. Syftet med mötet var ju att jag skall bevisa min kompetens. Hur fan kunde det bli såhär.
Hade klart för mig hur jag skulle säga och agera, men inget blir som man tror.
Känner mig fångad.
Det va ju inte så här jag hade tänkt.
Jag hade tänkt ……….vete fan vad jag hade tänkt.
Har svårt att hitta någon vettig logik i det just nu. Vet plötsligt inte hur jag hade tänkt mig det hela.
G är en mycket bra människa.
Äter ingen lunch. Går hem.
Hjärnan stängs av, överhettad.
Sitter hemma och har svårt att inse vad jag nu ställt till. Försöker räkna ut vad som kommer att hända. Kalkylerar med olika alternativ.
Försöker febrilt komma på något som gör att jag själv blir kapten över skeendet igen.
Men hittar ingen väg. Inte nu.
Ångesten sprutar ur öronen.
Åter en sömnlös natt.


Dag 161

Är helt apatisk på jobbet.
Kämpar så mycket jag kan för att överhuvudtaget göra någonting, men allt jag gör blir bakvänt och galet.
Mitt självförtroende är i botten.
Vad jag ska göra? Hitar ingen lösning.
Något måste göras nu.
U agerar spydigt mot mig.  
Dom andra i gruppen har liksom inte så mycket att säga mig nu.
Känner att jag inte kan vara i detta rum mer.
Det går inte. Det går bara inte mer.
Något måste göras.
G kommenterar mina ritningar. Ser på honom att han inte är nöjd.
G är en sansad person, men ser på honom vad han tänker.  
Känner mig som en skolpojk.
Inte kul.
Sitter å stirrar in i hålet i datorn. Kan inte få mig att göra någonting. Är som förstenad.
Klarar endast att se ut som om jag läser något viktigt.
Måste göra något. Men vad???
Min ångest är monumental och har försatt mig i stand by.
Kanske jag kan berätta lite för G. Kanske det skulle hjälpa lite.
Han kanske inte skulle se på mig som en totalt komplett idiot i alla fall.
Vill inte att han ska tycka att jag är en idiot. Gillar G.
Han är en bra människa.
Vad U anser om mig skiter jag i. Det spelar ingen roll vad han eller dom andra tror och tycker.
Men vill inte att G ska tro något som inte är sant. Vill förklara mig för honom. Mår inte bra av detta nu.
Måste agera på något sätt.
NU.
På kvällen kan jag inte somna.
Vill berätta för G. Inser att det kommer att ta en ändelse med förskräckelse, men vill i alla fall att G ska veta att det finns en orsak.
Fattar att jag är körd på jobbet.
Har gjort mitt allra bästa på jobbet, men det räcker. Förmår inte. Kan inte.
Kommer troligen att få gå hem.
Men det är viktigt för mig att G vet hur det egentligen är med mig.
Varför det inte fungerar på jobbet. Men hittar inget bra sätt att berätta och komma undan på samma gång.
Vrider och rullar runt i ångest.
Åter en sömnlös natt.




Dag 151

Har insett att det är viktigt med möten. Livsviktigt. Börjar förstå att det finns dom som inte sköter sina möten, utan faller ifrån. Gör andra saker, viktigarem saker. Prioriterar fel helt enkelt. Sakta glider dkin i sitt gamla beteende igen. Börjar själv känna att jag skulle klara mig, utan att gå på alla möten.
Vet nu att det är en falsk trygghet.
Lyssnar och lär av de som gått före mig. Ska inte behöva göra samma sak som andra missat med, för att veta att jag är torsk. Men det känns på något vis så självklart att vara nykter nu.
Falsk trygghet
Listig falsk och stark, det är vad min motståndare är.
 

Va ute och käkade med min kusin. Tvekade inte en sekund om att beställa cola. Kände inte ens en lite antydan till att vilja beställa öl.
Känner mig säker.
Men vet att det är det många före mig som också känt sig säkra, så ska inte ropa hej.
Försöker att vara ödmjuk. Det är inte lätt. Ska fortsätta med mina möten.... Högmodet knackar på.
 

Det va inte utan att jag är lite avundsjuk på min kusin, han va smal och fin i kroppen han.
Ska börja idag lite försiktigt, får se om jag kan gå ner 10 kg. Skall försöka att springa/jogga/gå lite varje dag nu.
Ska inrikta mig på att springa GT varvet nästa år. Vore en bra start på det nya livet.
Då har det gått drygt ett år sedan jag slutade supa. Ett år sedan min senaste fylla, ska det vara. Tror att min kropp då har fattat att det inte blir mer sprit i denna kropp och att kroppen vant sig och accepterat och tycker att der nya livet med motion är ganska bra.
Gäller att börja nu.
Har bara blivit 2 ggr i sommar å det är för dåligt.
Äter bättre sedan jag slutade att dricka, å det e bra.

Jobbet funkar om möjligt ännu sämre nu. Är som i en dvala. Vet inte hur det ska bli. Hittar ingen lösning. Är livrädd för att säga något på jobbet. Men snart går det bara inte längre.
Vrider mig i ångest för detta.
Måste till en förändring.
Men hur? Och vad?