Dag 146

Försöker reda ut begreppen de senaste månaderna.
Lite tankar och reflektioner om vad som hänt och händer egentligen.
För mig har det varit väldigt viktigt att inte äta antabus, att inte äta sömnpiler att inte ta återfall.
Har vägrat att inse att jag varit så påverkad av min alkoholism som jag faktiskt varit, och kankse är.
Visste som aktiv att jag va alkoholist och maktlös inför alkoholen, redan innan jag blev medlem i AA.
Min botten var att inse att jag tappat kontrollen över mitt liv.
Det insåg jag liggandes på golvet, med en klar minnesbild om hur jag kravliat mig upp och drart i mig de sista decilitrarna av Jägerflaskan, för att sedan rasa ihop och däcka igen.
Det har jag upplevt innan och det tyckte jag inte va så farligt, men just denna dag insåg jag att jag tappat kontrollen över min tillvaro.
Huset var ännu efter 10år inte ens påbörjat, det jag hade gjort va slavrigt och undermåilgt gjort, hade/har inte en s vatten, toa eller en vettig säng att sova i.
Min bil va skrot. Mc:n inte iordningjord, hade inte ens tvättat den innan den ställde undan den för vintern, min vespa stog ute och rostade min cykel låg släng i en rabatt i grannstaden. 
ALLA mina vänner utom E, som hade bestämt sig för att göra slut, hde försvunnitoch slutat att höra av sig. Sonen  kom i och för sig och hälsade på ibland, men han ögon var inte glada.
På jobbfronten va läget snart akut, hade börja spy även sedan jag kommit till jobbet. Hade några gånger spytt i rabatten utanför, har ett flertal gånger spytt i bilen, jag minns en gång att jag spydde på motorvägen, fast det va ok,  vevade ner utan och spydde,  stannade inte ens.
Med mina tankar i dessa banor var det uppenbart att jag hade nu också tappat kontrollen över mitt liv och det var bara månade, kanske vecokor kvar innan jobbet skulle börja ha fått nog.
Min läkare, fick jag veta senare, hade upptäckt typiska alkoholist skador i min kropp och skulle konfrontera mig vid nästa besök.
Mitt liv va kort sagt ett kaos.

Jag hade som jag såg det 3 möjligheter.
1. sluta dricka
2.Fortsätta dricka och dö
3. Ta livet av och slippa några års helvete som jag visste låg framför mig.


Alternativ 2 var inte att tänka på. Men att sluta dricka visste jag inte om jag klarade, så jag såg som enda utväg att ta livet av mig. Va fortfarande i ett töcken och ville inte lämna jordlivet utan att vara nykter först,  hade i alla fall såpass mycket vett att jag tänkte att jag inte skulle ta ett sådant stort beslut på fyllan, tänkte att jag kunde ju ta det när jag blivit nykter, ingen brådska med det.
När min hjärna klarnat något förstod jag att jag var tvungen att sluta dricka för alltid.
Min första 26 dagar gick jag hemma med vita knogar och höll mig nykter och sov och hade ångest och mådde skit, men jag visste att om jag skulle bli full så var sannolikheten väldigt stor att jag skulle ta livet av mig, så jag vågade helt enkelt inte bli full.
För när det kom till kritan så ville jag nog hellre leva, men jag vill inte leva full och skulle ja bli full så trodde jag att jag skulle ta livet av mig, jag va i det läget kapabel att ta livet av mig, jag vet det för att jag stod och vägde kniven i handen ett flertal gånger nykter, inte för att ta livet av mig utan för att veta exakt hur jag skulle göra om jag bestämde mig, vilket jag troligen gjort om jag blivit full igen.
Jag inser nu att det var min högre kraft som höll mig nykter, dessa dagar, för att mitt liv skulle inte ända där och då, och det är jag mycket tacksam för, för jag vill och ville egentligen inte dö.
När 26 dagar hade gått började min hjärna klarna såpass och förstod att jag måste få hjälp. 
Tog kontakt med AA och på min 26:e nyktra dag besökte jag mitt första AA möte.
Vad dom än hade sagt till mig och vad jag än var tvungen att göra så hade jag gjort det den dan, jag var beredd att gå hur långt som helst och göra allt som stod i min makt och använda alla till buds stående medel för att hålla mig nykter, bara en dag till, bara idag.
På min 6:e nyktra dag hade jag varit på läkarbesök, och blivit konfronterad med mina provvärden, jag hade erkänt att jag va alkoholist och sagt att jag fom nu ska sluta dricka, jag hade blivit erbjuden antabus och sömnpiller, men jag hade avböjt dessa erbjudanden. Jag ser nu i efterhand att det va otroligt viktigt för mig, min självkänsla och min nykterhet, att jag klarade att göra det utan medicinsk hjälp.
Det är nu 5mån sen och det har betytt otroligt mycket, mer än jag kanske har förstått och förstår.
Kampen mot flaskan har inte på ngt sätt blivit som jag trott, att ställa undan flaskan va det lättaste, vilket jag trodde skulle bli det svåraste. Att inse att jag är alkoholist va heller inte svårt eller konstigt. Tom att erkänna att jag är totalt maktlös inför alkoholen och att jag tappat kontrollen över mitt liv, det gick bra.
Men att inse förstå och acceptera att jag är missbrukare och att jag har en missbrukares beteende, det va svårt. Mycket svårt.
Det skulle visa sig att det va lätt att bli nykter och vara nykter, men mycket svårt att leva nykter. Det va något som jag var helt oförberedd på. Jag hade väntat mig en hård kamp, fast den kampen skulle ju vara flaskan v:o janne, men så va det inte. Den matchen fanns inte.
Men att leva nykter skulle visa sig vara ett projekt, jag inser nu att det kommer jag att få hålla på med resten av livet, eller i alla fall så länge jag vill vara nykter.
På AA har jag lärt mig att det räcker med att hålla sig nykter en enda dag, Idag. Alla kan hålla sig nyktra en enda dag. Om jag bara uppfyller dessa enkla saker.
Om jag idag, bara en enda dag, idag:
Har en önskan om att inte börja dricka och inte tar det första glaset.
Då är sannolikheten stor att jag, vid dagens slut, lägger mig nykter.
När jag lägger mig nykter så är sannolikheten stor att jag vaknar nykter.
Jag kan inte garantera med 100% säkerhet att detta löser allt, men följer jag dessa, till synes enkla punkter, så vet jag av erfarenhet, att jag med mycket stor sannolikhet inte blir full idag.

 


Dag 138

Är trött.
Tar en dusch och rakar mig.
Känns inte riktigt lika uselt att jobba denna vecka.
Men långt ifrån bra.
Är jobbigt på jobbet. Hör liksom inte hemma här längre. Inget att prata om med någon.
Känner mig ensam och utanför. Har svårt att spela normal.
Vet inte hur länge till detta håller. Sitter ju bara här och ser dum ut. Producerar långt ifrån vad som kan förväntas av mig. Gör inte det jag ska.
Lider mest på dagarna.
Går ofta på toan och baddar ansiktet. Sitter i mörkret på toastolen och tittar i mörkret på flimret i mina ögon. Vissa dagar är det hyfsat, men ibland ser jag bara stjärnor. Har blivit lite bättre med synen, flimrar inte riktigt lika mycket nu. Att se något i burken är som förgjort. Ser fanta mig inte att cadda.
Går bara inte.
Med en dåres envishet skall jag hålla på tills det funkar.
För det kommer att funka, bara att inte ge upp.


Dag 137

Vaknar hos E
Åker hem å käkar. Har inte ork att ta tag i bygget.
Har bestämt med M att han ska komma å hjälpa mig. Känner att jag reder inte ut att lägga taket själv. Han kommer vi 1-tiden och vi spikar på taket så långt det finns virke. 
Går ganska bra men känner mig orkeslös. 
Konstigt att det ska vara så segt att komma i form, tycker att jag gjort det mesta ganska bra. Tydligen tar det lång tid att räta till sig. Är tacksam över att vara nykter, ingen baksmälla att bota.
Det är inte utan att jag börjar bli ganska stolt över min nykterhet.
Trampar stadigt på mot 5 månader och som det känns idag kommer det att bli 6 månader.

Har fått fason på mig nu.
Eller rättare sagt det börjar plana ut. Inser bättre vidden av mitt missbruk med lite andra ögon just nu.
Ser hur otroligt ensam jag har gjort mig.
Försöker att titta på mitt liv utan att självömka mig.
Tycker inte synd om mig,  för det är inte synd om mig.
Mamma och E, tycker att det jag gör är så otroligt duktigt.
Kan inte hålla med helt i detta, det jag har gjort är bra, men min match är kommande.
Nu gäller det att nyktra till. Det riktiga har inte börjat än.
Att leva nykter. 
Just nu är det lite brandkårsutryckning på det mesta i mitt liv. Håller på att skapa mig en dräglig boendestatus, vilket det är en bra bit kvar till.
Har beslutat att jag i 2 år skall prioritera hem och låta min ekonomi tillfriskna.
Men det är svårt att ta det lugnt. Mycket svårt.
Vill redan vara klar.
Är otålig för att ekonomin fortfarande är skral. Men det är ju inte så konstigt att det tar tid. Har ju dragit på mig skulder och nu är det paytime.
Det är surt att hela lönen hela tiden går till gammalt elände, men har gjort 25% av dessa 2 år, vilket betyder att det bara är 75% kvar.
Tiden går och den talar för mig.
Gäller bara att hålla fokus och inte glömma vad och varför det ser ut som det gör. Men har redan börjat att "fuska",  har börjat spara pengar, men borde betala av på skulder istället.
Har fantasier om ny bil och ny motorcykel.
Men kanske gynnar det mig att ha något mål som jag verkligen ser fram emot. Kan bli tungt att bara betala skulder hela tiden.
Ska ta av dessa pengar för att gå på speedway med sonen till helgen, vilket kommer att kosta en del, men tror att det är värt det i långa loppet.
Tror att jag måste unna mig saker för att min nykterhet skall vara och förbli framgångsrik.
Glöm inte att snart har det gått 25% av den tuffa tiden.
Åker motvilligt på möte på kvällen.
Anser mig för trött.
Men tänker som så, att när jag drack, då va det inget snack om att vara för trött för att ta ett glas.
Så biter ihop och åker på möte.
Sover hos E.
Gillar E kanske det kan bli så till slut att vi får till en riktig relation, vet inte just nu men hon e bra.
Somnar ganska direkt när jag kommer till henne.

Men jag har ju lärt mig på AA att Ta Det Lugnt. TDL.
Men det är svårt att Ta Det Lugnt. Men jag måste Ta Det Lugnt. 
Måste ha tålamod.
Ta Det Lugnt och ha tålamod och arbeta på, så kommer det att lösa sig till det bästa.
Idag är det bra i alla fall och ikväll är det möte.
Får vara nöjd med att vara nykter idag och ha det bra idag.
Är positiv och beslutet står fast, bergfast.


Dag 134

Idag sov jag lite för länge. Orkar inte mer. Jobbigt att motivera sig ur sängen.
Verkligheten flåsar mig i nacken. Har inte förmåga att kunna engagera mig i jobbet.
På något vis ointressant och oviktigt. Samtidigt som arbetet är det enda jag har.
Det enda jag vill är att vara hemma och ta det lugnt, men känner att det inte riktigt är vad som förväntas av mig. Ska ta och bita ihop och kämpa på men det är svårt med motivationen.
Svårt att vara laddad och tycka att det jag ska göra är viktigt.
Känner inte att det är viktigt.
Jobbigt att inte vilja vara här.
Vill verkligen inte vara här just nu.
Undrar mycket om det beror på att jag är lat eller om det beror på sviter efter det som varit, svårt att säga.
Tunga dagar och ingen att prata med.
Ensamheten ekar omkring mig…..


Dag 133

Steg möte.
Där jag sa at den jag hade skadat mest var nog mig själv och att jag får ta och gottgöra mig själv i första hand och se till att jag själv mår bra.
Känner nu att detta kommer att ta tid.
På mötet idag delade jag inte så mycket.  Pratade om att det är tungt, mycket tungt att gå till jobbet. Har svårt med arbetet. Det fungerar inte som det ska.
Det skapar oro och ångest inom mig att inte fungera på arbetet.
Arbetet är viktigt för mig. Känner mig som en parasit när jag inte gör rätt för mig.
Men jag förmår inte. Kan inte. Klarar inte att göra det bättre än jag gör.
Lägger min själ i mina försök, men det går bara inte. Min hjärna fungerar inte som den ska. Kan ju knappt läsa numer, än mindre tänka.
Tungt. Jobbigt. Förnedrande.
Vet inte hur länge detta ska hålla. Kommer att ta en ändelse med förskräckelse. Har inte tillit till arbetet, vågar helt enkelt inte prata med någon hur det egentligen är ställt med mig. Är rädd för konsekvenserna. G är ok, men klarar inte att prata.