Dag 50

Vaknar har sovit hyfsat, är inte genomtrött.
Idag är det lite att fira.
Min 50:e dag i nykterhet.
Känns skönt.
Vi åker in och handlar lite bakelser. Känner mig lugn och fin.
Åter hemma. Vi eldar lite.
E går in, hon gillar inte regnet.
Har blivit rastlös. Klipper sly och envisas med att elda vidare ute. Hugger ved och tar en bastu, men min orolighet bara sprider sig. Känner mig stingslig.
Hugger lite på E.
Försöker lägga band på mig. Längtar efter ett AA möte.
Vi spelar bingolotto, men känner inte för det. Vill helst vara ifred. Kniper igen käften. 

Är glad att jag inte dragit igång något bråk med E eller varit för sur. Nu kan jag gå lägga mig och slipper ångra elaka ord eller handlingar.
Blev ingen dag i triumf och glädje, men lägger mig nykter.
När jag lägger mig nykter har jag stora möjligheter att vakna nykter.
Hittills har funkat 49 gånger i rad, 50 gånger om det funkar inatt.
Börjar tro att det nog fungerar.


Dag 49

Tänker på snacket med C igår. Ska försöka att tänka lite på hur jag är och ta bort dom värsta idiotsakerna i mitt beteende med andra människor. behovet av att höra min egen röst tex.
På jobbet sitter jag nu i en grupp som gör det danande för min personlighet.
Dom pratar i alla fall inte för mycket. Borde se och lära.
Jag sitter tyst hela dagarna. Ingen tilltalar mig och jag har gett mig fan på att inte tilltala heller.
Tycker att det är ganska skönt, men det äter på min själ att inte kunna vara mig själv.
Är inte mig själv just nu.
Projektledaren kommer förbi. Känns som om han kom från en annan planet.
Försöker väl att vara trevlig.
Han är nog egentligen trevlig. Har aldrig uppfattat honom negativt innan. Men nu upplever jag honom som plastig, ytligt och tillgjord.
Men vet att det är jag som inte är som jag ska, normalt kan jag hantera detta, till och med gilla det, men nu orkar jag inte.
Jag är naken och trött. Inte upplagd för pladder.
Orkar inte. Vill inte heller.
Behöver samtala om saker som betyder något.
Håller hellre käft än ger mig in i skitsamtal om ingenting. 
Hoppas förtvivlat att det ska vända snart. Att orken skall komma. Fortsätter det så här då kommer jag att vara tvungen att tala om hur det egentligen är med mig.
Är övertygad om att jag i så fall får sparken direkt.
Känner mig rädd och underlägsen.
Vill absolut inte erkänna på jobbet hur det egentligen är med mig.
Vilken skam.
Vilken förnedring.
Jag alkoholist och klarar inte jobbet.
Bara tanken får mig att må illa. Går upp på min toalett och baddar pannan i kallt vatten. Blir många besök här nu.
Ser mitt svullna rödmosiga ansikte i spegeln. Är det där verkligen jag??
Desperata trötta röda ögon från helvetet…… blöter mitt ansikte i kallt vatten. Andas. Släcker lampan och sätter mig på toastolen en stund. Samlar mig. Det flimrar för ögonen  trots att det är mörkt som i graven.
Släpper inte min själsliga förlamning snart så kommer jag, förr eller senare,  att hamna i en situation där jag bara är tvungen att berätta hur det verkligen är med mig.
Vill inte det.
Åker hem tidigt från jobbet. Tur att vi inte har stämpelkort. Skulle inte ligga bra till då. Men orkar inte mer än jag presterar.
Lovar att det ynka jag presterar just nu, är det jobbigaste i mitt liv. Det kostar på att spela normal.

Har nästan bara kommit hem så kommer E.
Hon åker hoj, regnet hänger i luften som vanligt.
Vi är trötta och somnar tidigt

Dag 48

Vaknar förvånansvärt pigg med tanke på nattens dåliga sömn.
Sitter på hojen och tycker att det där med kraften i AA är något som jag luta mig mot.

På AA pratar dom om gud, men det är inte gud dom menar. Det börjar gå upp för mig att det inte är gud i sig som är viktig, utan det är att det finns krafter som är större än jag. Tex spriten är starkare än jag någonsin kommer att bli. Där måste jag ta till hjälp.
I AA kan jag tro på kraften som ett gäng gamla fyllon skapar tillsammans. Vi skapar.
Alltså inte gud, han med skägg och nattmössa, utan en kraft.
Min högre makt. AA är min kraft större än min egen.
Jag har den stora fördelen att ha en egen högre kraft med mig, det har jag alltid haft. Han har sett till att jag har överlevt och klarat mig under alla år. Jag har med största energi försatt mig i situationer som borde ha gett konsekvenser, men som han hjälp mig ur. Hyfsat oskadd. Men guden dom pratar om är något annat.
Känns bra att hitta något att tro på, som jag verkligen tror på. Fast det har jag alltid haft och alltid trott på. Bara nyttigt att tänka igenom och få ord på tankarna.

E ringer mig på jobbet. Hon har åxå fått hjälp av att lyssna på mig och mina förvirrade små framsteg i min nykterhet, det hjälper henne att förstå och agera mot A. Det är ytterligare en positiv sidovinst. Hon tycker att jag jobbat som ett djur för att stå där ja är idag......känns bra
Det där med ångest, visst faan har jag ångest, jag har ångest så det sprutar ur öronen på mig, när C frågade så fattade jag bara inte vad ångest var för ngt. Ångest har jag haft hela tiden de sista åren, trodde nog att det va något normaltillstånd eller något,  är väl inte ett dugg klok antar jag.

Just nu sitter jag på jobbet å spelar normal. Lyssnar om vad jag kan prata om för att verka normal, det känns konstigt att inte vara bakfull, men skönt samtidigt. Jag känner mig lite fri, men är ganska tveksam till mitt kommande liv.
Kan man verkligen leva utan sprit?
Att man får ett bättre liv totalt, det inser jag, men…......går det? 
Jag är mycket tveksam till detta, men är beredd att leva nykter ändå, det va ju inte så kul med spriten heller...alltid.
Tycker att alla på jobbet är så ytliga. Ingen frågar något och ingen säger något. Bara massa tomt ordbajseri. Ibland får jag lust att svara uppriktigt och ärligt utförligt. När någon fomme frågar hur det är, hur mår du, sådär tomt och meningslöst som människor gör.
Idiotiskt att fråga något man absolut inte vill ha svar på.
Tänk om jag skulle svara.
Vilken sorti på stämningen det skulle bli.
Vid fikabordet.
-Jo, jag mår fint serru men jag sover inte på nätterna. Har inte gjort det på 47 nätter. Ligger å rullar i ångest och springer upp och hyperventilerar. Lakanen är blöta av kallsvett och jag skakar. Mitt svett luktar rent piss. Jag drömmer om att få ta mig en rejäl bottenfylla och spy tarmarna ur mig. Mina levervärden är åt helvete och jag medicinerar för högt blodtryck på grund av ihärdigt supande. Psoreasisen blommar och 2 tänder är halva och jag har tandvärk. En malande huvudvärk. Konstant trötthet. Dubbelseende när jag försöker fokusera i datorn. Lässvårigheter som en dyslektiker. Illamående som en höggravid äldre dam. Ryggen värker och jag är fet. Dessutom har jag börjat stamma och jag luktar illa.
Å hur det är? Tja det knallar och småspringer he he he, bara det att jag bor i en oisolerad sommarstuga utan dusch och toalett men värmen fungerar inte så det jämnar väl ut sig. Jag har fyllerelaterade skulder på ca 300 000. Bilen är en skrotbil. Mina kläder gamla och slitna. Men tvättmaskinen funkar ju inte så där sparar jag lite på slitaget. Mina vänner har tagit slut. Men jag är inte bitter och inåtvänd för detta, kunde ju vara värre……häpp 
Finns det mer kaffe?..............å hur mår du själv?
Vore nästan värt att göra det.
Men meningslöst.  Vältra mig i min egen självömkan.
Har ingen rättighet att pracka på folk min frustration och ångest.
Jag ska inte ändra på någon annan mig själv. Just nu verkar jag dessutom vara upp över öronen belastad med att ta vara på mig själv.

I AA får jag höra om att det kan vara och är kul utan sprit.....faan trot, men jag hoppas att dom har rätt.
Sitter hemma och tänker på kvällen. Längtar till att få komma till C. Få se om det är vad jag behöver. Inte utan att det är nervöst, förhoppningsfullt och bävande på en och samma gång. Har ju letat upp den jag tror kan och vågar pressa mig ordentligt. Är det så kommer detta att bli en ganska jobbig tid. Men är beredd att göra ALLT för att hålla mig nykter. Vi pratar på telefon.
Han säger att jag inte behöver ändra allt med en gång.
Slipa bort dom värsta kanterna. Som på en tärning som ska bli rund. Det räcker till att börja med.
Dra inte på dig mer skit. Du behöver inte reda upp allt nu på en gång.
Men dra inte på dig mer.
Kan nog sammanfatta det hela med att Ta Det Lugnt.
Det där med att ta det lugnt ja. Det pratas en hel del om det. Har svårt att ta det lugnt. Far lätt iväg. Har bråttom. Bråttom till vaddå? Morgondagen kommer i sin takt, vare sig jag vill eller inte.
Längtar till den jag har varit nykter i 100dagar. Snart bara lika många dagar kvar som jag har gjort.
Har snart 50 dagar. Det är många dagar det.
Nu är jag där igen. EN DAG I TAGET…IDAG….hur svårt kan det vara……..

Dag 47

En ganska vanlig dag. Lite orolig, men det är ok. Fixade en ny ruta till bilen. J undrade vad som hade hänt, jag undvek at svara på det. Skämdes. Mumlade bara något.
Konstigt att jag slog ut rutan. Jag brukar inte ge mig på döda ting. Har aldrig varit sån innan. Men antagligen berodde det på frustrationen jag har inom mig.
Är så in i helvetes jävla ilsk inombords, det bara bubblar.

Pratar med mamma på telefonen. Hon tycker att hon blir hjälpt av att lyssna på mig och mina funderingar och i vissa fall framsteg. Känns skönt att kunna hjälpa henne genom att sätta ord på saker och ting, hon tycker iaf att hon nu mycket lättare kan se igenom J och hans beteende, det är ju en sidovinst kan man lugnt säga.

HSB ringer. Fakturan på vattenskadan kommer att skickas till mig, den är på 14 000. Jag suckar, min ekonomi är under isen. När jag sitter på hojen på vägen hem kommer en känsla, en stark känsla. Jag skiter i vad dom debiterar mig, rättvist eller ej. Ska svara det vad jag anser, men står dom på sig så betalar jag med lånade pengar. Det är viktigare att jag fokuserar på min nykterhet, allt annat löser sig med tiden.
Det Viktigaste Först. Viktigast är nykterheten.
Känns skönt att kunna tänka så.
Frågan är hur realistiskt det är. Jag är pank. Ruinerad. Det enda jag äger är skulder.
Är skuldsatt på ca 300 000 kr vilket inte är en struntsumma. Men sista tiden så levde jag på kortkrediter och enkla lån. Kostar på att supa.
Trots att jag tjänar ganska bra på jobbet så är jag minst sagt pressad ekonomiskt.
(Detta gäller en lägenhet jag ägde innan. Jag anses ansvarig för en vattenskada i köket, jag anser inte att det är mitt fel, i alla fall inte helt. Tycker vidare att dom debiterar mig för mycket. 3-5000 vore rimligt. Känns  som om dom gärna vill blåsa mig, eller iaf salta räkningen lite.)

Jag tycker inte att det är så märkvärdigt med att ha varit nykter i 46 dagar.  Idag är det den 47:e, men på mötet på kvällen var det någon som sa.
-46 dagar.....det snyter man fantamej inte ur näsan......speciellt, dom första 46.

Jag blev varm i hela kroppen och kände mig stolt och glad.....äkta glädje.
Mötet handlar om steg 2. Vi kom till tro på en kraft större än vår egen.
Jag har haft svårt att se att jag skulle kunna ta steg 2 någonsin, för det där med ( Gud, han med skägg och tomteluva) större kraft å så, men jag fick mig en sanning att tänka på.......kraften i AA......min gud är kraften i AA.
I sinnesrobönen så är Gud AA.
Det känns helt rätt och äkta, det finns så många kloka människor i AA. Alla dessa gamla alkoholister som "vanligt" folk tror är helt utbrända och tomma......jag har lärt mig att så är verkligen inte fallet. Är väl inte direkt stolt över att höra till dessa. Är oerhört glad att jag förmådde mig att gå hit.

Efter mötet tar jag en välbehövlig bastu. Har lite problem med att hålla mig ren och fräsch, orkar liksom inte riktigt bry mig, men rakning och tvagning i bastun bäddar för en härlig natts sömn.
Jag känner mig som en ny människa, jag klipper mig också.
Natten fortskrider med mycket ångest och hjärnspöken som bråkar med mig, sover illa och lite.


Dag 46

C ringer till mig. Det känns skönt att jag slapp ringa till honom. Vet inte varför det är viktigt för mig. Hade ju naturligtvis gjort det och inte tänkt mer på det, men det var skönt att han ringde som han sa. Det känns som om jag kanske kan lita på honom. Jag vet inte riktigt varför, men hela hans person utstrålar pålitlighet.

Naturligtvis är han väl bara en människa med sina brister och fördelar, men det känns som om han gör sitt allra bästa och med det kommer man långt.

Vi bestämde att vi skall ses hemma hos honom på torsdag. Tycker det var väldigt skönt att slippa ta hem honom till mig.
Vill inte visa upp hur jag har det. Det är nog en misär jag lever i. Har inte toalett, ingen dusch, ingen värme i huset som fungerar. Isoleringen är tunn som papper i väggarna. Har dessutom hållit på å snickrat en hel del på fyllan, inte direkt en yrkesmans verk. Gräset är midjehögt.

Detta va vårat sommarhus som vi, jag och S, köpte för att kunna åka ut på landet ibland och ha det skönt.
Idag bor jag här. S är borta och drömmen vi hade död sedan länge.
Alla vettiga människor hade sålt stället och skaffat ett boende, men jag har inte förmått. Eller kunnat heller för den delen. Huset är betalt och således billigt att bo i. Men det är ju ingen bostad, det va inte ens tänkt att ha som bostad. Idag skulle jag inte kunna sälja det ens tillvrakpris. Jag fipplade bort min lägenhet. Så jag sitter där jag sitter. Som man bäddar…..
Men detta är inget jag vill skylta med. Inte alls.
E tycker att det är mysigt.
Varma dagar på sommaren.
Kan meddela at det är lagom mysigt i januari.

C pratar en hel del om känslor. Blir rädd och tveksam bara vid tanken. Det skrämmer mig att visa mig svag och sårbar, men måste nog igenom det också.
Vet ju hur stark och duktig jag varit innan och hur bra det gick.
Dax att göra något annat och ingår det att reda ut känslor så får jag väl göra det också då rå.
Han pratar en del om att hantera ångest.
Jag säger att jag inte har någon ångest, han låter förvånad, men argumenterar inte.
A ringer å vi pratar i ett par timmar.
Hon är skum. Ringer bara sådär ibland. Då pratar hon på och bygger liksom relation med mig. Men sen hör jag inget på flera månader. Tills hon ringer igen och fortsätter där vi va sist. Nu har jag vant mig vid henne och blir inte så förvånad, men konstigt är det. Har försökt att nå henne ibland, men det går inte. Bara telefonsvarare och hon ringer aldrig upp. Tills en dag hon kommer på att hon vill prata med mig. Alla är inte som alla andra….
Har berättat för henne hur det är ställt med mig.
Hon är glad för min skull att jag inte druckit på så många dagar.

Dag 45

Kör hem sonen på hojen vid middagstid, vi ska träffa E på torget. Träffar på M, men känner inte igen honom. Han ser ok ut, super nog inte så hårt just nu.
Lämnar sonen och träffar E.
Vi tar en tur med hojarna till Marstrad med K och S.
En fin tur. Parkering vid pressbyrån.
Ser en pub som är öppen.
Känner ett riktigt sug efter öl.
Jävligt törstig på öl. Det vattnas i munnen och mina tankar låser sig.
Blir stirrig. Vill inte vara kvar där. Måste bort.
Faan vad det suger efter öl. Livet är orättvist.
Varför ska det behöva vara så här för mig?
Hade väl varit mysigt om vi hade kunnat ta några öl nu och kikat på båtarna.
E upplyser mig lite surt om att hon kan ta en öl om hon skulle vilja det, men väljer att avstå. Vi har barn med oss. Vi har motorcyklar med oss. Det är mitt på dagen. Det är söndag. Det är ingen, som inte har alkoholproblem, som blir sugen på det vis jag blir. Sluta gnäll nu.
Tycker hon är dum.
Men E inser mitt tillstånd och avlutar med att det nog är dags att dra oss hemåt om jag skall hinna på möte osv.
Suget håller i sig. Vill inte ge med sig.
Tur att det är möte ikväll. Berättar om det på mötet. Att jag är törstig, att jag saknar spriten Sörjer att just jag inte kan dricka.
C ifrågasätter mig efter mötet.
Han undrar om jag vet vad jag svamlar om.
Jodå, det vet jag.
Tycker jag är på hal is, utan skridskor.
Vaddå?? Är ju ärlig ju….
Har fel tankar. Ljuger för mig själv. Tycker att jag ska se klart och redigt på mina problem och inte fjanta iväg som en dåre. Den dåre jag är. Han tycker helt enkelt att jag pratar för mycket och mest svamlar skit.
Vet du varför du har fått två öron och en mun?
-För att jag ska prata hälften så mycket och lyssna dubbelt så mycket, svarar jag kvickt.
-Nä, det är för att din gud har varit så god mot dig att han gett dig en mun. Så du kan tugga tuggummi medans du         håller käften och lyssnar på dom som har gått före dig.
Trist kille den där.
Får väl medge att han har lite rätt…..
Vi pratar en stund.
Det känns bra med honom.
Frågar om han vill bli min sponsor. Han svarar att det kanske han kan bli.
Han vill ringa till mig och bestämma en dag då vi kan träffas å prata om saken.  Är fortfarande lite orolig då jag kommer till E, det vill liksom inte lugna sig.
Fast jag vet att det bara är min sjuka hjärna som spelar mig spratt.
Sover sådär. Nattmaran rider mig.


Dag 44

Tvättar hojen. Blir trött av det. Hämtar sonen. Vi köper 4 st bingolotter.
Lagar mat.

Sonen är nöjd, men försiktig. Säger inte emot och är väldans tjänstvillig. Ser i hans ögon att han är nöjd med att ha mig nykter. Känns gott med honom.

På kvällen spelar vi bingolotto. Vinner 1200, tvåhundra i kontanter och 1000 i bensin.
Känns bra.
Är trött. Ser till att sonen går och lägger sig tidigt.
Orkar inte vara social med honom. Vill vara ifred.
Är inte social ett endaste dugg.
Inte grinig och så, men orkar inte med bara.
Det är det jobbigaste just nu.
Den totala tröttheten. Min kropp orkar ingenting. När jag drack va jag aldrig sån här, fast å andra sidan så va ju blackouterna inte att leka med heller. Av två onda ting så är nog detta tillståndet bättre…….eller nog bättre, det är bättre. Mycket bättre. Inget kan vara så jävligt som då jag drack. Inget.
Lätt att glömma det. Får inte glömma hur jag egentligen mådde då jag drack.
Inte komma ihåg den där solnedgången med en kall öl för 20 år sedan. För det var väl ungefär så längesedan det blev en öl, eller faan vet om det va en öl då heller, blev säkert ett par i alla fall…
För mig har det aldrig varit en öl, eller en whisky. Får inte glömma det.
För mig är det blackout, galna påhitt, spyor och skakningar som gäller. Ingen glädje och glamour direkt.

Dag 42

Är nervös inför kvällen. Vet inte om jag klarar det här på ett vettigt sätt.
Åka på krogen. Nu.
Detta va inte övertänkt. Detta var överilat.
Bestämmer mig för att gardera mig. Letar upp ett AA möte.
Fattar inte att det är ett kvinnomöte, men det är ingen som säger något.
Dom ser nog hur jag mår.
Mår inge vidare.
Är stressad och darrig. Svajar.
Nåja, mötet gör susen.

Känner mig stark i min nykterhet osäkerheten försvann, eller i alla fall kan kontrolleras för nu.
Ringer M och ber om att han har telefonen öppen på kvällen, vilket han lovar.
Ser till att komma lite sent. Slipper förfesten. Känner inte ett dugg för att vara med då de andra grundar upp sig.  Åker hoj. Åker småvägar. Är koncentrerad. Laddar. Vägen är härlig.
Åker direkt till krogen. Samling i baren.
Minns rådet i Leva nykter. Tar mig direkt till baren och får en cola. Det flyter på fram till matdax.
När vinet serveras kommer det sug. Blir lite avundsjuk på dom som får.
Får också ta om jag vill.
Valfritt.
Dividerar lite om huruvida jag vill ha ett glas eller ej. Kommer fram till att det jag vill ha är inte ett glas utan minst en hink med vin, vilket dock inte erbjuds på för tillfället.

Showen startar. Vad är nu detta för skit. Svensk Schlager heter den.  
Sicken jävla ökenföreställnig.
A ringer mitt i den urusla showen. Pratar med henne en timme.  Hon mår dåligt och då ringer hon till mig.
Ler inom mig. Snacka om att en blind leder en blind.
Åter vid bordet.
Äntligen tar denna skit slut. Nästan värt att supa till bara för att slippa höra abc å dom andra skitlåtarna. Svensktopp. Ryser.
Jag bryter upp från festen vid 22:30.
Är nykter.
Har hojen.
Har lyckats.
Test ringer M vid 22:30, telefonen avstängd.
Inte bra.
Den där M är nog kanske inget att lita på ändå M kanske inte ska vara min mentor.
Tur att det inte blev jobbigt.
Men ska lägga detta på minnet. Kommer aldrig att klara min nykterhet om jag inte är nogsam i allt. Även då det gäller människor omkring mig. Att ha någon som inte svarar trots att han lovat, det duger inte.
Duger inte alls. 
Kan vara skillnaden mellan liv och död för mig.
Tar småvägarna. Känner den friska luften.
Lite kyligt.
Härliga kurvor.
Kör för fort men det skiter jag i. Hojen får bestämma tempot i kvällsmörkret.
Jag åker till E och sover där.
Nöjd med min kväll på krogen. Men ska vänta ett tag till nästa gång.

Dag 41

Tog det lite udda beslutet att hänga med på avslutningsfesten med förra kontoret.
Fattar inte riktigt hur det gick till men hux flux hade jag fått biljett.
Får väl samla ihop mig och se till att fixa det.
Vet inte varför jag gör detta.
Antar att det beror på att jag försöker spela normal. Ingen ska veta hur det egentligen är.
Är ett idiotiskt beslut.
Men frågan kom hastigt och jag svarade bara. Är avskedsfest för min del. Har bytt kontor.
Sista festen med gamla gänget. Kommer nog att vara konstigt att jag är nykter.
Tror att alla kommer att fatta precis varför jag inte dricker.
Alla, även dom jag inte känner kommer antagligen också att fatta hur det är ställt med mig.
Vilken skam det är det här. Inte tåla lite sprit…….
Vi ska gå på någon lokal och se någon schlagerhistoria. Svensk schlager tror jag den heter. Bara tanken på att gå dit gör att jag hyperventilerar.
Å schlager är ju så jävla öken. Varför gör jag detta?
Känner mig inte stabil ett dugg.

Jobbet funkar inget inte heller något vidare. Jag lider hela dagarna. Det tär på mig att inte sova ordentligt.
Min kropp behöver återhämtning.
Drömmer om att kunna sjukskriva mig, men känner att det vore att ge upp lite, spriten ska inte ta det också.
Är på toaletten flera gånger på förmiddagen. Kallsvettas. Baddar mitt ansikte.
Spelar frisk bakom min burk, men tror inte ens själv att jag lyckas det minsta. At ingen ser. Ringer E och pratar lite. Hon tycker att det är konstigt att ingen ser något, men det är väl så det är. Människor ser inte varandra.
Går på ett möte. Delar om festen imorgon, men tycker inte att jag får något vettigt med mig hem.
Läser Leva Nykter. Får lite tips i hur andra har gjort i den situation jag nu har försatt mig i.
Läser och tar till mig efter bästa förmåga.
Den är ganska bra den här boken. Står mycket som jag har användning av.
Nattmaran tittar till mig planenligt och sover som vanligt bara periodvis.




Dag 39

Vaknar ilsken. Är pissesur. Är inte i balans. Det småregnar.
Ska iväg till jobbet. Bilen har varit lite svårstartad ett tag, nu vägrar den starta alls.
Blir så in i helvete trött på den jävla bilen och livets alla förbannade orättvisor.
Slår ut sidorutan fram.
Vad bra…….
En grannkärring går förbi precis efteråt.
-Har du problem med något?
-Närå, svarar jag. Håller min blodiga näve bakom ryggen.
-Men har bilrutan gått sönder?
En dumflinande fåntratt är precis vad min högre makt tycker att jag ska ha nu.
Mumlar något. Till slut går hon i alla fall.
Vad jag hatar hjälpsamma förstående trevliga människor.
Kan dom inte hålla käften och låta mig vara.
Prövar att starta bilhelvetet igen. Vips så startar den.
Fryser på vägen till jobbet. Det drar utan ruta. Regnar in gör det också. Blir blöt.

På jobbet är det inget vidare alls. Alla andra har bilar som fungerar. Bara att vrida på nyckeln så funkar deras bilar. Min gamla rishög håller inte ens ihop mellan hålen. Förbannar livets orättvisor. Men vet alltför väl varför jag åker i den bil jag gör. Jag har ju valt att lägga alla mina stålar på brännvin.

Sitter och sammanställer ritningar. Men får inget gjort alls. Fattar inte att ingen märker att jag bara sitter där och dumstirrar i en svart skärm. Fan jag kan inte ens stava nu. Har tappat förmågan. Bokstäverna glider ihop som en gröt för mig. Slår fel på tangenterna och när jag lyckas med något så kommer jag inte ihåg var kommandoraderna sitter. Jobbigt.
Känns som om jag sitter inne i en ostkupa, alla ser mig och jag ser alla. Men jag når ingen och ingen når mig. Snart skriker jag.
Daghelvetet tar slut till sist och jag får åka hem.
En dag till i nykterhetens ljus.
Lägger mig nykter. 
Ångest och svett när nattmaran rider mig hårt.

Dag 38

Vaknar trött som faan, är inte bakis, men känner mig inte ok, är inte lugn. Är inte stabil.
Det är skumt det här med min hjärna. Lever i ett snömodd. Kommer inte längre ihåg de första dagarna av min nykterhet. Hur mycket jag nu än vill, så minns jag endast fragment av vissa dagar. Å jag har skrivit väldigt lite den första månaden. Synd nu. Förståeligt då.
Är hos C för första gången.
Vi pratar i 3 timmar.
Han tycker att jag verkar ganska beslutsam och övertygad i min nykterhet, dock med varning för övermod.
Övermod  ja.
Känner att jag är stark i min övertygelse att leva nykter. Vill leva nykter. Det är bra för mig att leva nykter. Känner mig till fullo övertygad om att jag får ett bättre liv nykter. Det sammantaget gör att jag är beredd att göra allt, ALLT, som står i min makt för att uppnå det.

När jag nogsamt går igenom mina hittills nyktra dagar (dom jag minns) så har jag hela tiden varit bestämd på att inte dricka, jag har förvisso kanske inte mått så bra alla dagar, men jag har aldrig vacklat eller tvekat i om beslutet att bli nykter har varit rätt eller fel, beslutat står fast. Det står på stabil grund, det som är jobbigt eller svårt är inte själva drickandet utan mer att leva utan att dricka.
Att sluta dricka är enkelt. Har gjort det massa gånger.
Problemet är att inte börja igen.
Att dricka är ju en ganska ingrodd unken vana jag har, jag har ju trots allt hållit på i över 20 år, men som sagt, är beredd till att gå väldigt långt för att behålla min nykterhet, för jag ska vara nykter idag.
På AA säger dom till mig att det är meningslöst att ta beslut för någon annan dag än idag.
Varför ta ut hela livets nykterhet och bekymmer idag. Du kanske inte ens lever imorgon.
Nä, en dag i taget.
Den där andra dagen har antingen gått eller så har den inte kommit än, men idag är jag nykter och jag är nöjd med det.
Det räcker med att vara nykter idag.
Visst finns det många problem att ta i, men onykter kommer jag inte ta i någonting någon gång, så jag kan utan att det vållar problem ta det mycket lugnt och ta det jag orkar och vill idag, resten lämnar jag till någon annan dag. Det finns ingenting som rubbar mig i mitt beslut om att vara nykter idag, imorgon vet jag inte, men idag vet jag att mitt beslut är rätt.
Är stolt att vara medlem i AA, att tillhöra vinnarna, vilket inte var min känsla tidigare.

Dag 30

Vaknar ganska tidigt, R sover jag skriver nu. Har tankar som far omkring i huvet får ingen ordning på mig.
Är stressad men lugn. Letar fel på M.
30 dagars nykterhet.
Hur skulle jag kunna fira det, Idiotsnack om att fira. Fira med vaddå?
M måste vara dum i huvudet, fira.........jävla tomtesnack.....
Självömkan rinner omkring mig, bildar en pöl under stolen.
Har svårt att se något positivt i någonting just nu.
På kvällen lämnar jag R.

Åker på AA-möte, känns helt ok. Känner igen en kille från förr.
Då, för 6 år sedan, skulle jag sluta att dricka.
Gjorde något fånigt halvhjärtat b-försök.
Gick på alkpol hos någon käring som ville ge mig antabus.
Tyckte hon va spånig och fet.
Men fattade att jag måste göra något åt mitt drickande. Ringde AA. En kille kom å hämtade mig hemma. Ville inte visa honom hur jag bodde så jag stod ute vid stora vägen i svinkylan. Han berättade att han varit nykter i 5år. Malde på om hur bra allt va med at vara nykter. På mötet pratades det om hur det va när alla kom nya. Jag hade svårt att hålla tårarna borta då också, men kunde inte ta till mig att jag skulle vara alkoholist. Å det där med gud, fattade inte vad dom menade, fast hade någon sagt att jag kunde ta vad jag vill och lämna resten kanske jag hade stannat……ha ha ha ….skulle jag nog inte gjort.
Jag va inte färdig. 10 dagar höll min nykterhet den gången. Men kan inte minnas att jag skulle ha någon nykter period som varit längre, fast det måste jag väl ha. Va? Måste jag inte det? Minns inget iaf.
Ett AA möte och fyra möten med kärringen på alkpol.
Ytterligare ett meningslöst försök bland andra var allt jag åstadkom då.

Men minns honom för att han pratade så öppenhjärtigt om hur hans missbruk hade sett ut. Inte som mitt, jag är ju mycket mindre alkoholist än honom, men han verkade och verkar att må så bra. Att ha sjunkigt så djupt som han och ändå kunna må så bra, det ger mig hopp om att jag också ska kunna må bra.
Borde ju gå bra mycket enklare för mig.
Sover hos E.


Dag 29


 

Vaknar hos E. Äter ingen frukost. Tar hojen hem i hällregnet. Lägger mig på soffan och läser Leva Nykter. Ringer till M. Han vill att jag tittar över på en fika. Det gör jag.
När jag pratar med honom känns det konstigt. Svamlar och har svårt att hålla ihop huvudet, vet inte riktigt vad jag pratar om. Känns konstigt att prata på det här sättet. Prata om saker som betyder något.
Han undrar hur jag mår och är intresserad av svaret. Det sanna svaret. Inget jävla drävelsvar om visst, bra. Han vill veta hur jag mår.
Säger att jag har svårt att prata vettigt. M säger surt till mig att jag tas nu på alvar och ska inte hålla på svamla massa skit, jag ska va tyst om jag inte har något vettigt att säga.
Har tankar som far omkring i huvet får ingen ordning på mig. Är stressad men lugn. Letar fel på M, antagligen för att göra honom mindre farlig. Talar om att jag har 30 dagar imorgon. Han tycker att jag ska fira det.
Vaddå fira?? Med vad?
Funderar på om han är dum i huvudet. Fira?
Det är slut med sådant för mig del. Jag kan inte fira något.
Han tycker att jag ska köpa mig en bakelse.
Undrar vilken planet han kommer ifrån.

R (sonen) kommer med bussen. Lagar mat och vi kikar på video. Läser en del i boken, det står faktiskt en del vettigt i den.
R frågar om jag inte druckit något sedan sist, jag svarar att jag inte har det och fortsätter att prata, men när jag pratar med honom, vill han inte mer. Han är fin. Han har fått reda på det han vill å är nöjd. Jag kramar honom å säger att jag tycker mycket om honom……..mmm…är hans svar.
Jag älskar den gossen.
Somnar tidigt båda två, R är åxå lite seg.


Dag 28

Vaknar hos E. Har drömt om alkohol. Äter ingen frukost.
Vet att det är för att det kommer att kännas bättre med första ölen då.
Är törstig på öl.
Hjärnan är alldeles konstig. Egentligen är jag inte törstig, men vill vara det på något underligt sätt. Vet inte hur jag ska bemöta dessa sjuka tankar riktigt.
Åker från E, tankarna snurrar och jag är sugen.
Sitter på hojen och förhandlar med mig själv. Tårarna rinner efter kinderna.
Är förvirrad. Bolaget eller äta eller möte. Svårt att hantera mig själv nu.
Tar befälet över mig och åker på AA möte.
Dom fattar mitt tillstånd och en AA kamrat säger att det va ju tur att dagens ämne är återfall. Darrar på handen när jag lyfter kaffekoppen.
Är skakig.
Får mig några välbehövliga beska sanningar till livs. Hjärnspökena ger med sig. Åker och äter, det blir inget dricka idag. Min första kris är över.......i väntan på nästa......

Är skärrad efter dagens erfarenhet. Läskigt att min hjärna inte har lust att samarbeta det minsta.
Tar hojen hem. Hemma blir jag rastlös igen. Ringer till M. Han frågar om jag läst något i Leva Nykter, jag säger att jag inte har det. Får lite dåligt samvete. Känner mig samtidig korkad att jag inte läst något. Tycker att jag nog inte behöver den boken, för honom kanske den va viktig, men för mig. Jag är ju inte lika mycket alkoholist som han. Han tycker att jag ska åka på ett möte till idag.
Lägger mig på soffan å läser boken. Vill inte försvara mig så fånigt nästa gång han frågar.
E kommer ut på hojen, vi tar en tur.
Åker på möte för andra gången idag.
På kvällen sover jag hos E.

I AA pratar dom om att det är viktigt att bry sig om andra människor. Varför då? Dom får väl klara sig själva.


Dag 27

Vaknar svintidigt. Är törstig. Det är helgdag. Vet att jag borde äta, men avvaktar. Vill, eller kanske kan inte äta.
Är stressad. Hög puls, huvudet dunkar. 
Har ångest. Går upp och sätter mig framför videon, kollar på film och äter godis.
Inte äter mölar i mig.
Framåt ½8 sätter jag på radion. Det är helgmorgon å dom sjunger.
Blir berörd av detta. Känner att jag inte hör hemma i livet, som alla andra. Skickar in ett mail till radion, som blir

Gomorron!
Jag hör hur ni sjunger, har lite svårt att stämma in i sången, men det ger mig styrka att veta att det finns ett liv därute, där sådant är viktigt.
 
Sedan kl 5 i morse har jag på min 27:de nyktra dag argumenterat med Kung Alkohol, huruvida jag skall följa hans lockelser eller ej. Det har blivit video och massor av godis. Dagens beslut blev i alla fall att Kung Alkohol får abdikera. Jag gälds åt ha varit nykter denna helg, för första gången på 23 år.

Gäller att hålla sig torr i regnet
Å alla ni andra olycksbörder och systrar där ute....bit ihop.
Fyllot i Götet

Sitter vid datorn och lyssnar på radion.
Dom läser upp mitt mail.
Gråter, inte häftigt eller bittert, bara sakta och lugn. 
Låter tårarna rinna, det gör inget
Får svar på mitt mail. Blir oerhört glad och alldeles varm i kroppen. Tårarna rinner.
Jag fick ett mail. Jag finns.

Kör hårt, jag håller tummarna! (det kommer f ö lite videotips om en trekvart...)

Roger//

Är skakig och fipplig.  Funderar mycket på det där med återfall, när ska jag få det?
Kanske lika bra att få det överstökat med en gång. Så är det gjort. Men jag vill inte. Vågar inte heller, minns med iskyla och rysningar mina tankar under senaste fyllan.
Är inte på det klara med att jag inte överlever en fylla till. Blir det illa, vilket det förmodligen blir, så blir det inte bra.
Fryser i solskenet.
Kung Alkohols iskalla skugga hänger över mig.
Rastlösheten gnager i mig, klättrar på väggarna. Ringer M, han ska gräva idag. Tar hojen dit, med en tanke om att stanna några timmar.
Kör minigrävare hela dagen.
S skäller på mig för att några grenar har gått av på hennes äppelträd.
Börjar klättra på väggarna igen. Känner mig inte lugn. Funderar på AA möte. Känns ovant, konstigt, att åka på AA möten, men har hört vad alla sagt till mig.
-Åk på möte, vad vi känner till så har ingen blivit full på ett möte.
-Gå på möten, så blir du nykter vare sig du vill eller inte.

Åker för att ta mig en hamburgare, vet inte om jag hela tiden har planerat för att åka på möte, men kanske e det så.
Svettas. Har ångest. Fipplar med träffkalendern bakom min hamburgare, den känns lika stor som en GP, å i min panna står det alkoholist.
Alla ser mig och vet vad jag sitter och tittar i.
Mår plötsligt illa, lämnar raskt lokalen.
Lämnar hamburgare och bricka på bordet, bara går.
Finner gatan å hittar AA mötet.
Jag är först.
En äldre kille, tar emot mig. Han ser lugn och trygg ut. Själv känner jag mig allt annat än lugn. Blir lugnare när jag lyssnar på dom som gått före. Känns konstigt. Som en tårta, var och en bidrar med sin lilla tårtbit om mig själv.
Efter mötet vill jag inte lämna lokalen, jag dröjer mig kvar. Känner mig orolig för att lämna detta trygga. Återfallstankarna gnager i mig. Är orolig och rädd för återfall. Vet inte hur det fungerar. Den äldre killen utstrålar trygghet och lugn. På parkeringen frågar honom när jag ska ta det.
Han tror att jag skojar, men blir allvarlig då han ser mig i ögonen.
Jag skojar inte.
För mig är det blodigt alvar.
Finns inget roligt eller lustigt i detta.
Har nästan panik.
Är livrädd för det förbannade återfallet som jag måste ta.
Han funderar lite. Han tittar på mig med varma ögon:
- Jag vet inte riktigt, säger han eftertänksamt. Jag har varit nykter i 16 år, men jag har inte behövt att ta något återfall än. Men det kanske är som du säger.
Han berättar lite om hur han har det idag. Hur alla hans tidigare problem liksom bara ha försvunnit och att han ibland känner sig fri och lycklig.
Känner att jag inte behöver bli lycklig, behöver inte få någonting mer än förmåga att hålla mig nykter. Har svårt att ta till mig att det skulle finnas ett roligt och innehållsrikt liv utan alkohol. Jag förstår inte hur han kan prata som han gör, men jag lyssnar och försöker förstå, men förstår inte alls vad han egentligen pratar om.
Vaddå slippa ta återfall? Lycklig? Sinnesro? Fri?
Jag åker motorvägen. Det är svalt och skönt på hojen. Är glad att jag har min hoj. Känner mig lite tryggare. Somnar hos E.


Dag 26

Efter en sömnlös natt och noggranna kalkyleringar bestämmer jag mig definitivt, jag ska gå på AA. Är nervös. Osäker. Rädd. Darrig. Är på jobbet bara med kroppen. Att ingen ser att allt jag gör blir fel och galet.

Klumpen i magen är större än fotboll, är skakig. Nervös. Rädd. Ja allt.
Sätter mig på hojen och åker mot mitt första AA möte.
På dörren en liten diskret ringklocka, en tjej öppnar.
Hon ler. Förstår inte va hon flinar för, är väl inget kul det här.
Jag irrade in på AA. 26 dagar nykterhet i bagaget, om jag lägger mig nykter ikväll.
Vita knogars promillefrihet kallas det får jag lära mig. Det sitter några killar runt ett bord. Dom ser oförskämt välmående ut. Jag sätter mig i hörnet i en soffa. Mår skit.
Känner en sympati, en värme i rummet. Trygghet kanske. Känner mig inte lika vilsen som den gången, då 6 år tidigare.
Jag får kaffe. Det småpratas. Är trevligt. Känner mig osäker.
Förstår inte varför det e trevligt. Är väl inge trevligt det här?
Dom börjar prata, dela kallas det.
Jag funderar på hur dom kan prata om så känsliga saker så enkelt.
Det ska jag aldrig göra bestämmer jag mig för.
Tycker dom är lite konstiga, men dom ser ut att må bra mycket bättre än jag. Berättar en massa saker som jag aldrig skulle ha nämna för någon. Dom pratar på inför alla som om det inte va något alls. Det tycker jag är konstigt. Konstiga figurer det där.
Men det dom säger är bra. Dom pratar om saker som jag inte visste att jag känner. Dom pratar om första steget och hur det var för dom när dom kom till AA. Helt plötsligt är ordet mitt.
Känner mig överrumplad.
Vad fort det gick.
Vad ska jag säga?
Det klumpar sig i magen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Halsen stockar sig.
Försöker presentera mig som alkoholist, men det går inte. Tappar rösten och känner mina tårar komma.
Mumlar ur mig något.
Kan nästan inte förmå mig att presentera mig som alkoholist. Det tar emot i hela min uppenbarelse. Mitt uppblåsta ego skriker från min axel. Hulkar, men klämmer ur mig mitt namn och att jag är alkoholist.
Känner mig förintad.
Jag gråta.
Å inför andra också.
Tittar mig passivt omkring.
Men inga anklagade blickar. Inga leenden i mjugg. Inga förebråelser. Inga pekpinnar.
Det är jobbigt, men inte pinsamt. Konstigt. Känner mig otroligt utlämnad men trygg. Precis som om alla där inne förstod exakt hur jag kände det.
Minns vad han sa i telefonen:
-Ta vad du vill och lämna resten.
Vet inte vad jag ska lämna. Det mesta dom säger passar ju så bra på mig.
Efter en stund avslutas mötet. Alla reser sig upp och tar varandra i händerna och läser sinnesrobönen.
Känner mig fånig.
Stå här och inte veta vad jag gör.

När mötet är över får jag en bok, Leva Nykter, av en medlem.
Han ger mig sitt telefonnummer. Han vill att jag ska ringa till honom.
Varför skulle jag göra det? Känner ju inte jonom.
Tar emot hans nummer i alla fall och boken.
Vet inte ens om jag ska gå hit igen.
-Men ge faan i å ring om du inte är nykter. BARA om du är nykter, jag vill inte ha några jävla fyllesamtal, säger han
Jag kände mig förnärmad. Skulle jag ringa onykter. Hmptf.
-visst, mumlar jag till svar.
Känner mig omtumlad på vägen hem. Att jag skulle hamna här. Bli medlem bland ett gäng losers, hur kunde det gå så? Jag som hade så många ideer och planer för livet, nu är det slut och i framtiden kommer jag att ha ett helvete.
Men är fast besluten att inte dricka, även om det kommer att bli ett helvete, det är inte med ljusa tankar jag ser mitt nyktra liv. Sitter på hojen och vet inte riktigt vad jag ska tycka. Fast jag mår ju lite bättre nu än innan mötet, det ska medges.
Åker hem till E, men är rastlös, får inte ro. Åker hem.
Ringer syrran och pratar en stund.
Beslutet står fast, lägger mig nykter.
Det där med sömn är en bristvara i min säng.


dag 25


Timmarna blir till dagar som blir till veckor.
Idag har jag varit nykter i 25 dagar.  Men klarar inte mer ensam nu.
Ångesten är för stor, kan inte mer själv nu. Jag skakar fortfarande. Är stirrig och stingslig. Nykterheten tär på mig. Orkar inte mer.
Hur fan står folk ut med att vara nyktra?
Tycker att det är konstigt att ingen säger att jag är duktig som är nykter. Har ju kommit till jobbet varenda dag utan att lukta sprit. Det verkar som om alla tycker att det är självklart att man är nykter.
För mig är det inte självklart.
Men orkar inte mer ensam nu.
Vad gör jag nu?
Vet inte vad andra har gjort då dom mått då här. För det måste väl finnas någon stackars sate här i världen som mått som jag gör nu?
Måste prata med nån jävel som vet nåt om nåt. Som vet vad jag ska göra nu.
Ringer till mamma och får numret till den där AA snubben. Kan ju i alla fall prata med honom, han kanske kan hjälpa mig.

Det svarar en kille som heter K. Han har varit nykter i över tio år säger han.
Berättar om hur enkelt livet är, sina glädjeämnen. Hur AA har hjälp honom.
Undrar om han verkligen vet hur jag har det nu. Så jävla lätt för han å säga.
Enkelt och bra liv?  Vaddå??
Han har nog aldrig supit?
Men det verkar som om han vet vad han pratar om.
Han tycker att jag ska gå på ett AA möte. Han säger att jag kan ta det jag vill och lämna resten.
-Vad är det för en klubb? Ta vad jag vill?
-Ja du kan använda dom delar du vill, lämna resten. Strunta i det. Men gå på AA möte, svarar han.
Ta det jag vill och lämna resten.
Han säger vidare att det är en sjukdom, fast jag är ju inte sjuk, bara druckit lite för mycket.
Progressiv sjukdom säger han.
Progressiv, det blir bara värre. Aldrig bättre.
-Om du fortsätter att dricka nu, så startar du där du slutade, och kanske lite längre ner ändå.
Förstår inte riktigt vad han menar.
Han pratar på, jag hör inte så mycket vad han säger mer, förstår inte. Men han tjatar hela tiden om att jag ska gå på AA möte.
Jag säger hej å tack.

Progressiv sjukdom. Men jag är väl inte sjuk?
Blir inte bättre. Jag ryser vi blotta tanken på min senaste fylla. Det får mig att ta steget.
Ska gå på ett AA möte. Är nervös. Jag har varit på ett AA möte förut .
Skulle tro på nån Gud å så, javisst ja så va det ja.
Det är nog inget för mig ändå det där med AA.
Kanske kan hjälpa andra men inte mej.
Men har inget val nu. Klarar inte mer på egen hand nu.
På nätet hittar jag en grupp i närheten, som har möte imorgon. Gruvar mig, men har bestämt mig. Jag ska gå. En gång. Ta det jag vill och lämna resten.  Vad skulle kunna gå fel?  Vad satsar jag? 
Har ångest så jag skakar.