Dag1

Dag1

Helvete.
Huvudet flimrar. Blicken sluddrar, kan inte fästa den.
Det otvättade golvet gungar.
Sakta börjar jag fatta var jag är.
På golvet.
Vaknar långsamt till sans, liggande på det kalla trägolvet utan isolering.
Dörren är olåst, står vidöppen.
Det är mörkt ute. Konstigt. Nyss va det ju ljust. Försöker resa mig upp. Men det går inte, kroppen lyder inte. Allt känns overkligt.
Allt är overkligt. Jag är totalt skitpackad. Försöker resa mig igen. Det går inte. Ligger på rygg.
På köksbänken står en halv flaska Jaegermeifter kvar.
Blir sugen på en liten rackare. Det skulle vara gott.
Men kan inte resa mig. Ser allt som i en film. Fryser. Är stel efter viloplatsens hårdhet och kyla. Vet inte hur många timmar denna blackout varat, Kravlar mig upp på knä. Kommer till slut upp stående. Håller mig i köksbänken. Svajar. Kan inte fokusera blicken riktigt.
Töcken.
Häller upp ett snapsglas med jäger. Sveper det. Känner den vidriga kletiga sörjan i strupen. Kväljer. Det går inte. Jag kan inte dricka mer. Men det finns ju kvar.
På etiketten finns en beskrivning om hur man kan blanda skiten med vatten.
Jag blandar ut och äntligen kan jag svälja ner det.
Jag vaknar liggande på ett kallt trägolv utan isolering.
Långsamt går det upp för mig att jag vaknar på samma ställe igen.
Nu är det ljust ute. Dörren står fortfarande på vid gavel. Har ingen aning om vad klockan är. Antar att jag borde egentligen vara på jobbet.
Men där är jag inte.
Jag ligger på mitt köksgolv igen.
Det är inte första gången.
Känslan är som att ligga vid ett stort avgrundsdjupt svart, iskallt hål. Golvet lutar mot hålet.
Mina ben hänger ner över kanten. Känner iskylan från hålet. Precis sån kyla som finns i en tom ishall. Jag sätter i mina fingrar i laminatgolvet, men det går inte. Jag glider sakta, sakta neråt. Neråt.
Jag ryser. Mår illa.
Kravlar mig upp till halvsittande och tittar mig omkring. Ser mig omkring, som om jag aldrig varit här innan. Ett slitet skitit trägolv, en gammal kyl som står på frys. Kylen är laddad med drick för flera dagar framåt. Även om jag hade kunnat ta mig dit, så vill jag inte ha mer nu. 
Klarar inte mer.  
Det är bra nu. Gråter. Sitter i kökshörnet och gråter.
Tårarna rinner på mina kinder, men reagerar inte så mycket för dom.
Tittar tomt i mitt kök. Det är över nu. Hit men inte längre, nu får det vara slut.
Spriten har knäckt mig.
Kung alkohol vann.
Jag förlorade.
Jag är alkoholist.
Jag har totalt tappat kontrollen över mitt liv.
Vad gör jag nu?
Vet ju att det inte går att sluta dricka, eller dra ner eller på något annat jävla sätt få kontroll på alkoholen. Jag är körd.
Det går tid, vet inte hur lång.
Lång tid. Mina trötta tankar kretsar till hur faan jag ska kunna lösa det här.
Fast vet att det inte finns någon lösning.
Jag är körd.
Funderar på någon annan lösning än att ta mitt liv, men kommer inte på något som jag tror skulle kunna fungera.
Att sluta dricka  är omöjligt, det vet jag. Har gjort tappra försök innan.
Dragit ner, druckit mindre, andra sorter, inte ensam å alla upptänkliga regler.
Gemensamt för alla är att inget har fungerat för mig. En gång lyckades jag vara nykter i 10 dagar. 
Sen drack jag igen. 
Men att avsluta mitt liv här å nu?
Är det det enda som finns kvar?
Bestämmer mig för att rigga upp ett rep.
Det finns några hål i takbjälkarna som går att använda. Men det går inte. Kan inte resa mig.
Å har för lågt i tak. 
Å hänga sig sittande, nä.
Kravlar mig upp och hämtar ner en kökskniv.
Vá i Japan på tjänsteresa förra året och där köpte jag några knivar, bla den jag nu har i min hand.
Sitter i mitt kökshörn och tittar på kniven. 
Ryser. Mina tårar rinner, men är lugn.
Nästan eftertänksam.
Vet ju att det inte finns någon annan utväg. Det enda jag vet är att nu har jag fått nog. 
Vill inte mer.
Vill inte spy mer, inga mer blackouter, orkar inte skaka mer, inte må skit hela tiden.
Vill inte mer. Men vill inte dö heller.
Men ekvationen är knepig.
Kan inte supa mer.
Kan inte sluta.
Kan inte leva och kan inte dö.
Ser ingen vettig lösning på detta.
Vettig lösning?
Hur tror jag mig kunna få en vettig lösning på galet problem som inte stämmer någonstans.
Inser att jag kan inte supa mer, men vet att jag inte kan sluta supa.
Jag kan inte leva och jag kan inte dö.
Vad fan gör jag?
Sitter i hörnet och försöker få mina tankar vettiga, är ju egentligen en vettig kille.
Att ringa någon kanske, det är nog bra.
Funderar ett långt tag.
Har ingen att ringa.
Har inga kompisar kvar.
Ringer den enda människa jag vet just nu.
Mamma.
Förklarar läget så gott jag kan, hon är ju inte dummare än att hon räknar ut hur det är ställt med mig.
Säger till henne att jag ska ta ett beslut om det här med alkoholen, att jag fått nog.
Det måste till en förändring.
Lovar att höra av mig om någon dag då jag har bestämt hur jag ska göra.
Kan kanske föreställa mig hur hon har det just nu.
Hon är som sagt inte korkad min mamma.
Ångrar nästan att jag ringde och oroade henne, hon sitter ju maktlös 50 mil härifrån och kan inte göra mer än att oroa sig. Fast det e hon ju ganska bra på.
Kniven i min hand är skarp.
Alla mina knivar är skarpa.
Känner på eggen. Vet att jag nu bara har att skära till på sidan av halsen så behöver jag inte bekymra mig mer. Men det blir ju jävligt söligt.
Vem ska ta reda på det?
Mamma? Sonen? E kanske?
Verkar inte vara så trevlig uppgift.
Ska jag lämna Sonen nu?
Vill inte lämna så här, men har jag något val?
Det går några timmar, Sitter i mitt hörn.
Kämpar för mitt liv, vet att tråden är skör.
Men det gör inte så mycket.
Dör hellre jag än har detta helvete.
Gråter.
Hittar inga egentliga anledningar till att leva vidare.
Alla positiva saker jag kommer på, är dödsdömda på förhand. Ser inget i livet som jag presterat som ger mig tillräckligt mycket glädje att orka komma igen.
Men ska jag ta livet av mig nu? Ja, varför inte?
Men jag ska nog göra det när jag är nykter.
Det tar ytterligare några timmar att komma fram till beslutet att jag nog ska försöka nyktra till först.
Å är jag nykter behöver jag ju inte ta mitt liv.
Nu ser jag hur jag kan hålla mig vid liv en stund till. Blir nykter och lovar mig själv att hålla mig vid liv till nästa gång jag super. Lägger ifrån mig kniven.
Beslutet är taget. 
Ska bli nykter eller så dör jag.
Öppnar en öl för att lugna ner mig. Men vill inte ha, det smakar bara blask.
Häller ut halva.
Ringer mamma och berättar om beslutet att bli nykter.
Ringer till E och berättar att jag ska bli nykter.

Går ner till lillstugan å lägger mig. Känner hur kallsvetten å ångesten griper tag i mig.
Slumrar.
Försöker dricka vatten, men vill inte ha.
Somnar.
Vaknar igen. Det är mörk ute. borde vara hungrig, jag har inte ätit sedan i Onsdags å idag är det fredag. Men vill inte ha. Försöker med vatten igen.
Ångesten kryper i mig. Far upp och hyperventilerar. Tittar ut i natten.
Lägger mig i dom blöta lakanen igen. Somnar. Vaknar och är invirad i kalla blöta jävla lakan. Åsså va det morgon. Skakningarna har börjat. Faan idag ska ju E å M å S komma.
Paltar mig upp.
Är inte på topphumör direkt. Dom kommer. Dom vill grilla.
Visst grilla ni.
Är inte med. Förstår inte riktigt.
Men har inte druckit något. M grillar och bjuder mig på en korv.
Det är den äckligaste korv, alla kategorier, jag någonsin har ätit i hela mitt liv.
Ätit, jag tuggar bara lite i kanten på den.
Ger M alla öl som är kvar. E får resten av mitt vin.
Äntligen ger dom sig av.
Går å lägger mig. Vet att det börjar snart.
Lakanen har inte blivit bättre sedan sist.
Somnar.
Vaknar svettig. Hör röster utanför.
Någon tänker ta sig in, någon är ute efter mig. 
Springer ut för att jaga iväg dom, men det är ingen där.
Svetten rinner. Det är mörkt.
Fryser. Somnar men vaknar igen, kallsvettig.
Är i gränslandet, sluddriga tankar.
Får panik å springer upp å andas. Ut. Andas.
Går runt, andas. Andas. Panik. Tittar ut geenom fönstret. Kallsvett. Somnar.
Gryning.
E ringer, hon säger att hon är på väg ut till mig.
Är darrig.
Behöver bada och tvätta mig. Tänder i bastun.
Hör att E kommer när jag är i bastun. Det är skönt att tvätta mig.
Det va ett tag sen jag tvättade mig, kanske förra söndagen.
Sedan dess har jag varit full mest, men nu är jag på väg att bli nykter. Borsten river gott i min hud. Känns som om hela helvetet liksom skuras av. Fast är darrig och mår egentligen inget vidare. Men det spelar inte någon roll. Det är bra nu.
Detta är sista gången.
Lovar mig själv det, aldrig mer.
Nästa gång väljer jag en annan lösning.
Kommer aldrig att behöva göra detta igen, oavsett om jag dricker mer eller ej.
Känns skönt, bara denna gången, sen slipper jag.
Känner mig beslutsam i mitt beslut.
Stå ut, bara idag.
Har ingen mat hemma.
E åker med mig å handlar.
Det får bli på Konsum, ICA har stängt. Gillar inte Konsum, har så konstiga varor där.
Jag köper Kakor, kex, rån, godis, 4 backar läsk, vatten. Ska se till att jag i alla fall inte är hungrig eller sötsugen den närmaste veckan. Men mat är jag inte sugen på. Inte på något annat heller.
Kan inte äta, men vet att snart kommer matsuget å hungern å så är det bäst att vara garderad.
Är garderad.
Så garderad jag någonsin kan vara.
Jag har 2 dagars nykterhet om jag lyckas lägga mig nykter ikväll.

Dag 6

Åker till läkarmottagningen, ska ta prover. Idag har jag 6 dagars nykterhet.
Min sköterska, I, är orolig för mig, nästan som en mamma.
Gillar henne. Hon har förberett ett snack med mig, om det där med alkohol. Jag erkänner och berättar utan omsvep att jag är alkoholist. Sitter på britsen och dinglar med benen. Är enkelt att erkänna. Trodde det skulle vara svårare.
I ser lättad ut. Hon va nervös för att konfrontera mig. Hon har inte velat konfrontera mig berättar hon. Trodde att jag skulle dra då.
Kanske hade jag gjort det åxå. Då i mit gamla liv, men inte nu.
Hon har oroat sig för mig i över i ett år, säger hon.
Mitt blodtryck e åt helvete, men jag har ju medicin. Är ganska hårt medicinerad.
Kolestorolet står fel och leverproverna har hon sett bättre säger hon.
Hon anser att det är dags att göra något nu. Kände att hon va tvungen att konfrontera mig.
Säger åt henne att inte va så rädd, konfrontera istället.
Hon har redan beställt tid hos läkaren, utan min vetskap. Hon har planerat noga hur hon ska göra med mig.
Går in till läkaren. Han frågar om jag sover bra på näterna.
Nä, jag sover inte, va faan tror han. Jag rullar i ångest på nätterna, men det är väl så det ska vara? Jag är ju nykter.
Han vill ge mig lugnande piller.
Tvärvägrar. Jag ska inte ha något i min kropp.
Å vad fan ska ett piller kunna göra mig?
Vad jag vet har ingen dött av att sova lite illa.
Han är påstridig om sina piller. Svamlar om jag nog behöver lite stöd.
Jag vägrar hans piller. Säger åt honom att jag vet en kemikalie som funkar bättre än hans jävla piller.
På vägen ut klappar I om mig lite.
Hon är orolig för mig. Hon är gullig, som en mamma ska va……

E ringer, men jag vill inte prata med henne, tycker hon är jobbig att prata med. Sover. Är trött.
E vill att vi ska grilla. Jag förklarar för henne att jag inte kan grilla mer. Det påminner för mycket om alkohol, det är så. Vissa saker får jag välja bort om jag ska kunna vara nykter.
-Men du förstår väl att nyktra grillar också, säger hon.
-Det är möjligt, men jag kan aldrig mer grilla
-Men tror du att alla som nyktrat till, barn, nykterister aldrig kan grilla?
-Ja, så är det, svarar jag med eftertryck.
I min värld är det bara så. Finns väl ingen jävel som grillar nykter. Tycker E är korkad, det fattar hon väl att man inte kan grilla nykter.
Tittar på henne med självömkan sipprande ur öronen.
-Jag kan aldrig mer grilla.
E tycker att jag tappat vettet, men säger inget mer.

På jobbet är det kass. Sitter mest och slösar på luftutrymmet. Har svårt at koncentrera mig. Jobbar i ett projekt där jag ska färdigställa ritningar. Det gick fan så mycket bättre när jag drack. Vet att om jag dricker igen så kommer det att lossna på jobbet. Hjärnan kommer att klarna. Tror att nervtrådarna liksom har grott igen utan alkohol. Kontakterna är ärgade utan alkohol. Det är därför som hjärnan inte fungerar.
Har tappat tre d seendet, mycket irriterande. Har svårt att stava. Klarar allt mindre saker på jobbet. Sover. Är trött. Så in i helvete trött.
Sover. Lägger mig vid 18-tiden och sover runt varje dag.
Nattmaran rider mig flitigt och dessa jävla lakan, blöta och virade runt huvet på mig.
ÄR SÅ JÄVLA TRÖÖÖÖÖÖTT!!!!!!!!!


Dag 2

Syrran ringer. Undrar hur det är. Berättar lite om hur jag ser på saken idag. Försöker spela balanserad. Att jag har koll på läget. Syrran ger mig ett nummer till någon snubbe som är med i AA hennes hemstad. Hon säger att hon snackat med honom och att han nog kan hjälpa mig.
Säger att det nog inte behövs, men att jag ska hålla kvar numret ifall att. Vi kommer överens om att mamma ska ta hand om numret och att jag bara behöver ringa dit om jag känner att jag skulle behöva det.
Syrran mal på en stund, sedan avslutar vi. Skönt.
AA, som om dom skulle kunna hjälpa mig. Nä, dom är inget för mig. Det är ju till för såna där riktiga alkisar, sån är inte jag. Har varit på ett AA möte innan och vet att det inte funkar. Ett gäng konstiga människor som snackade om någon gud, fast det inte va gud. Fattade inte så mycket. Vet att AA inte är något för mig. Detta är min kamp å ingen annans.
Känner mig själv å ensam.
Ber E ta fram adresser på nätet, så jag har utifall att. Vet inget annat som jag kan göra. Är rädd och ensam.
Köper en ny kyl, på avbetalning. Fogden jagar mig inte längre, jag kan ansöka om lån i eget namn. Men min ekonomi tillåter egentligen inte några inköp alls men måste ju kunna ha mat hemma.
Trött.
R kommer, vi lägger reglar under huset. Tycker att jag klarar honom bra nu. Bråkar inte på honom. Köper en video och lånar 3 bärkassar med film av honom. Sover. Är på jobbet, men får inget gjort.
Ringer mamma, vi pratar om när jag ska ta mitt återfall.
Vi är båda övertygade om att alla måste få återfall.
Alla!!
Frågan är bara när gör man det?
Är livrädd för att dricka igen, vet att jag inte kommer att överleva en gång till. Men ALLA får ju återfall.
Jag har bara denna enda chansen att överleva, nykter. Är övertygad om att jag inte klarar att lura mig själv en gång till så att jag får chansen. EN chans, denna.
Men återfallet???
Känner mig ensam. Svettas. Har ångest. Är skakig fortfarande. Nattmaran rider mig hårt.