Jaha....
E har under sista 1½ åren varit ganska påfrestande.
Gått in i sig själv.
Blivit fullblodsegoist.
Har tappat empatin, kamratskapen, att vara vän.
Eller så är det så enkelt att hon helt enkelt inte tycker om mig längre.
Hur som helst så avslutade vi i Lördags.
Blev så sårad av henne då hon valde att gå ut och festa och träna och göra massa annat, när hon vet att jag inte ens kan få hem hundmat från affären.
Hunden har jag fått hjälp med att rasta, fast inte av E.
E säger att hon är så förtjust i hunden, men kan inte vara behjälplig med att få honom lite motionerad, eller ompysslad.
Inte en gång har hon frågat om jag behöver hjälp eller om det är ngt.
Istället lämnade hon disk efter sig sist hon va hos mig.
Är inte enkelt att diska på ett ben.
Så jag helt enkelt ledsnade.
Blev ledsen i själen av att vi inte hade mer.
Trodde att det fanns något.
Trodde att det skulle vara vi.
Trodde att hon fanns där för mig.
Trodde......aldeles för mycket.
Tecknen har funnits där, men jag har valt att inte se.
Hon har sakta flytit bort, vart vet jag inte, kanske in i sig själv, kanske någon annanstans.
Har känt en stor ilska och besvikelse över henne det senaste året, till och från. Men trott, eller kanske hoppats, att det bara varit tllfälligt. Men nu vet jag att det bara var tomt.
Vi har ju gått igenom så mycket.
Hon fanns vid min sida när jag hade det svårt med min nykterhet.
Vi grät och skrattade ihop.
Stod varann brutalt nära.
Åsså.........ingenting kvar. Pang.
Underligt.
Det mest trista är att jag har inget av det goda kvar av henne, har bara sista tiden av hennes totala egoism och självupptagenhet i mitt sinne.
Känner mig lite blåst, gick bra att gå ut och äta och ha min nya bil och sånt, men minsta lilla form av krav så blev hon ilsk frånstötande och tvär.
Trist.
Är ledsen för att jag inte såg och bröt innan. Hade varit mer uppbyggligt att sakna henne för den E som jag tyckte om, än att känna befrielse över att slippa irritera mig över henne.
Tänkte att det nog skulle bli bättre med henne, hon skulle komma igenom sina svårigheter med barn och sig själv.
Men med alla sådana problem finns det en tidpunkt då det inte finns mer tid kvar. Tiden för henne har löpt ut. Hon var tvungen att komma ur sin bubbla eller avsluta.
Hon valde att avsluta vårt förhållande och satsa på bubblan inom sig.
Inget jag kan göra åt.
Kan bara sätta gränsen för mig hur länge och hur långt jag ska gå med.
Att leva, eller rättare sagt, försöka leva med någon som inte är där är tidsbegränsat.
Tiden för oss har nu löpt ut........
Du accepterar det du inte kan förändra och förändrar det du kan.. jobbigt sånt här...men ibland låter man förhållanden fortsätta då man inte vet vad man får vid uppbrottet, men ibland är uppbrott det enda rätta!!