Arbetet....
Känner att detta är gansk mördande, blir väldans isolerad. E åker till barnen denna vecka, jag går upp ½ 6 och kommer hem vi 19 - tiden. Urtrist.
Har det fruktansvärt tråkigt just nu.
Inte tid att umgås med någon, å vem skulle jag umgås med?
Men det otroligt tråkigt att sitta framför en burk hela dagarna, har gått upp do där kilona som jag lyckades bli av med innan uppdraget. Åsså har mitt blodtryck stigit igen.
Å promenaderna är borta.
Å hunden hos är hos mina föräldrar.
Känner mig ensam.
Funderade i bilen i morse om jag skulle ta och börja träna, men inser att det skulle vara omöjligt att få till tid för det.
Trodde att det skulle vara roligt att komma ut på jobb igen, men det är som sagt mördande tråkigt. Längtar tillbaka till firman, vil hellre vara där. Inser nu hur mycket jag trivs med att vara på min egen firma.
Nu känner jag mig lite främmande då jag är på firman, vet ju inte riktigt vad som är på gång, sonen sköter ju ruljanserna.
När E och jag är ihop kännser jag mig ändå ensam, hon är som inne i en bubbla och vägrar att komma ut. Hon sitter mest antingen och spelar ngt meningslöst hjärndödande dataspel, tittar på tv eller så läser hon. Säger jag något så tycker hon att jag är mansgrisig och antagligen längtar efter någon uppasserska istället. Då svarar jag ja......vore trevligt med någon som brydde sig......
Det var länge sedan nu som hon var levande och full i liv.
Har försökt att närma mig henne, men har nog gett upp nu, låter henne vara bara.
Vissa dagar, som idag, vet jag inte hur det ska kunna funka att vara ihop med någon som inte är där.
Känner lite tvekan inför att utveckla och skaffa en butik till, är inte övertygad om att E kommer att vara med. Fast hon kommer att vara med men hon är så frånvarande hela hon, liksom inte med alls, även om hon står framför mig.
Men det är väl så här det kan vara ibland.
Sonen fungerar i alla fall väl och det gäller väl att se det som är gott i livet......
Kanske ett möte....?