En kompis.....
Han undrade om jag hade telefonnumret till behandlingshemmet.
En kompis till honom hade hört av sig. Va riktigt nere.
Hade brytit igår.
Låg nu hemma och skakade.
Är ju viktigt att få in honom på vård.
Vi påtalade till varandra att han inte behöver ta den usla tillnyktring som vi valde.
Skaka och halucinera i sin ensamhet, med hjärtklappning och panikångest.
Inget jag önskar min värsta ovän, utom då möjligen den feta grisen, men förutom honom.
Vi pratade lite och han fick telnumret till personer som kan vara behjälpliga.
Han ringde mig igen eftr några minuer.
-Vet du vem som svarade?
-Nä, hur ska jag veta det?
-Den feta grisen.
-Va, är han där.
-Tänker faan inte ta dit min kompis om den idioten är där.
Även min kompis har blivit utsatt för den feta grisen, och inget man vill att någon annan ska råka ut för.
Vi diskuterade läget.
Kom på att jag har en annan kompis, som jobbar med detta.
Ska fixa numret till honom.
Konstigt att den feta grisen kan nästla sig in överallt, men käft har han ju, det ska man inte ta ifrån honom.
Sitter framför min burk och minns mina första timmar i nyktehetens ljus.
Skakningarna, frossbrytningarna, den idiotiska envisheten att inte söka hjälp.
Kan i dag inte riktigt förstå hur jag tänkte då jag inte såg till att få hjälp. Men antar att jag inte ens hade insikt om att det fanns hjälp.
Minns med en rysning hur jag på natten hörde röster och sprang ut på altanen, med, tror det var en spade i handen för att jaga bort dom onda människorna.
Det enda som fanns utanför var den tomma natten.
Skakade....
Inga roliga tankar.
Ska se om jag inte kan vara behjälplig i alla fall med telefonnummer.
skönt att kunna vara till hjälp för andra, har själv haft sådana erfarenheter.. och det ger mig så mycket inombords att få se en människa börja sin färd mot drogfriheten, den lyckan som lyser i deras ögon efter ett tag, att det faktiskt funkar... Ha det fint.../Micke