Dag 167
Hör mig själv säga att det är ok med behandlingshem och att jag ska göra allt som står i min makt för att det ska bli bra.
Undrar var det kom ifrån?
Så hade jag inte riktigt tänkt säga. Hade planerat att vara ganska tyst.
Hålla käften.
Men jag pratade på bara.
Vad har jag för alternativ nu. Nu blev det ändå en massa folk som tar över.
A har fixat så att vi ska ha ett möte imorgon. Bedömningssamtal med behandlingshemmet.
Jävla tempo. Hinner inte med.
Vore ju bra att någon utomstående får bedöma mig lite.
Antagligen kommer jag då och framstå som insiktsfull och klarsynt. Tror inte att dom skickar mig på behandling. Är för frisk för det. Har ju varit nykter i nästan 6 månader.
Mamma ringer. Vi pratar om att jag nog är för frisk, är ju bara lite stressad över att ha hållit detta hemligt så länge. Det är därför det inte får så bra på jobbet.
Så sjuk att jag behöver behandling det är jag inte.
Är ju bara sådana där riktiga hopplösa alkoholister som hamnar där.
På torken.
Så är det ju inte för mig.
Åker på möte.
M skrattar åt mig. Säger att han väntat på detta. M tror att dom kör iväg mig på behandling dierkt.
Jävla typ.
Skrattar lagom just nu.
Nattmaran rider mig stenhårt. Rullar i blöta lakan och ångest. Den där jävla paniken, måste springa upp och andas, hyperventilera flera gånger på natten svårt att få vettig sömn när jag måste öra runt i rummet så. Kommer ju att vara helt slut imorgon. Mår skit.