I ett gammalt fyllos huvud

Har bestämt mig för att berätta för G hur det är.
Inte allt, men i alla fall berätta lite, så jag på något sätt kan ”bevisa” för honom att jag inte är helt dum i huvet å totalt pantad.
Har bestämt mig för att berätta, men sätta munkavel på honom. Så får det gå som det vill sen, skiter i det.

Sitter vid min dator.

Klumpen i magen molvärker.

Går ofta på toaletten och baddar pannan.
Är skakig. Nervös. Slagen. Men har bestämt mig. Ska berätta.
Nu, nästa gång jag ser honom.
Innan lunch kommer G ner till oss.

Säger till G att jag vill prata med honom.

Han är vänlig.

-Javisst, själklart. Vi kan sitta däruppe, så får vi vara ifred.

Uppfattar det som om han förstår att det är allvarligt.

Vi sätter oss.

Är nervös och pratar forcerat. Vet inte riktigt vad jag säger.
Det va enklare i tankarna.

Han lyssnar. Ser inte ut som om han reagerar så mycket.

När jag berättat klart undrar han hur han ska agera.
Just nu kan han ju bara säga jasså. Gå till mig chef och säga att jag inte fungerar.
Vilket i förlängningen kommer att leda till at jag blir entledigad.

Förklarar att jag är införstådd med detta och beredd att ta dessa konsekvenser.

Han föreslår att jag kan prata med A.

Han förstår inte vad det kommer att gynna mig att på sikt bli utan jobb. Men säger att han inte på något vis kommer att bryta sitt löfte om tystnad, men han förstår inte vitsen med att bli utan jobb på sikt. För det är ju det som kommer att hända, i alla fall på sikt om jag inte säger något.

G gör sig redo att bryta upp. Samtalet avslutat.

Känner att jag tappar kontrollen. Vad händer nu? Vänta. Stopp nu. Va?
Hjärnan går för högtryck.

Har svårt att säga emot honom. Har inga vettiga argument kvar. Är naken. Faan.

Känner mig satt i en fälla.

Håller samtalet igång, men tänker febrilt på en lösning.

G sätter sig igen.
Avvaktar. Väntar ut mig.

Berättade ju för honom för att bevisa att jag inte är en idiot.

Behåller jag munkavlen på honom är jag ju bevisligen en idiot.

Helvete.

Inser att jag klampat rätt i helvetet. Fy fan vad dum i huvudet jag är. Fångad.

Släpper jag munkaveln kommer det ju att blandas i mer folk. Han kommer att prata med A.

Skulle hållit käften.

G sitter lugnt kvar och väntar.
Han ser timid ut. Tålmodig och lugn.
Nästan som en munk.

Frågar honom vad han tycker att jag ska göra.

Han vill att jag berättar för A.
Erbjuder sig att göra det och även vara med framledes om jag vill.

Just nu är han besvärlig. Känner mig pressad, fast han pressar inget.

Beslutar mig i alla fall för att han får tala med A.

Annat beslut från min sida hade bara gjort bort mig ännu mer. Syftet med mötet var ju att jag skall bevisa min kompetens. Hur fan kunde det bli såhär.

Hade klart för mig hur jag skulle säga och agera, men inget blir som man tror.

Känner mig fångad.

Det va ju inte så här jag hade tänkt.

Jag hade tänkt ……….vete fan vad jag hade tänkt.

Har svårt att hitta någon vettig logik i det just nu. Vet plötsligt inte hur jag hade tänkt mig det hela.

G är en mycket bra människa.