Dag 406

2005 / Permalink / 2
Vaknar på riktigt fel sida.
Är inte ett jävla dugg nöjd med tillvaron. 
Försöker att vara lite positiv, men hittar inget att glädjas över. 
Sätter i alla fall ord på det som fått bägaren att rinna över.
Jag kommer troligen inte att kunna springa gbg varvet.
Det stör mig otroligt, det va viktigt för mig att få springa det.
Från början hade jag ju velat springa på 2 timmar, men förkylningar å annat har gjort at jag reviderat den tiden. Nu är jag förkyld å har varit det i snart 3 veckor.
När i helvete har jag varit det innan.
Det finns ju bara inte.
Detta nederlag har gjort att jag sakta har brytits ner. Det va droppen.
Inte en enda jävla positiv grej kan jag räkna upp just nu.
Fast jag försöker ärligt.
Ser inte någon annan skillnad just nu än att jag inte behöver spy på morronen, iof positivt, men det räcker inte. Vi, både E och jag, har inte det så lätt just nu,.
INGET flyter.
Ny lägenhet, att glädjas åt.
Då krockar hon å får oförskyllt skulden.
2 inbrott i förrådet, ingen av oss har råd att tanka, har inte råd att köpa byggmatreal så att jag kan göra det drägligt i min stuga.
När jag ser efter lite mer lugnt så är det nog så att det är ekonomin som e den stora boven, vi är otroligt låsta av att inte ha pengar till någonting mer än mat. Å det duger inte. 
Klarar inte en vinter till i stugan utan vatten å iaf lite flyt.
Vet inte vad jag ska ta mig till just nu.
Känns OTROLIGT tungt. För tungt.
På jobbet är det pest å pina, jag sitter å gör skoljobb å annat totalt ointressant.
Det känns som om jag idag nådde gränseen för vad jag tål.
Frågan är bara vad jag gör nu???????????
Har bestämt mig för att skita i jobbet, det får gå som det vill med det. 
Kommer att åka hem å greja i stugan. Så att jag iaf kommer att ha vatten till vintern. Så att jag står ut med att vara där då. 
Vet att det kommer att bli en tuff vinter. Så det gäller att jag
Ser till att göra det drägligt för mig till dess.
Men det känns jävligt å desto jävligare än på mycket länge idag.
Trodde inte att en så ynka grej som varvet skulle knäcka mig. 
På något vis spelar det längre ingen rolll om jag springer eller ej, glädjen är borta.
Bara att bita ihop ett tag igen då.
Å hur å var ska jag ta kraft till det????
Min kraft börjar sina.
Tror inte att jag har haft några överdådiga förväntnignar på nykterheten, men jag hade nog iaf trott att det skulle vara bättre än då jag va aktiv, just nu känns det inte som om det spelar så stor roll.
Har det juinte mycket lättare å bättre idag än för ett år sedan, förutom att jag inte går på så mycket mediciner.
Nåja.................ska försöka att hitta ngt positivt att hänga upp mig på.
Men det é faaaannnnn, inte lätt när INGET går enkelt någon gång.
Känner att det gamla sura livsmönstret knackar på min dörr igen.
Å jag bävar eller skräms inte för det, det är nog oroande men skiter i det.
Smiter från jobbet, det har börjat bli en vana det där, en riktigt ful vana.
E hänger med till stugan, spikar på bastun, men är långt ifrån harmonisk.

Känner mig oerhört frustrerad över jobbet och jag finner ingen vettig lösning om jag skulle sluta. 
Hemmet är ju inte direkt en lätt uppgift, men på sikt tror jag på det, men att sluta jobba å flytta dit idag är ju omöjligt. Frustrationen nästan spränger mig.

E ringer till M, hon e orolig för mig å min nykterhet.
Kankse är det så att det e befogat, men tror nog att E behöver fokusera på sig själv istället för att hålla på å oroa sig.

M ringer och ger min en avhyvling i telefon.
Ska ge fan i vela runt och självömka. Är ta mig faan inget synd om dig.
Ta tag i dej nu, säger han.
Gå på möte.
ja ja ja ........jävla redig han e då......blir irriterad på honom.

Ringer C, vi bestämmer att vi ska fika dagen efter.
#1 - - hannahsthlm:

Det blir säkert bättre snart..keep up the good job=)

#2 - - klell:

blä

Till top