Dag 237
Kommer inte ur sängen. Tar tid att tvinga mig upp. Men kommer iaf till jobbet till slut.
Är totalt håglös.
Vet inte vad det beror på, men det är så.
Det ringer från läkarmottasgningen. Hon blir lite tveksam till hur jag mår, hon erbjuder kurator hjälp, men jag avböjer.
Tror inte att det är det som är problemet. Hon frågar om jag druckit ngt, men det har jag ju inte, hon tycker att jag är duktig.
Ja, kanske det.
Hon gör sitt bästa för att komma med lösningar, men jag känner mer att det blir fånigt, självklart kan jag tänka själv, fast jag är lite nere. Förslagen som kommer är kanske lite väl enkla.
Men säger inget utan lyssnar å svarar.
Väljer att gå ut å äta idag. Tycker att det är skönt att göra det, men egentligen har jag ju inte råd med det.
Är så trött på att inte ha råd.
Hämtar lånelappar på banken.
Vad gör man när man plötsligt inser att hela ens liv é åt helvete?
När allt man trott varit bra och värdefullt, visar sig vara bluff??
Att hela min existens är tom?
Har inga vänner, inget boende, ingen ekonomi.
Jobbar med saker som gör att jag känner mig instängd.
Livet känns inget vidare just nu.
Måste komma på något som gör det hela värt att leva för.
Tror att en bra början kan vara att skaffa hund.
Men hur ska jag kunna göra det?
Kanske genom att bli arbetslös, det kanske vore en bra sak för mig. Det kan vid ett första påseende verka helt galet, men är det verkligen det??
Kanske det skulle funka om jag får andra arbetsuppgifter.
Står jag ut 2 år till?
Tycker att jag länge nog nu, tänkt att börja leva sen.
Skulle vilja träffa någon. Men det är inte realistiskt.
Tycker att det é tomt efter E på sitt sätt.
Men det ska nog vara slut med henne tror jag. Fast det é lite synd.
Min närmaste arbetsledare har inte kommit å snackat en enda gång med mig än. Tycker det är lite anmärkningsvärt. Undrar varför han skulle veta något alls egentligen.
Ska inte gnälla på andra så mycket, men hans agerande är undermåligt. Det är såna här saker som gör att jag inte tycker att jag trivs så bra här. Känns som om jag är något som katten släpat in
Blir irriterad på hur E egentligen hanterat det hela. Ringer henne och säger att vi ska ta en fika.
Träffar henne förutsättningslöst, jag vet inte om jag vill vara med henne eller ej, vill i alla fall prata med henne.
Tycker inte det é så moget att ringa å göra slut på telefon. Sen vill jag säga henne hur jag ser på det hela. Jag är balanserad och säger det jag känner på ett som jag tycker bra sätt.
Vi pratar igenom våra mellanhavanden. Det framgår, som jag antog, att hon egentligen inte vill att det ska varaa slut. Vi startar om det hela igen, nu med lite andra ”regler”.
Vi gör upp om hur det hela ska se ut och är förvånansvärt överens.
Pratar med C. Vill att vi tar en bugge, men han kan inte, har bestämt med sin mamma, känns trist, men är ok.
E:s dotter anmäler sig glödande om att vara hundvakt i all evighet och jättemycket, får väl se säger jag.