Dag 213
Det suddar. Måste ut. Tar en promenad. Fryser.
I huvudet rör sig tankar om hur det är att leva i envåldshärskaren Kung Alkohols kalla famn.
Prins Ågren och Påve Ulrik flinar mig i ansiktet.
Tycker inte att det är så kul.
Har ingen riktig bostad. Bilen är kass. Jobbet känns öken.
Jag vet, självömkan, fast tycker att den är befogad.
Är ändå ärligt tacksam över att vara nykter idag.
Att leva i envåldshärskaren Kung Alkohols rike betyder känslomässig svält och matriell nöd.
Bara att gilla läget.
Lever idag i skuggan av alkoholen. Den skymmer solen.
Fördunklar mitt liv på alla plan. Försöker att se det ljusa i tillvaron. Inte helt lätt att göra det alla dagar. Speciellt när kroppen trilskas och jag mår som jag gör idag.
Går i snålblåsten.
Kylan tränger långt in i min ruttna själ.
Går på AA möter. Saknar H. Han har dött när jag var på hemmet.
Tycker det är tråkigt.
Många av oss har dragit på sig saker som med tiden tar ut sin rätt.
Får höra om en snubbe som varit nykter i 16 år.
En dag i somras klippte han gräsmattan. Blev törstig. Fanns bara lättöl hemma.
Han tänkte att hur farligt kan det vara.
Med så många års nykterhet klarar jag nog en lättöl.
Han klarade sin lättöl och alla efterkommande ölen och suparna.
Klarade alla utom en. Den sista.
Den tog hans liv.
Det tog 3 månader.
Hör dessa saker med jämna mellanrum, hur någon efter lång nykterhet åker dit och kort därefter avlider.
………ryser. Fast vet ju inte om det bara är skrönor. Hoppas det.
Men som någon sa:
”Ett glas är för mycket och 1000 för lite”
Mötet pågår.
Pratar lite om att jag vill börja jobba med dessa frågor på jobbet.
Dom ansåg att det kunde vara bra OM jag är försiktig med mig själv.
M sa att jag är en idiot, och borde bli torr bakom öronen själv.
”Vem faan skulle du hjälpa?”
Men känner inom mig ett oemotståndligt behov av att få prata om dessa saker. Har inte för avsikt att börja med det nu, men jag förbereder mig. Gör det omedvetet och även i viss mån medvetet. Har börjat skissa på en plan i huvudet så smått.
Är ju bara ett embryo än. Funderar lite löst på att försöka få igång kamratstöd i någon gångbar form i samband med att jag föreläser lite om hur det är att vara missbrukare. Skulle tro att jag kan hålla på med det i 3-5 år, sedan släppa detta och bara ta hand om mig själv via ett max 2 möten i veckan. Att på det sättet få det här med missbruket genomjobbat ordentligt.
M säger åt mig att skärpa mig.
”Om sju år kan du tänka på det, lägg av nu”
Tror att jag kommer att göra ett bra jobb, bara dom låter mig hållas. Ska ta upp det med min chef när han kommer åter, inget konkret, men i alla fall.
M blänger bara på mig, när jag pratar. Säjer inget mer.
J säger åt mig att jag nog borde använda huvudet till mer än bara ha mössan på.
Vaddå? Fattar inget.