Dag 211
Första dagen på jobbet.
Känns pirrigt att gå hit. Känner mig konstig till mods, inte direkt nervös. Uttittad.
Går korridoren fram. Det känns ovant. Är som om jag aldrig varit här innan.
Folk hejar som vanligt. Går till fikarummet.
Är som om jag har en stör uppkörd i röven. Går stelt och knackigt. Svårt att inse att detta är en vanlig morgon för alla här, utom mig.
Inget konstigt att någon är borta ett tag, har väl varit på uppdrag.
Men för mig är det en udda morgon. Har svårt att prata om ingenting. Helgens bravader. Människor skrattar. Min blick flackar och hör hur jag mumlar i skägget.
Kaffekoppen darrar i min hand.
Tror att det ligger mest hos mig själv. Har klump i magen. Men hanterar det.
Träffar på G.Pratar lite med honom. Upplever honom nu lite skum. Annorlunda mot sist.
Känns på längre avstånd nu.
Vet inte vad det är men, känner mig inte riktigt bekväm med honom nu.
Tackade i alla fall honom för att ha agerade på ett vettigt sätt.
På eftermiddagen kommer R. Har väntat på honom. Är noga med att få prata med honom.
Det var han som en gång anställde mig. Vill berätta själv för honom.
Viktigt för mig. Han ska inte höra något på omvägar.
Är spänd inför hur han ska reagera men berättar för honom hur det är ställt med mig.
Är inte säker på att han vet att jag varit borta, fysiskt alltså.
Han är inte längre min chef.
Han tar det väldigt bra och det känns ok att berätta.
Är bra att han tar det på rätt sätt. Tycker om honom, han är rak och rekorderlig.
Inga puckofrågor om varför och sånt.
Raka vettiga frågor. Han lyssnar mest. Är lätt att prata inför honom.
På eftermiddagen orkar jag inte mer.
Kan bara inte spela normal längre. Måste ut. Få luft.
På vägen ut möter jag en arbetsledare.
Han vet inget å ska heller inget veta. Konstig prick den gossen.
Fast har väl egentligen ingen rätt att ställa krav på honom, han har sin fulla rätt att vara ointresserad av mig.
Är helt slut när jag kommer hem till E.
Sover 12 tim.